Jan är död

4.30 den 13 december 2020 – samtal från Danderyd. ”Jag har tråkiga nyheter. Jan är död. Han somnade in lugnt och stilla, inga smärtor, ingen ångest.” 

Jag är tacksam att han fick sluta så. Jag var vaken när telefonen lyste upp sovrummet. Kunde inte somna om efter att ha vaknat vid halv två. På något sätt visste jag kanske att han var på väg bort just nu. Kontaktar begravningsbyrån på måndag.

Sönerna och Sofia får sova några timmar till. Jag tror att jag är lugn nu, men sova kan jag nog inte.

Nu är klockan halv sex. Jag har gjort te, ljusen på bordet är tända, vedspisen också. Har just kollat, bouppteckning ska vara klar inom tre månader efter dödsfallet, och skickas in till Skatteverket inom en månad därefter.

Just nu känner jag mig översvämmad av allt praktiskt som måste tas omhand. Och jag tror att jag klarar av det jag behöver klara, Erik får ta hand om det mesta.

De här timmarna innan världen vet att han är död – är det nu jag i ensamhet och ro ska minnas vårt liv tillsammans? Jag tänker mest på hur han liknade – fast tvärtom – vår yngste son, där i sjukhussängen. Jag såg något jag inte sett tidigare, att de är så lika varandra.

Jag är förmodligen onormalt glad åt att han nu är död. Att han fick dö som han gjorde, bara somna för gott. De sista dagarna har han bara sovit, inte varit medveten om just någonting. Tror jag, ingen vet mer än han, som kanske inte visste.

Jag tänker också på att jag nu har gjort mitt för honom. Jag kan inte göra något för honom längre. Mitt uppdrag är avslutat. Jag är ”ledig” och disponerar min tid själv. Inga stödstrumpor mera, inga omåttliga mängder tvätt, inga hjälpmedel, ingen medicin som ska portioneras (den ska lämnas in på Apoteket). Rullatorer och annat som finns i Sundbyberg må återbördas till Rehab.

Så ska källarförråd och lägenhet tömmas. Saker packas, en del slängas.

Nu har jag pratat med söner och systrar. Fint att vi kan gråta tillsammans, och samtidigt vara tacksamma att hans liv nu är färdiglevt. Han har älskat oss, och vi älskar honom.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Jan är död

  1. bergalott skriver:

    ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

  2. Angeli skriver:

    Kramar om.. >3

  3. Ulrica skriver:

    Stor kram! Till er alla.

  4. uppsalaewa skriver:

    Jag beundrar din styrka. Hoppas din jul blir fylld av värme och ljus.

  5. Peter Dahlstrand skriver:

    Det är större än någon utanför kan tro, att vara kvar när någon nära går.

  6. lenaikista skriver:

    När min mamma dog kände jag mig också ”onormalt glad”. Men insåg sen att hon hade varit sjuk länge medan det sakta gick utför, så känslan blev: ”Så skönt för henne att slippa.” Och efter mycken ångest fick hon en lugn död, barn o barnbarn var med (ingen pandemi). Vi hade inget otalt, jag hade gjort mitt bästa för henne.
    Du har ditt minne med Jans sista ord, som bekräftelse – om du hade behövt det. Och tecknar en så fin bild av honom och er relation. Tänker på dig.

  7. Carina Gustafsson skriver:

    Som vanligt skriver du så vackert ❤️ jag tänker på dig idag och ljusen jag tänder ska inte bara vara för mig utan också för dig ❤️Kram Carina

  8. Louise Baumgärtner skriver:

    ❤️💔

  9. Annika Hartman skriver:

    Känner med dig. Du skriver så fint. Döden är jobbig att leva med men vi måste. Gunnars bror avled för några veckor sedan. Allt gick så fort. Hann inte ta avsked… det var inte covid utan cancer i lever. Lungor, mage, tjocktarm…. aldrig varit sjuk o inga mediciner o inte känt någonting…
    Kram Annika❤️❤️❤️❤️❤️

  10. midsommarros skriver:

    Ett varmt deltagande. Det är livets gång, men gör alltid lika ont att mista en nära o kär. Tiden läcker såren heter det och det stämmer nog även om det inte tröstar fast man vet det. Minnena består ju i varje fall, dem kan vi gömma i våra hjärtan o tänka på när det känns svårt. Kram & ta nu hand om dig själv❣️

  11. Eva skriver:

    Du skriver så vackert Margareta. Det brinner en marschall här för dig och helt säkert brinner en stjärna för dig på himlen. Kram.

  12. Fredrik i EU skriver:

    Så här skrev jag imorse, det som av någon anledning inte ville komma in…;

    ”Kram Margareta. 💝🌅 På något känner jag igen beskrivningen, min mamma hade ju ett snarlikt slut men med en helt annan sjukdom. Något senare på dygnet än din Jan, vid 8 tiden på morgonen. Vi fick beskedet på väg dit den tisdagen.
    Jag var nog aldrig glad, men befriad över att hon fick lämna det svåra hon genomgått, till största delen i vår frånvaro fysiskt. Glad över att vi närmsta alla hann få ta avsked och att hon fick lugn över det faktum att familjen som hon så högt värderade, faktiskt kunnat samlas. Glad över att pappa fick chansen till specialtransport och få ett par timmar bara med henne efter fyra månaders Coronadistans. Glad inombords över att jag, hennes äldste (och min Carina) var de sista som fick träffa henne, prata med henne och ge henne lite av hennes sista föda. Det bär jag med mig för resten av livet.
    Jag tyvker att det finns ett ljus över att din Jan fick somna just på Luciamorgonen. Bör det med dig, liksom hans redan snudd på bevingade sista ord till dig för ett par veckor sedan. 🌄”

  13. rollercoaster skriver:

    ❤️❤️❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s