Söndag halv sju sitter Jan på golvet bredvid sin säng, vattenglaset har vält, golvet är blött. Så småningom lyckas han med hjälp ta sig upp på en stol och sitta där en stund. Blod i urinen igen. Med käppen och mig som stöd tog han sig ut i köket och sitter nu i sin stol med en filt över benen och morgonrocken på. Han sover, frukosten får vänta.

Jag är skakig. Försöker till exempel sätta hans hörapparat i fel öra… Inser också att vi nog inte kan vara här särskilt mycket framöver. Det är trots allt tryggare i Sundbyberg, där vi också har larm och kan få hjälp om det behövs.

Han ropar inte på mig när sådant här händer. Jag tror att han helst vill klara sig själv. Det gör han inte. Men som tur är gör han sig inte illa, han talar om att han inte har ont någonstans, ”jag bara gled ner”.

Vid åttatiden gör jag frukost. Jan är lite ängslig när han ska ta sig från fåtöljen till stolen vid matbordet, med det går galant. Och han äter. Nu packar jag, Jan har kläderna på och jag hoppas han kan gå nerför trappen till bilen om en stund. Söndagen so far. Klockan är halv tio.