Söndagsbad

Nu har jag äntligen badat, nere på stora playan. Stenigt och krångligt att ta sig i och upp. Jag klämde mig in, jagade kanske bort (eftersom de tog sitt pick och pack och gick undan en bit) två solbrända män från den långa träbryggan som leder ner till vattnet. Skönt, så skönt och så salt.  Ingen lång simtur, men härligt. Ena sandalen blev översköljd när jag försökte undvika att kliva i sanden… bär min blöta baddräkt i handen och sätter mig på en bänk på Plaza de San Andres, när jag väl torkat lite.

En man kommer med två överfyllda plastkassar i händerna, bakom honom kommer hans omfångsrika hustru, lika tungt lastad. Veckoinköpen avklarade i den lilla butiken? Jag har inte varit in och sett vad de har ännu, det är kanske dags att göra ett besök. Är redan trött på vad Alteza har att erbjuda, grönsaker och frukt är alltför ofta trötta och tilltufsade, det enda som tilltalar mig är egentligen fiskdisken. Men, jag kan ju inte äta gambas eller bläckfisk varje dag.

Nu går den beigevita katten (eller en släkting) sakta förbi, den ser ut som om den tycker att det är för varmt. Caliman närmar sig nog, det är mycket disigt ute över havet. Men just ingen vind. På Gran Canaria igår med calima var det samtidigt storm, berättar en vän som åkte tillbaka hem till Sverige igår.

Det gröna fönstret i huset bredvid Casa Felise är öppet även idag, men ingen gestikulerande kvinna står där och pratar. Tomt och stilla.

Kroppen känns inte som om den vill gå fem kilometer idag, vill mest gå hem och fika. Men några steg till ska det bli. I morse var jag stel, och drömde eller hade faktiskt ont i knäna ett tag. Nu är de okej. Min värld blir märkligt stum när jag inte använder hörapparaterna. De ligger i ryggsäcken och jag slipper både höra och få skavsår bakom öronen. Men konstigt är det, att se en bil glida förbi, men inte höra någonting. Tacksam att här inte finns elsparkcyklar. Tror inte jag sett någon här, och bara ett par i Santa Cruz och Puerto.

Går vidare till fiket vid kyrkan, inomhus pratas det högt och mycket, jag får min kaffe bonbon i en plastmugg med plastlock utanför… Gubbarna firar söndag med biljard och prat, glada tillrop och skratt. De enda kvinnorna här är jag och tre turister vid det andra utebordet. Kyrkklockan ljuder, klockan är tolv. Ser havet och vågorna härifrån, diset verkar tillta.

Inget vit gammal Mersa parkera – jo, vit gammal Mersa parkerad längre ner i uppförsbacken till fiket, såg den inte först.  Ljudnivån inifrån fiket går i märkliga vågor, det är som om rösterna alldeles på egen hand bestämmer sig för att vila lite och så stiga i kraft igen, upp och ner.

Det är inte tillåtet att röka här på terassen (stort ord för en smal hylla med plats för två bord), och inte inomhus. Därmed står alla gubbar som röker på plazan framför kyrkan eller sitter på muren runt om. Det verkar som om tapasstället öppnar efter tolv, stolarna är nu utplacerade och skylten med menyn står på kyrkplazan. Barn leker med fjärrstyrda bilar och sparkcyklar. Utanför kyrkporten står några turister (?) och pratar med männen som jag sett stå där mest varje dag. Jag går in på fiket och betalar mitt kaffe, 1 Euro.

Fjärde skrivplatsen ute för idag, ovanför playan på en bänk. Vill inte gå hem riktigt ännu. Sikten måste vara obefintlig en bit ut på havet, himmel och hav går ihop i diset. Fiskaren står där långt borta med sitt långa spö, det sitter några personer där det går att sitta på stenarna, nära vattnet. Flera badar också idag där jag gick i, någon crawlar längs med stranden. En surfare som håller sig kvar upprätt länge visar sig ha en paddel. Den underlättar kanske. Crawlaren är nu långt ute, fortfarande med kraftiga simtag.

En man har med sig en svart och orange gummibåt, om med motor ser jag inte. Andra har stolar och parasoll, kylväskor, är rustade för en dag på stranden. Jag har min vattenflaska. Baddräkt och handduk är nu inklämda i ryggsäcken.

Och jag är hemma igen, 3 800 steg och nära tre kilometer (hittills) idag. Har sköljt ur baddräkten och hängt upp. Klockan är tio i ett.

Det är onekligen lättare att sitta i soffan med kuddar bakom ryggen, när jag vill skriva. Glömde notera tidigare att ankan med husse (heter det så?) var nere på playan idag, liksom igår. Ankan är av en sort jag inte känner igen, med svart huvud. Den har sin matskål och vatten bredvid sig på träbryggan där mannen har sina saker. När han pratar med ankan och klappar lite på bryggan där han sitter, flyttar sig ankan dit. Om den också pratar kan jag inte avgöra.

Yngre, välbyggda män springer gärna i badbrallorna på promenaden längs havet. De andra, äldre och möjligen välbyggda de också, men på ett annat sätt, går långsamt. En man med höger ben och arm ovilliga att hänga med efter en stroke, går sakta med käppen i vänster hand. Varje dag, och varje dag hälsar hans hustru honom välkommen hem igen från balkongen på deras hus.

Många män är ute med sina hundar. Ser inte ofta någon kvinna med hund i koppel, kanske passar de på att göra annat när gubben är ute med hunden. Handla, bädda, städa, laga mat, tvätta kanske. Eller bara sitta en stund och prata med en väninna eller granne. Jag får känslan att man pratar mycket och ofta med varandra här. Visst finns här också de som är försjunkna i sina mobiler, men inte lika många som jag tycker jag ser hemma.

Pandemin märks via allas munskydd, så fort du går in någonstans måste munskyddet hissas upp. När du väl satt dig på en stol vid fiket får du ta av det. Personalen har alltid munskydd, samma sak i butikerna. Corona tas på allvar.

Har just vunnit två extralotter till Postkodlotteriets nästa dragning.

Planerar middagen, tar fram gambas ur frysen och burken med kokosmjölk, klär av några vitlöksklyftor, skalar ett par schalottenlökar, friserar den färska koriandern för att hacka den fint, törs kanske lägga till lite av den starka röda pimienton också (får provsmaka den igen först). Borde i alla fall bli lite thai-smak på det hela till riset.

Ny tvätt hänger på taket tvärs över gatan.

eftersom ingen tog någon bild på mitt bad, så …

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s