Hur blev vi alla de vi blev, och blir…

Äldste sonen har ”beställt” en släktkrönika i födelsedagspresent någon gång i framtiden. Han har insett att han inte ställt alla de frågor som det kanske finns svar på.

Jag blir alldeles tårögd, av tacksamhet och rädsla – hur ska jag kunna ge honom den gåvan? Vad kan jag berätta, vad är sant och vad är mina rädda minnen? Vad tål att beskrivas i mina ord? Vad VET jag, vad TROR jag? Vad har jag gjort med det som hänt i mitt liv – och i alla andras liv? Hur kan jag berätta på ett sätt som ger alla inblandade någon sorts rättvisa?

Minnen är flyktiga, jag vet redan att jag och mina levande systrar minns väldigt olika från vår barndom. Och om jag frågar mina nu levande söner vad de minns, så är det inte mina minnen. Min historia om mitt och deras liv, är tillkommen via min uppfattningsförmåga, mina referenser till liv och levande. Inte deras.

Den hör bönen om födelsedagspresent någon gång är nog det viktigaste någon av mina söner någonsin bett mig om. Jag vill – och jag törs inte riktigt tro på att jag kan. Men jag vet att jag kan ge honom min historia och vår gemensamma historia. Resten får han hitta annanstans, eller inom sig själv. Jag är hedrad.

Här ör en bild på min farmor, Jan, min lillasyster och mig för länge sedan.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hur blev vi alla de vi blev, och blir…

  1. Karin skriver:

    Underbar bild! Precis som jag minns dig från Avesta.

    Klart du kan och ska skriva dina minnen till sonen! Jag menar: minnena har du och du är bra på att skriva. Du bestämmer helt och hållet själv vad du vill ta med och har du lite bilder blir det desto roligare. Jag satte – av samma skäl – ihop en bok om Ängsbacken, där jag bodde mina första 20 år. Genom att utgå från huset fick jag med föräldrar och syskon också, som mina barn vill veta mer om, liksom arbetet på snickarverkstaden i bottenvåningen. Kul både att göra och att ha gjort. Nu ska jag starta på nästa projekt, min mammas släktingar, särskilt mormor och mormorsmor. Sen blir det pappas tur.

  2. beskrivarblogg skriver:

    Fint, Karin – minns det fantastiska huset där jag var en gång. vi får väl önska varandra lycka till i släktskrivandet, det är inte utan att jag blir lite melankolisk av det… Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s