Lördag 18 december 2021 – vaknade kvart i sju, gick på toa och återvände till rummet. Halv nio var Isaac i köket och förberedde ännu en vacker fruktfrukost. Temugg bredvid mig nu. Lite kyligt i natt, tights på och sjal om axlarna nu när jag väntar på att hugga in på papaya, cherimoya, vindruvor, banan, apelsinklyftor, och en sån där liten grå skrynklig en som jag just nu glömt namnet på! Visade sig vara päron. Ljuvlig start på en ny dag. H tog en ”cool” bild på mig igår med munskydd och solglasögon, händerna i shortsfickorna, just inget syns – bra.

Nu ute på egen hand, med en kaffe bonbon, tyvärr har de ingen färskpressad apelsinjuice. ”Just coffee then.” Har sjalen om axlarna där jag sitter i skuggan och skriver. En stund kan jag dra ut på drickandet av mitt kaffe. Skönt att se havet, inte skönt att höra skramlet från kaféets inre. Här är för många högt pratande gäster, det är lördag och många spanjorer. Har inte vant mig vid deras ljudnivå ännu. Några turister är halvnakna, andra har täckjacka. Det är vackert, soligt och snart för varmt att sitta annat än i skuggan. Ska gå upp till det gamla fortet som nog är ett kulturcentrum nu, kanske är där lite stillsammare. Där var stängt, och batteriet i datorn lade av innan jag kom dit upp… Nu hemma igen och har laddat.

Ut igen. Nu sitter jag på ett kafé i skuggan och har beställt en hamburgare med pommes frites och en öl. I och H är iväg och kollar på stol och bord för att H ska kunna göra det hon ska. Bordet här är en aning för högt, men fungerar för mig. Och batteriet är laddat. Ölen är skummande och god, har ingen aning om eventuell alkoholhalt.

Ett blåmärke också på andra armen, efter tryck från ryggsäcksremmen… Trist, bidrar inte till min skönhet, markerar enbart min höga ålder. Som om någon bryr sig.

Sitter nedanför fågelparken med den stora voljären. Väl mycket motorljud här, motorcyklar och vespor och bilar. Comfortinställningen på hörapparaterna hjälper. Jag har nu helt klart för mig att jag inte förstår spanska, det går för fort för min hjärna och mina klena hågkomster.

Den ena turisten tröttare och fetare än den andra börjar anlända. Blandas med unga och vackra, tack vare sin ungdom, par som ler mycket mot varandra och visar mer eller mindre nakna bilder i sina telefoner. För varandra, men också för mig som råkar se om jag tittar åt det hållet.

Avundas alla par. Alla som ser ut att ha någon vid sin sida, om så bara just nu, eller tills livet tar slut. Många gamla håller varandra i handen, kanske som stöd, kanske som ett uttryck för samhörighet. De är ”vi”.

Jag är jag. Inte dumt det heller. Ensamt oftast annars, och tomt i sängen bredvid. Här passar Isaac upp på H och mig med matlagning och härliga frukostar. Det är fint, och det är ovant. Inte ensamt. Livet är gott.