Äldste sonen har ”beställt” en släktkrönika i födelsedagspresent någon gång i framtiden. Han har insett att han inte ställt alla de frågor som det kanske finns svar på.

Jag blir alldeles tårögd, av tacksamhet och rädsla – hur ska jag kunna ge honom den gåvan? Vad kan jag berätta, vad är sant och vad är mina rädda minnen? Vad tål att beskrivas i mina ord? Vad VET jag, vad TROR jag? Vad har jag gjort med det som hänt i mitt liv – och i alla andras liv? Hur kan jag berätta på ett sätt som ger alla inblandade någon sorts rättvisa?

Minnen är flyktiga, jag vet redan att jag och mina levande systrar minns väldigt olika från vår barndom. Och om jag frågar mina nu levande söner vad de minns, så är det inte mina minnen. Min historia om mitt och deras liv, är tillkommen via min uppfattningsförmåga, mina referenser till liv och levande. Inte deras.

Den hör bönen om födelsedagspresent någon gång är nog det viktigaste någon av mina söner någonsin bett mig om. Jag vill – och jag törs inte riktigt tro på att jag kan. Men jag vet att jag kan ge honom min historia och vår gemensamma historia. Resten får han hitta annanstans, eller inom sig själv. Jag är hedrad.