Lördag eftermiddag, 12 december 2020. Sonen har just talat med sjukhuset. Jan sover mest, ingen förändring, de senaste dagarna har det varit så. Nu är han på den palliativa avdelningen på Danderyd.

Helt utan anledning blir jag på något sätt lugnare i min oro när jag får det här beskedet. Det är som om jag inte orkar oroa mig mera, jag kan ändå inte påverka någonting. Men fram till beskedet ”ingen förändring” är jag nervös och ledsen. Sedan släpper det, i alla fall lite.

Plötsligt (ja, sedan någon vecka) kan jag inte få AdBlock att låta mig slippa alla idiotiska annonser. Jo, om jag betalar. Vill inte, varken betala för blockering eller utsättas för reklamen. Vad göra? Och Facebook scrollar iväg neröver, när jag försöker ta mig nerför sidan i takt som tillåter läsning och reflektion. Också tämligen nylig erfarenhet. Avast? (Jag skyller det mesta på deras säkerhetsprogram som verkar klart överdimensionerade, de anger det mesta som potentiella hot.)

Telefonen bråkar också, parkerar ofta samtalen så att jag får återuppta och den andra änden undrar vad jag har för mig. Dessutom säger den igår och idag att den inte är ansluten till något nätverk – så jag får ansluta. Det har jag aldrig behövt tidigare. Avast?

Skönt att ha (relativ) ordning i frysarna, kan åtminstone ett tag inbilla mig att jag vet vad som finns var. Slängde bara en sak i kompostpåsen, blodpudding som var avsedd för Molly. Hon behöver den inte, och inte jag heller. Jans bröd finns i mängd, jag får väl lära mig att gilla det, jag också… När jag ätit upp det jag gillar.

Klockan är nu tjugo minuter i fyra, det är becksvart utanför fönstren. Nya ljus brinner på köksbordet. Och vedspisen pratar med mig. Kokar så småningom några potatisar, gör fuskremouladsås (gräddfil, majonnäs och bostongurka) till fisken (härkomst okänd) jag ska steka. Hittade en i frysen, nu blir den min middag. Om någon timme.

Jag pratar med yngste sonen om hans pappa. Sonen är klok, han gläds med mig åt att Jan mest sover, att han är lugn och inte verkar ha ont. Det duger för ögonblicket för oss båda. Och han håller kontakt med min döda systers barn, så att de också vet vad som händer. Den äldste pratar med övriga. Och jag skriver.