Måndag, 7 december 2020, tio i sju på kvällen

7 december 2020 – en ny vecka. Obekant ännu. Höll mig kvar i sängen till halv nio. Vill inte riktigt vara med om dagen idag. Ikeaklockan på köksväggen tickar alltför hörbart. Har ätit frukost, tänder en tveksam vedspis. Drygt fem grader ute. Lägger tillbaka fårfällen i Jans stol. Bäddar. Sopar trappen.

Väntar. Vill inte ringa sjukhuset förrän möjligen efter fem, då de är mindre stressade. Kanske ringer Erik dit när han kommer från jobbet i eftermiddag. Så jag väntar.

En bofink vid fröautomaten. Telefonen helt tyst idag. Klockan är två på eftermiddagen.

Nu är klockan halv fem, sonen ska just ringa sjukhuset och ringer mig därefter. Det här väntandet tar kål på mig. Parallellt väntar jag på leverans av vin, skulle kommit mellan 10 och 14, har inte synts till än. Brings spårningstjänst ger jag inte någonting för. Fungerar inte. Får inget telefonsamtal heller, ingen fråga om vägen hit, ingen ursäkt…

Det ena är viktigare än det andra. Jag hoppas tystnaden från sjukhuset innebär att Jan i alla fall inte är sämre. Den andre sonen skulle kolla om vi har någon post på Vintergatan – glömde det igår, gör det nog i kväll. Äldste sonen meddelar att han blir uppringd ”snart” av sjukhuset och hör av sig när han vet mera.

Inget testsvar, ”doktorn ringer upp när det är klart”. Spelar ingen roll nu, vi får ändå inte besöka Jan. Kvart över fem.

Har nått russinstadiet vad gäller godis – försöker ta ett i taget, efter några nävar sockertillskott. Går kanske, en stund i alla fall. Tjugo i sex. Undrar vad ”snart” betyder på sjukhusspråk? (Ja, ja, jag vet att de har viktiga saker för sig, viktigare än att prata med oroliga anhöriga.)

Läser en tämligen dålig Marian Keyes mellan varven. En förtjusande man. Den behöver ingen läsa.

Släpper åtminstone väntan på leverans från Systembolaget. Klockan är kvart i sju, de lär inte komma idag. Har just skickat meddelande till sonen och frågat om han inte hört av sjukhuset ännu. Han har inte svarat, men han meddelade ju tidigare att han hör av sig när han vet något… Jag försöker hålla mig till ett russin i taget.

Erik ringer – sjukhuset ringde aldrig upp honom. Nu har han pratat med dem, Jan har ätit lite, sov just nu. De ska för säkerhets skull ta prover för att se om han har lunginflammation. Det är nog ungefär som det var igår, inte sämre i alla fall. Duger för mig och sönerna.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s