Det här var igår när min router strejkade

Måndag 14 december 2020 – har ätit frukost, duschat. Hörapparaterna i om sonen ringer angående begravningsbyrån. Diskat och bäddat, inte klätt på mig än. Det har tydligen snöat en aning i natt, biltaket är vitt. En grad varmt. Vedspisen brinner, ljusen har jag glömt till nu.

Jag är rörd och tacksam över alla som de här sista veckorna läst min blogg, skickat varma omtankar eller gillat det de läst. Har hittills tidigare inte haft så många besökare eller visningar, igår nära sexhundra. Tacksam också för att ha möjligheten att skriva om detta stora, att vara nära döden utan att vara den som dör. De flesta vet vid det här laget att skrivandet är det som tar mig igenom svårigheter och oro. Så är det även nu. Sorgen har inte riktigt hunnit i kapp mig. Någon skrev att de här dubbla känslorna – lättnad och ledsnad – är som att gå med en fot på vardera sidan av grässträngen i mitten på en stig. Så är det, och balansen är inte den bästa. Ibland blir det mera av det ena.

Ringer vårdcentralen och får äntligen tag på någon som kan ge besked om mitt coronatest. Det var positivt, ”du har corona”. Något har gått fel i kommunikationen (eller snarare bristen på kommunikation), hon skulle prata med en läkare som ska ringa upp mig. Kanske ska jag ta ett nytt test. Det har gått två veckor efter förra gången. Den ende jag träffat är Erik, när vi var hos Jan. Och då var vi iklädda skyddsutrustning…

Jag tror inte jag förstår hur test, antikroppar och ”har corona” fungerar. Om jag var smittad för två veckor sedan, är jag då fortfarande smittsam? Eller immun? Eller vad? Inga symtom, då eller nu.

Pratar med Erik som kontaktat begravningsbyrån. De vill inte ha något besök, utan allt får skötas per telefon eller mejl.

Så jag fortsätter sitta här i mitt lilla hus, har det jag behöver (utom böcker som jag vill läsa). Tur att frysen och kylen är så välmatade. Och att systembolaget körde hit mitt vin…

Vildsvinen har bökat igen på ängen utanför mitt hus. I mörkret i natt.

Vårdcentralen i Norrtälje ringer. Bra samtal, de beklagar att informationen inte fungerat som den skulle. Huruvida jag har antikroppar vet ingen, och egentligen spelar det ingen större roll. Men uppenbarligen visar testet att jag haft covid19. Smittsam är jag inte efter så här pass lång tid, och jag får fortsätta vara försiktig, som alla andra. Hålla avstånd etcetera. Något ytterligare test behövs inte.

Sen eftermiddag har jag lyckats sabotera min internetuppkoppling, nu hittar inte datorn nätverket… Så då återstår bara att skriva. Jag har pratat med en sköterska på Danderyd om att hämta Jans väska och kläder. Och Erik har ordnat med datum för begravningen, den 8 januari 2021 kl 10.30 i Lötsjö-kapellet, Sundbyberg. Annons kommer. En enkel begravning med bara vi i den närmaste familjen närvarande. Jag har lovat att säga någonting, någon mera officiant behövs inte. Musik har vi inte bestämt ännu. Och i stället för blommor gärna en gåva till Alzheimer-forskningen. Jans syskon och mina och vi får ses när världen kanske blivit mera normal igen, om.

Så skönt att Erik tog tag i allt detta. Tacksam för det också.

Jag är inte alldeles säker på att jag fattat att Jan är borta, eller åtminstone alldeles död. Borta är han inte så länge jag lever, han finns på samma sätt som Mats, i mig.

Utan internet har jag inte kunnat bekräfta att jag skickat en beställd bok. Betalningar och annat är okej. Och i morgon, i Sundbyberg, kanske den andra routern fungerar… Jag åker dit från Danderyd.

När klockan är fem har jag ätit en tidig middag, köttgryta av något slag ur frysen, med igår kokt potatis. Dugligt. Andra syrran ringde och vi pratade en stund. (Medan telefonen hela tiden parkerade samtalet så att jag fick återta det. All teknik är galen just nu.)

Det är kanske dags att byta både dator och telefon? Jag har råd, men vet inte vad som är klokt att välja. Mac eller PC, Iphone eller Android? Jag är beredd att offra Avast, är så trött på deras upprepade omtalanden att provperioden för xxx nu är slut, ”förnya här”. Jag vill inte förnya någonting. Ville jag det hade jag gjort det.

