En resandes vedermödor…

15 december 2021, i sängen i Punta Brava, efter att nästan ha låst mig inne på toaletten. Fick upp låset till slut, öm i tummarna. Åt ute i går kväll, gambas i vitlök, ett glas vin till – 11 euro.

20 Euro för busskort. Idag ska vi åka till La Caleta och få nycklarna, och betala. Resterande betalas första februari. Skönt att Helen och Isaac varit här tidigare, de vet sånt jag inte vet.

Behövde enbart visa hälsodeklarationen vid ankomsten, vaccinpasset har ingen kollat. Blev av med båda flaskorna solskydd i säkerhetskontrollen på Arlanda, får bara ta med sig 100 g vätska, de var 200 g…

Väl lång flygresa, och väntan på incheckat bagage och flygbussen in till Puerto. Väl här betalade Helen kontant och fick nycklar. Jag har det största rummet med dubbelsäng, Helen har ett med havsutsikt, och Isaac det andra sovrummet. Bra lägenhet, strand alldeles nedanför huset, dit inte vågorna når så hårt. Kanske blir det bad någon dag.

Onsdagen 15 december 2021 började med att jag gick in i badrummet och låste in mig. Fick inte upp dörren förrän efter flera försök, tummarna ömmade. Väckte som tur var ingen annan, klockan var bara halv sju.

Så småningom frukost med ett fantastiskt fruktfat, rostat bröd och te. Sedan gick Isaac och jag en lång promenad runt i Punta Brava – Helen hade sovit dåligt och fick lite extra tystnad i huset. Kvart i elva skulle Candelas och Marcos komma och hämta oss för färd till La Caleta – Helen fick meddelande att de var försenade och inte kunde komma förrän 12 – vi gick ut och satt utanför huset och väntade. De kom, lite försenade – och vi gick en lång sväng till deras bil (efter att jag sprungit tillbaka till bänken vi suttit på och hämtat min jacka med telefon, kort och pengar…).

Vi åkte, irriterad stämning mellan paret, hon fick tala om hur han skulle köra. Vi kom fram och det visar sig att lägenheten inte alls är färdig att överlämnas – ostädad, massor med konstig mat i kylen, använda citroner som börjat mögla till exempel. Nu var det bra att ha Helen med, hon såg till att kylen tömdes – några burkar öl, vattenflaskor, olivolja och två pizzor i frysen och lite annat oöppnat fick stå kvar.

De skulle lämna sin hyrbil klockan fyra men var inte klara med pick och pack förrän halv fyra. Den tvättmaskin Marcos stoppat full när vi kom hann förstås inte torka – den fick vi flytta in i tvättutrymmet på taket innan vi åkte därifrån.

Mitt i alltihop skulle vi också hinna till banken i Garrachico. Det visade sig att Marcos inte visste var banken låg. Helen hade tittat på karta för någon vecka sedan och hade ungefärlig hum om riktningen. Vi kom fram med andan i halsen, ingen betjäning efter klockan elva! Men en automat där jag förväntades stoppa in 753 Euro…

Marcos slog in mäklarens kontonummer – Helen fotograferade, numret blev fel – jag var på väg att gå därifrån – samtal med Frankk och så småningom rätt kontonummer, jag stoppade in en bunt med pengar – fick 3 Euros rabatt av Frankk – och råkade slänga in för mycket, men det gick att få tillbaka… Kvitto fick jag också. Puh.

Vi gick och fikade, Café BonBon, kaffeinfritt med kondenserad mjölk i botten på glaset, godis. Marcos parkerade om bilen och väntade. Vi åkte tillbaka, lägenheten var då fortfarande inte tömd. Men ungefär kvart i fyra hade de tömt soporna och packat ihop, och lämnade oss i fred.

Som tur var kollade jag kuvertet med pengar igår, före bankbesöket. Jag hade lagt tio 20 Euro-sedlar i sju buntar – istället för fem 20 Euro-sedlar i varje bunt…

Uppenbarligen är jag stressad av det här äventyret. Tur att Helen och Isaac är med mig så här i början! Jag är tacksam för skratt och stöd. Min sentida res-ovana är påtaglig.

När vi väl blivit ensamma i lägenheten gick vi ut, såg på havet och hittade en trevlig bar där vi satt ute och åt tapas – bläckfisk (pulpo) i vinäger, kanariska potatisar med röd och grön mojo plus majonnäs, vanlig sallad, grillad vit ost, stekta champinjoner – alltsammans väldigt fräscht och gott. Drack vatten till. 10 Euro per person, väl värt det.

Trötta i benen gick vi tillbaka till lägenheten och fixade tvätten. Låste och stapplade uppför backar till busshållplatsen för att åka tillbaka till Puerto. Taxi från busshållplatsen till Punta Brava. Nu är klockan kvart över nio, jag har duschat och ligger i sängen. Helen har skrivit ett ampert brev till mäklare Frankk, och bland annat påtalat hur långsamt internet han har installerat – som jag betalar 50 Euro per månad för.

En händelserik dag. Trots trist inledning känns lägenheten bra, jag kommer att trivas där. Både Helen och Isaac har mejlat Frankk med synpunkter – och han är ”really affected, and does not understand what has happened” – det verkar som om han på något märkligt sätt lovat kusinen med fru att stanna längre… och samtidigt visste de att de skulle hämta oss, eller fick de besked om det igår? Någonstans har kommunikationen inte fungerat. Nu är det historia.

Torsdag morgon den 16 februari 2021 tar vi det lugnt. Isaac gör i ordning frukost bestående av ett vackert fruktfat, te och rostat bröd med Philadelphia-ost till. Gott. Lite senare går vi till apoteket där jag köper solkräm (igen), och går vidare längs stranden – många människor är där och badar i vågorna. Jag stannar bortanför kaktusparken och tar en Café bonbon, Isaac går vidare för att handla. Alldeles lagom promenad för min del, sitter en stund innan jag går hem. Solen bränner.

Väl hemma har jag ingen nyckel, mormor längst ner släpper in mig när hon ska gå ut. Och Helen öppnar däruppe. Helen är också den som hittar min nyckel i jackan… Där hade jag redan letat. Virrpanna dessa dagar. Men allt har löst sig. Kanske blir det ett bad senare i eftermiddag. Alldeles nedanför huset är en lugnare strand, vågorna är mindre. En skön dag.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s