Fredagskväll den 11 december 2020

Klockan är bara fem minuter över fem. Jag vill inte vara här, vill inte vänta längre. Vill inte snörvla och gråta över något jag inte kan påverka. Vill inte. Och ingenting kan få mig att slippa. Men det är ju kul att prinsessas Sofia är gravid igen…

Jag eldar i spisen, jobbar in vedträn som egentligen är för stora. Det går ändå för det mesta. Ljusen brinner på köksbordet, middag äten alltför tidigt, disken diskad, syrrans röda stickade disktrasa torkar på Ulfs sälgpinne ovanför spisen – pinne i stället för snöre av något slag.

Just nu är det gott för mig att Ulf och Mats och Jan, och syrror, finns här i huset. Alla älskade. De finns här på olika sätt, Jan just nu i form av blöjpaket som jag inte vet vad jag ska göra med. Och raklödder och rakhyvel. och tandborste som han bara haft här i en månad…

Ulf och Mats är både mera närvarande och längre bort. Jag sitter på en stol som var Mats, vid hans bord. Och sängen jag sover i är hans, var hans. Och Ulf finns i hans Dry Martini-hälsning i Rålambshovsparken, på fotot hans söner skickade som ”tack” efter begravningen. Fotot står bredvid min säng. Alltid, och han är alltid ”i tacksamt minne bevarad”. Ulf lärde mig leka. Nu har jag glömt hur man gör, men med honom visste jag. Syrror i form av disktrasa och svarta manchesterjeans som jag använder nu, och ärvd säng och morgonrock. Och kärlek och omtanke, de lever och levererar.

På söndag är det Lucia. Så absolut ointressant som det någonsin varit. Som förälder till söner har väl Lucia aldrig varit viktig, minns inte om de ens varit stjärngossar någon gång. Idag är det ännu en dag som jag inte behöver bry mig om.

Det är drygt tre grader varmt ute, och ungefär nitton här inne. Tack vedspisen och sonen som levererat veden jag eldar. Jag har tagit bort fröautomaterna över trappen, det blev för skitigt. Bokstavligt talat. Men den utanför köksfönstret fylls på (inte i kväll) och där försöker alla sorter få plats – domherrarna har lite svårt, de är för stora. När jag tidigare idag var dit med frön satt en liten trädkrypare på backen.

Talar med yngste sonen som berättar att han färgat håret ”lite lila”. Och fått gillanden. Han fick mig att skratta för första gången idag, och jag är tacksam. Även om jag inte vet vad jag kommer att tycka om hårfärgen. Den här sonen stämmer inte med några sonbeskrivningar, och han är så älskansvärd och så omtänksam. Han vet vad kärlek är. Jag är tacksam att han är vår son, han också.

Jan, när jag såg dig i förrgår, dina händer var svullna. Kanske eftersom man tagit bort din hjärtmedicin. Men du var ändå varm, sonen tyckte att du var kall, jag bestämde mig för att du var varm. Och doktorn bekräftade att du höll temperaturen, ”inte feber”, men varm. Hoppas du är varm nu också, om du inte kan släppa taget. Vill inte att du ska frysa, men vill inte heller riktigt att du ska fortsätta att vara varm, vill ju att du ska lägga av. Att du ska sluta. Älskar dig och vill att du ska dö.

I somras, på gården.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Fredagskväll den 11 december 2020

  1. Louise Baumgärtner skriver:

    ❤️💔Finns inte så många ord hos mig, men tänker på dig…Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s