Jag har för mycket tid kvar av den här dagen. Och kan inte förströ mig med sudoku eller kvällstidningsrubriker. Eller oroa mig för Jan, det behövs inte längre. Han behövde inte min oro, men kanske gjorde jag det. Nu är oron borta, vad som kommer i stället är inte stabilt än. Det är inte ens uppfunnet, det finns inte.

Har skrivit ut det jag skrivit september – nu; en ansenlig bunt. Behöver gå igenom, och se vad som kan behållas och vad som kan kastas. Har ju också skrivit ut tidigare texter… Vad ska jag göra med dem? Kanske en bok, Jan är värd det. Även om det bara är familjen som (kanske) läser.

Jag minns att sonhustrun tyckte att jag lämnade ut Jan för mycket i det jag skrev; ”vem skulle vilja att andra läser om ens sjukdom”? Jag bestämde mig för att inte bry mig om kommentaren, den kom ur kärlek och omtanke om Jan. Och jag skrev utifrån kärlek och omtanke om oss båda, kanske främst om mig. Jag behövde skriva, som alltid när verkligheten blev för svår att hantera. Och Jan läste inte, och visste inte vad jag skrev. Han brydde sig inte om det, hade aldrig gjort det. Inte förut, inte nu. Det gjorde mig fri att skriva om mig och mina upplevelser av vårt åter gemensamma liv.

I morgon ska jag hämta dina kläder och din väska på sjukhuset. Det är vad som är kvar, förutom du där i bårhuset. Om du visste att vi inte ville komma dit och se dig en sista gång, skulle du då varit ledsen? Dum fråga, finns ingen som kan svara. Åter får jag bestämma svaret, och mitt svar är nej. Vi ville inte se dig alldeles död, det räckte att se dig nästan död. Både för Erik och mig, och för barnbarnen. Anders kan inte alls få se dig, hans vän är alltför infektionskänslig för det. De lever, och de behöver varandra. Ingen av dem får bli sjuk i den här pandemin. Jag är tacksam att jag vet att jag inte smittat dem, om jag nu smittat någon…

Fem flaskor alkoholfritt vin i kylen här, dito i Sundbyberg och åtminstone någon, kanske några, på landet… Vi får skåla för Jan i detta när vi kan ses, på ett enklare sätt än nu. Med syskon och grannar. Förmodligen fyller jag på med ett par flaskor bubbel.

Gillar inte att inte ha någon internetanslutning. Punkt. Erik försökte säga att Google haft problem, men jag misstänker starkt att jag gjort något jag inte borde ha gjort.

Byter ljusstumpar mot nya ljus och tänder dem. Lägger in ved. Önskar att jag kunde se vildsvinen när de bökar upp ängen här utanför. Men det är för mörkt.

När jag talade med sköterskan på vårdcentralen här i Norrtälje idag om mitt testresultat, var hon ungefär lika vilsen som jag inför smitta, antikroppar och test. Många får tydligen inga antikroppar – och vad ska man ha dem till? – och det enda hon kunde säga var att fortsätta vara extremt försiktig. Handla snabbt och lite om man alls behöver besöka en affär, annars internethandla. Hon skrattade lite åt min systembolagetleverans av vin. Och hon välsignade sociala medier som ändå är en kontakt med omvärlden idag, när annan kontakt inte är att rekommendera. Jag försäkrade att jag skriver och bloggar och Facebook-ar, men det var då det. Nu är kontakten bruten. Jag har stängt av routerns blå blippande.

Jag läser en bok som växlar mellan 1300-talet och idag – och hur välskriven boken än är, Julia av Anne Fortier, så blir det för mig inte tillräckligt fängslande. Författarinnan är danskfödd, och kan sin Shakespeare, och sina italienska släkter. Men. Jag läser lite i taget, eftersom jag just inte vet vad jag annars ska göra utan internet. Hittade en annan bok som jag kanske inte läst, i alla fall inte minns – Farväl till Glencove av Joan O´Neill. Möjligen läsvärd, det lär visa sig. Och ”läsvärd” handlar enbart om mig, ingen annan. Kvart över sju på kvällen.

Jag vet inte, men kanske känner jag lite ro nu. Jan är död, han behöver ingenting mera. Jag kan inte göra någonting mera för honom.

