Sent en födelsedag

Nu tomt dokument. Det är fortfarande min födelsedag, den dag då jag blir 80 år, enligt en tidräkning jag inte begriper mig på. Hur kan det vara rätt? När gick åren så fort? Vissa år var för långa, andra för korta. Numera känns alla för korta.

Det är också obegripligt att jag sitter här i en hyrd lägenhet två månader till, på Teneriffa. Ett spontant beslut, säkert föregånget av mer eller mindre medvetet funderande, och plötsligt hade jag bokat enkel biljett hit. Vänner bistod med att hitta lägenheten, de finns fortfarande nära (i Puerto) och är en trygghet. Världen här är väldigt obekant, blir långsamt mera intaglig. Jag börjar känna igen folk, när jag går mina promenader och gubbarna (bara någon kvinna bland alla män) går sina vändor varje dag.

Jag möts nu av glada ögon över munskyddet på restaurangen Padules nära kyrkan här i byn. Fikar eller dricker en öl där, tar ibland med mig mat att äta hemma. Det finns en restaurang i kvarteret nära lägenheten, men av någon anledning tilltalar den mig inte.

Jag är här, och naturligtvis hade jag när jag tänkte på den här resan, diverse fantasier. Att jag skulle skriva den där feelgood-romanen om Agnes, som drog iväg på sitt sista äventyr. Eller att jag skulle skriva släktkrönikan som sonen ”beställt” till födelsedag, något år. Eller bli kreativ nog att skriva något helt annat, alldeles nytt och obekant, oprövat. Hitta det där författarflödet som en del skrivande människor berättar om.

Livet här är oprövat, jag talar inte spanska, något ord här och där kan jag sticka in, men inte mer. Och de flesta här talar inte engelska. Vi kommunicerar ändå tillräckligt väl på något plan. Hittills.

Men inte skriver jag något nytt. Det blir som vanligt ”more of the same”. Min historia om och om igen, i olika tappningar och med olika rubriker. Innehållet är ändå alltid jag och mitt. Mer och mindre sant, vad nu sant är.

Och jag är lika ensam här som hemma. Varför skulle det bli annorlunda i en helt obekant miljö? Jag gör inte mycket för att förändra det mönstret. Undantag kanske att jag bjudit in en skrivande vän att komma hit en vecka och bo i gästrummet.

Pandemi och personlig läggning har gjort mig till mera ensamvarg än annars. (Varför ordet ”ensamvarg”, vargar lever väl alltid i flock?). Nåja, mera självisolerande än annars, mera ovan att hantera och vara i sällskap med andra människor.

För några dagar sedan fick jag en mycket påtaglig massage en timme i Puerto. Min kropp har saknat annan beröring än min egen, alldeles för länge. Nu blev jag knådad, och är öm i ryggslutet fortfarande. Har bokat ny tid för mig och vännen som kommer på besök, i nästa vecka. Men jag saknar fortfarande en beröring som är smeksam, som är sensuell, som den mannen min gav mig. Den har jag nu saknat i drygt fem år. Alltför lång tid, när så kort tid återstår av livet. När framtiden är så rimligt kort.

Får för mig att jag vill se Rapport – ”kan bara ses i Sverige av rättighetsskäl” – skitdåligt! Så, inga svenska nyheter i kväll. Inte för att de brukar vara särdeles vidsynta och informativa, men ändå. Inga nyheter, på grund av sport som jag ändå är ointresserad av. Och på något sätt betalar jag för att inte få se.

Och jag tänker på vännen och arbetskamraten (i dess bästa bemärkelse) som nu får behandling för cancer. Han får inte dö, han också. Inte bara för min skull, men för hans egen och hans familjs. Den här sjukdomen – och de flesta andra – är inte rättvis, ingen borde behöva lida i livet, före sin död som ju ändå kommer till oss alla. En gång när vi för det mesta förmodligen inte är beredda, när vi inte vill dö. Jag vill definitivt inte dö nu, och jag vill inte att flera av de människor som är och har varit viktiga för mig i livet, ska dö.

Lev för helvete, fortsätt, livet är kanske gott i obekant form. Tror Bodil Malmsten utbrast något liknande när en av hennes nära dog, eller var nära att dö. Minns inte var, minns bara frustrationen över att ingenting kunna göra, bara vilja något.

Inser att jag saknat Bodil Malmsten lika länge som ”mannen min”. Här är Minsann och han, året var 2015.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Sent en födelsedag

  1. bergalott skriver:

    😉 Ja, det är väl själva tusan att vi ska behöva betala för oss för att få känna lite närkontakt över kroppen. För hur som haver blir kroppstemperaturen höjd, men utan den där inre förnöjsamheten som det vi fick oss tillgodo en gång.
    Vet du, jag tror att när du väl kommer hem i gamla fotspår dyker kreativiteten upp igen. Just där du är nu laddas dina batterier maximalt innan hemresan. Njut av fulla muggar och skriv om sol, vind och havets brus. Jag suger i mig. 😀 ❤ Kram

  2. lenaikista skriver:

    Läste just idag en artikel om Bodil Malmsten, där man bl a citerar ur hennes sista DN-intervju:
    ”Mig skrämmer inte den stora hemligheten (…) De jag älskar däremot, mina vänner och släktingar, de får inte dö! Det är liksom bara uteslutet”.
    Artikeln: https://www.dn.se/kultur/sa-blev-bodil-malmsten-en-av-sveriges-mest-alskade-poeter/

Lämna ett svar till beskrivarblogg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s