Oskrivet idag 17 januari 2022 – vad är oskrivet? Inte tycks det komma ner på skärmen, även om fingrarna rör sig och gör ord. Jag vet inte varför, vet inte vad och inte hur – alla goda skrivråd är som bortblåsta, eller så fastnade de aldrig ens från början.

Jag har läst, ofta inte förstått eller förmått göra som betrodda författare gör och har gjort. ”Så gör jag” skrev Bodil Malmsten, och så gick hon och dog. Där förlorade jag en förebild, en kvinna som skrev på ett sätt som jag ville kunna.

Någon har jämfört mitt sätt att skriva med storheter som Gertrude Stein, och svensk dito, Gerda Antti. Det var inte jag som gjorde det. Men jag blev förstås lite förskräckt smickrad.

Nu är det inte de jämförelserna som gör att jag inte får till något, inte kan skriva det jag inbillat mig och andra att jag ska skriva här på Teneriffa. Kanske ska jag hitta på något alldeles obekant och nytt, något som är väldigt oskrivet?

Varför i all världen vill jag alls skriva? Handlar det enbart om fingerfärdigheten, som fru Lindström en gång lärde mig på Stockholms stads Handelsskola – den som inte var lika fin som Barlock´s, men antagligen lika bra. Där skulle jag lära mig, på ett år, att bli sekreterare. Kort utbildning, i Stockholm där Jan fanns, och där jag kunde bo tillsammans med honom. Trots att blivande svärfar Nils var orolig över min dygd. Och någon hovsam sekreterare blev jag nog aldrig.

Om jag inte haft så bråttom att välja fortsättning efter studentexamen, om jag inte hade önskat så starkt att komma bort från Avesta – så hade mitt liv fått en annan inriktning.

Nu valde jag detta, vi valde tillsammans att gifta oss med bara vännerna Janne och Madde som vittnen, i Oscarskyrkan på Östermalm. Vi åt fin lunch därefter på numera nerlagd krog, och åkte så ut till svärföräldrarna som då hyrde sommarställe utanför Trångsund. Mina föräldrar fick nöja sig med besked. Tror inte att det var medvetet grymt, men jag ville faktiskt inte att de skulle komma, ville inte göra någon ”stor grej” av bröllopet. Och Jan gick med på det jag ville, eller ville detsamma han också. Minns inte vem som var påstridig.

Handlar mitt skrivande om att jag vill vara mera än jag är, fortsätta leva och finnas också efter min död? Inte sjutton vet jag, vem kan svara rimligt ärligt på en sådan fråga? Inte jag. Jag vet bara att min död lurar någonstans i utkanterna av mitt medvetande, en aning mera alert och energisk för varje dag, eller åtminstone för varje månad. Varför ska den bli mera påtaglig här, nu? Det här är ju tänkt (i  den mån det alls är tänkt) att vara ett uttryck för att jag lever. Det här = min vistelse på Teneriffa.

Jag vet också att jag ryggar baklänges när jag tänker på allt som behöver rensas ut ur mitt hem i Sverige. Inte enbart det jag hittills kallat ”loppisprylar” – alla böcker, alla papper (utskrivna sidor, sådant som en gång kanske kunde blivit något), gamla brev, skrivböcker (hoppas och tror att jag faktiskt slängt många, ingen ska behöva läsa om min vånda hit och dit). Papper som har med skulder och kronofogde att göra – de är inte heller aktuella längre, borde slängas. Och vem vill ha svärföräldrarnas fina servis? Eller alla snapsglasen i skänken? Eller nysilverbesticken, som i och för sig är vackra?

Så mycket rässje, skulle någon av mina förfäder från Dalarna ha sagt. Så mycket rässje.