Det här är idag

15 december – vaknar vid fyratiden, somnar om runt sex.

Klockan sju drömmer jag om mormor, moster och mamma. Moster höll mormor under armen och gjorde en avvärjande gest när jag började närma mig, jag backade. Hon sade någonting till mormor om att ”du vet väl att Margareta är iväg på den där kryssningen”. Skulle betala parkering och hade svårt att få till det. I kön som samlades bakom mig fanns någon jag trodde var säljare på Arla, han sade att det stämde, men ”Jörgen hade sett till att han fik sluta”. Lyckades till slut betala parkeringen, och gick in i hotellet (?). Mamma kom infarande på toalettrummet, jag fick hjälpa henne att tvätta sig. Hon såg panikslagen ut. Jag vaknade.

Hade fått det patetiska meddelandet om corona på telefonen, från Folkhälsomyndigheten. Raderade.

Städar toaletten noggrant, byter handdukar, slänger tvål och tvålkopp.

Nu är det kväll. Jag har hämtat en stor kasse med Jans kläder etcetera på Danderyds sjukhus. Påsen ska stå i karantär i fem dagar… Fina Charlotte som kom ner med det hela gav mig en gåva när vi skildes. Hon sade ”håll om dig”. Jag blev så glad över hennes sätt att bry sig om mig och Jan.

For till Sundbyberg, fick trygghetslarmet hämtat, städade lite i skåp och kyl/frys. Slängde oviktiga papper. Åkte tillbaka hem till mitt i mörkret, gillar inte att köra bil när det är nattsvart och mycket trafik. Det gick bra, inga rådjur eller vildsvin. Nu är klockan halv sju. Och jag är tacksam att internetuppkopplingen fungerar. Har slänt ut Avasts Track…. program. Och talat om det för dem. I princip var all internetkontakt ”inte säker”, det programmet är alltför överambitiöst. Nu väntar en successiv utfasning av alla Avasts betalprogram. Kanske nöjer jag mig med deras gratisvariant.

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu. Det är stort och smått i en inte salig, men oomfattlig blandning. Jag vill inte leva så här. Jag vill faktiskt – så länge jag är tillräckligt frisk – ha ett bättre liv än detta. Förmodligen är det en uppfattning som delas av många, inte bara av ”äldre”.

Julen – den blir för min del här på Addarsnäs, ensam. Inte nödvändigtvis dåligt, jag behöver ta igen mig. Och vänja mig vid att vara ensam, igen. Nyss ett långt fint samtal med äldste sonens hustru. Hon förlorade sin pappa ganska nyligen, och hon vet hur det är för Erik nu. Vi pratade länge och jag är tacksam att hon finns. Ett samtal med en arbetskamrat som vi faktiskt mötte i somras, utomhus på landet, gjorde mig också glad. Och telefon från Näsåker, liksom igår från Göteborg. Jans bror och hans syster och systerdotter ringde också. Människor är så omtänksamma och så kärleksfulla. Det gör gott.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det här är idag

  1. Ulrika skriver:

    Vila. Sysselsätt dig. Sov. Ät. Upprepa. Gå på känsla nu och se till att du har stöd när du vill av andra. Bry dig mest om dig själv. Fatta inga slutgiltiga beslut om saker, flyttar osv just i chockstadiet. Det är det bästa råd jag kan ge angående sorg. Från min, högst personliga såklart, erfarenhet. Håll om dig. ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s