Det återstår ett jättejobb att tömma källare och lägenhet, sälja lägenheten, göra oss av med det som ska göras av med. Alla små pryttlar och pinaler. Hela mitt bibliotek med Atlantis klassiker. Jag fick dem en gång för sådär trettiofem-fyrtio år sedan. Nu ska de tas om hand… Och alla andra böcker, de flesta mina en gång. Tavlorna, införskaffade de flesta via Arlas konstförening. Nu ska de flytta. Etcetera.

Och barn och barnbarn ska säga ”vill ha” respektive ”vill inte ha” om allt ifrån bestick till töntiga ljusstakar. Och lakan, handdukar och dukar, och den där lilla vasen som Jan av okänd anledning gillade, och hans lilla tavla som han fick när han var mycket liten. Alltihop ska vändas på och hanteras. Hans serviettring och hans skor från första gången skor. De har alltid stått i bokhyllan.

Nu kom jag på att ta med en rulle sopsäckar till Sundbyberg i morgon.

Varje natt nu under några veckor har jag väntat på samtal från sjukhuset. Nu gör jag inte det längre, de ringde det sista samtalet idag – om Jan väska som finns att hämta.

Jag tänker bestämma mig för att jag inte är smittsam i morgon. Ansiktsmask på sjukhuset. Hålla avstånd, parkera bilen där jag kan i Sundbyberg (parkeringstillståndet för boende är förhoppningsvis förnyat per sista december).

Har mejlat distriktssköterskan, som svarat. Behöver kontakta kommunens äldrehanterare också. Och avsluta trygghetslarmet.

Vill gå till sängs och glömma, drömma, annat än detta. Men jag kommer antagligen att vakna i natt runt midnatt och sedan igen, vill inte. Vill sova en hel natt. Kanske.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Det här var igår när min router strejkade

  1. N skriver:

    Har haft en del att göra det senaste, som tyvärr har gjort att bloggen och bloggvännerna fått ligga där och vänta. Men började så smått häromdagen att försöka läsa i kapp era blogginlägg. Har fortfarande en del kvar att ta del av.
    Men nu när jag nu väl tänkte ta tag i mig och skriva nån kommentar, vet jag knappt vad jag ska skriva.

    Jag känner med dig! Och tror mig om att förstå dina mixade känslor av glädje, lättnad, sorg, saknad och vilsenhet. En stor omställning du går igenom nu. Men som du skriver, de kära som en gång levde lever fortfarande kvar i oss, i våra minnen. Men finns samtidigt i en bättre värld. Utan smärtor och sjukdom. Oavsett vad vi var och en tänker om livet efter döden. Eller – mellan liven.
    Men jag tror att du är mycket stark. Unna dig att sörja, unna dig att gråta om du behöver det. Skriv! Jag är knappast den enda som älskar att läsa det du skriver. Ditt mod att vara så öppen. Den värme du på nåt sätt förmedlar till mig som läser – till och med mitt i det svåra.
    Det måste vara det som är kärlek.

    Jag känner mig också helt vilsen av de där Corona-skriverierna. Vad är sant och vad är påhitt för att skrämma oss? Kan tester visa att man är eller har varit smittad, fast det inte är så? Kanske? Nej, det vill man ju inte tro.

    Det enda man kan göra nu är att hålla avstånd och låta tiden passera så lugnt som möjligt tills det hela är över. Vara försiktig och klok, ha sunt förnuft – men inte skrämma upp sig själv i onödan. Det mår ingen bra av.
    Och snart lär vaccinet komma. Vågar man?

    Skönt ändå att ha vad man behöver nära sig. Om det så är telefonsamtal eller på annat sätt kontakt med nära och kära. Att ha mat i kyl och frys och skafferi. Ljus och värme. Böcker, film – och fungerande internetuppkoppling. Låna böcker online från biblioteket…
    Erkänner att jag höll på att få panik när jag nyligen trodde min Mac-laptop höll på att lägga av. Efter 8 år… men den hade nog bara ett ögonblick av Corona för nu är den ok igen.

    Och nu ska jag slutligen bli lite tråkig, ett litet ögonblick, och rekommendera dig att satsa på en Mac av något slag. En nätt MacBook Air kanske? Inte enbart för att du då slipper tänka på Virusprogram eftersom Apple förser dig med det, genom sina frekventa säkerhetsuppdateringar.

    ❤ ❤ ❤ från N i n a

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s