Erik har sin familj, Anders har Lotta, jag är ensam nu. Har nog inte fattat det, förstår inte vad det innebär riktigt. Trots att jag varit ensam förr. Vad ska jag ta mig till/för? Uppgiften med Jan är slutförd – så gott som i alla fall. Återstår att tömma lägenheten etc.

Mitt i allt detta talar Halebop om att mina fria samtal är slut och att jag ska kolla priser… Kommer inte ut på nätet, är ansluten men datorn tycks inte veta om det. Alla sidor jag försöker nå är ”farliga”, har ett litet i före adressen. Är det Google som krånglar? Avast? Det spökar och sprattlar hela förmiddagen – ibland fungerar allt, ibland ingenting. Just nu okej, och när jag kollar är inget annat nätverk i bruk. Kanske beror det på gårdens olika anslutningar? Behöver kolla med Örjan vid tillfälle.

Fikar med en tunnbrödsmacka och ost. Fåglarna äter också, trädkryparen syns nästan inte när den klättrar på trädstammen. Den verkar hitta nötväckans gömda frön. Hackspetten gör ett försök att få med sig några frön, men skulle kanske lyckas bättre om han satte sig på backen.

Talar med både Erik och Anders och Sofia, de är ledsna. Och med grannen på landet. Jans syster och systerdotter ringer också. Och många vänner, en del av dem känner Jan enbart från min blogg och Facebook. Den här tidens dödsannons… Erik ringer begravningsbyrån i morgon bitti och försöker få en tid med dem.

Klockan är halv två, jag har varit vaken i tolv timmar. Och Jan är död. Jag hittar bilden på honom i en gul ”smöroverall”, på landet, målande något. Där var han 41 år, han hade levt nätt halva sitt liv. Tjugo år senare skildes vi, som vänner. När jag behövde stöd och hjälp fanns han där. Och jag fanns när han behövde det. Nu ska jag släppa taget, han har redan gjort det. Kanske hörde Jan mig tjata, ”släpp taget”, ”du får gå ifrån oss nu”. Åtminstone vet jag att jag pratade med honom om det också i natt.

Jag klipper rosmarin och timjan från de trötta fönsterkrukorna, till kycklinggrytan jag tagit fram ur frysen. Så småningom kanske jag äter den. Jag är lite konstigt hungrig, utan att ha den minsta matlust. Tom även i magen kanske. Resten känns tämligen tomt. Jag vägrar ge mig på enklare sudoku än supersvåra, men jag klarar dem inte. Inte idag. Försöker läsa lite i en nog så välskriven bok, Julia av Anne Fortier, läser en sida och lägger boken på bordet igen. Nya ljus brinner på köksbordet. Här är välsignat tyst. Sitter vid köksbordet iförd tjock fleecejacka, fryser trots att det är varmt i rummet. Kanske fryser jag om dina ben, Jan. Du som nu ligger i bårhuset på Danderyd. Ingen av oss vill åka dit. Du ska slippa oss, ha din värdighet kvar också i döden. Inte begapas. Och vi besparar oss den smärtan.

Så mycket i sorgen handlar om de som fortfarande lever. Den som är död är död. Kan inte längre bry sig. Men vi andra, vi vill hitta något som gör döden möjlig att acceptera – som om vi har ett val. Det har vi inte, lever vi så dör vi. Någon gång, på något sätt. Det är en nåd att stilla bedja om, att få dö som Jan fick. Utan medvetande om vad som pågick, utan smärta, utan oro. Bara få fortsätta att sova, för gott.

Kusin Lena ringer från Avesta. Hennes son hade sett min text på FB och berättat för henne. Jag hade inte kommit så långt… Tack Lena. Och Johan .

Vem kan trösta Knyttet faller mig in. Just nu är jag ett Knytt utan tröst. Jag har varit stark för länge. Nu är jag inte det längre. Och då tycker jag synd om mig.

Jag tror inte på att vi kan prata med varandra, eller att jag kan prata med dig. Svaren är ju mina. Men jag gör det i alla fall, pratar med dig, viskar till dig, ropar. Morrar, och släpper dig. Hoppas att du har det bättre nu. Jag vill verkligen inte att du ska vara kvar här på jorden, här i livet. Det blev för dåligt. Ingenting du har nu kan vara sämre än det du hade de sista dagarna. Eller, det kanske inte heller var så dåligt, du visste nog inte vad som pågick. Det som pågick var döden, lite långsam i starten men snabbare på slutet. Tack döden.