15 december – vaknar vid fyratiden, somnar om runt sex.

Klockan sju drömmer jag om mormor, moster och mamma. Moster höll mormor under armen och gjorde en avvärjande gest när jag började närma mig, jag backade. Hon sade någonting till mormor om att ”du vet väl att Margareta är iväg på den där kryssningen”. Skulle betala parkering och hade svårt att få till det. I kön som samlades bakom mig fanns någon jag trodde var säljare på Arla, han sade att det stämde, men ”Jörgen hade sett till att han fik sluta”. Lyckades till slut betala parkeringen, och gick in i hotellet (?). Mamma kom infarande på toalettrummet, jag fick hjälpa henne att tvätta sig. Hon såg panikslagen ut. Jag vaknade.

Hade fått det patetiska meddelandet om corona på telefonen, från Folkhälsomyndigheten. Raderade.

Städar toaletten noggrant, byter handdukar, slänger tvål och tvålkopp.

Nu är det kväll. Jag har hämtat en stor kasse med Jans kläder etcetera på Danderyds sjukhus. Påsen ska stå i karantär i fem dagar… Fina Charlotte som kom ner med det hela gav mig en gåva när vi skildes. Hon sade ”håll om dig”. Jag blev så glad över hennes sätt att bry sig om mig och Jan.

For till Sundbyberg, fick trygghetslarmet hämtat, städade lite i skåp och kyl/frys. Slängde oviktiga papper. Åkte tillbaka hem till mitt i mörkret, gillar inte att köra bil när det är nattsvart och mycket trafik. Det gick bra, inga rådjur eller vildsvin. Nu är klockan halv sju. Och jag är tacksam att internetuppkopplingen fungerar. Har slänt ut Avasts Track…. program. Och talat om det för dem. I princip var all internetkontakt ”inte säker”, det programmet är alltför överambitiöst. Nu väntar en successiv utfasning av alla Avasts betalprogram. Kanske nöjer jag mig med deras gratisvariant.

Jag vet inte riktigt vad jag håller på med just nu. Det är stort och smått i en inte salig, men oomfattlig blandning. Jag vill inte leva så här. Jag vill faktiskt – så länge jag är tillräckligt frisk – ha ett bättre liv än detta. Förmodligen är det en uppfattning som delas av många, inte bara av ”äldre”.

Julen – den blir för min del här på Addarsnäs, ensam. Inte nödvändigtvis dåligt, jag behöver ta igen mig. Och vänja mig vid att vara ensam, igen. Nyss ett långt fint samtal med äldste sonens hustru. Hon förlorade sin pappa ganska nyligen, och hon vet hur det är för Erik nu. Vi pratade länge och jag är tacksam att hon finns. Ett samtal med en arbetskamrat som vi faktiskt mötte i somras, utomhus på landet, gjorde mig också glad. Och telefon från Näsåker, liksom igår från Göteborg. Jans bror och hans syster och systerdotter ringde också. Människor är så omtänksamma och så kärleksfulla. Det gör gott.