I natt kommer ingen telefonlampa att lysa upp mitt sovrum, hörapparaterna får ligga på köksbordet. Jag väntar inga telefonsamtal nu. Jag har fått det samtal jag väntade på. Jan är död.

Nyss ringde Jans bror och gav mig bilder från hur hans (och Jans) mor for med mat och kärlek till deras far, när han drabbats av stroke och låg på Roslagstulls sjukhus (?). Det visste jag inte, eller det hade jag glömt.

Svärmor var en stark kvinna, och jag älskade henne så småningom. Först skrämde hon mig – min frisyr var fel, med mera. Och hon tilltalade mig alltid med Margareta”. Kanske göteborgskt.

Det visade sig vid Stens och mitt samtal att även hans blviande hustrus frisyr var fel…  Men jag lärde mig att älska svärmor, för hennes styrka och hennes kärlek till sin familj. Oavsett vilka människor den familjen så småningom innefattade. Jag är glad att du inte behöver uppleva även Jans död, kära svärmor. Men jag saknar dig mest varje dag.