Klockan är fyra, det är svart utanför fönstren. Jag har talat med Sofia idag. Annars har telefonen varit tyst.
Nu börjar det krypa i mig. Hoppas sonen är hos sin pappa, hoppas sonen ringer mig. Jag vill veta hur det är med Jan. Och jag vill inte ringa sjukhuset. Vedspisen får lite omvårdnad, lite röra runt med spiskroken och ett mindre vedträ in. Det är nära åtta grader ute fortfarande. Märklig vinter, också.
Vill ha godis, har inget. Glass, men glass vill jag inte ha. Är nog bara ett uttryck för min vånda. Plötsligt ser ordet uttryck konstigt ut, det stavas väl med två t? Ena syrran ringde just.
Sonen ringer, han får inte komma på besök. Generellt besöksförbud gäller.
Jan är så pass mycket bättre än igår – och därmed inga besök… Absurt. Men bra, Jan har ätit idag och den sköterskan som sett honom hela helgen kunde säga att han är markant bättre. Fortfarande förmodligen dålig, men kanske ändå mera ”stabilt dålig” än tidigare. Jag ringer inte idag. Nu ska jag försöka koppla av. Men först ska jag prata med yngste sonen och med syrran.
beskrivarblogg 
Vad skönt att höra😊❤️Hoppas på det bästa! KRAM!
kram
❤️ Visst är det märkligt att stress får oss att tappa det mest självklara. Som hur ett ord stavas. Eller i vilken ordning man gör en rosett. Det blir bra. På ett eller annat vis så överlever du detta också.
Det tror jag med, har överlevt en del hittills .- och gör det igen. Kram och tack för omtanke!
Du ser, Margareta, Håll i och håll ut. Jag vet, det ÄR svårt och tungt. MEN ge inte tappt. DE är duktiga på att kurera Covid nu. Det kan man läsa sig till.
Jag vill inte förringa situationen på något sätt, men jag upplever att även om många fler smittas igen, så tycks det går att hantera på ett annat sätt än tidigare, och färre relativt sett, får betala med sina liv. Jag tänker på er, och tror att det kommer att gå bra.
Tack Fredrik, jag hoppas du har rätt! Kram!