Fortfarande torsdag 17 februari 2022. Har just köpt 20 st Investor B, trots att börsen bara rasar.

Hur ska jag ta mig tillbaka till Agnes och Andrès, hur ska jag känna att de lever? Behöver skriva mycket mera dialog, och det är inte direkt det jag är bra på, i livet eller i skrivandet.

Plockade upp en önskelista från 2019 – och inser att jag faktiskt fått en del av det jag då trodde att jag önskade mig. Skrubben därhemma är fortfarande full av det jag kallar loppisprylar, golvet i vardagsrummet är fortsatt omålat, men jag har en lättare laptop, en ny madrass i sängen, då ville jag åka till Teneriffa en månad, nu är jag här i tre månader drygt. Istrien hade jag också för mig att jag ville kolla, kanske ska göra det till nästa resa. För det blir en resa till, minst.

Har numera ett parasoll till altanen, flera bokhyllor (men fortfarande böcker som står i dubbla rader), ensamhet ville jag ha då, har jag nu. Mera torr ved behöver jag inte, vedspisen går inte längre att elda i.

Sammantaget har de flesta av mina dåtida önskningar uppfyllts, på ett eller annat sätt. Tankeväckande.

Jag ville också ha idéer till flera böcker, och det är lite trevande på gång. Eller mycket trevande. Behöver röja en hel del i de texter jag har skrivit, plocka ihop, få någon sorts överblick så att jag ser vad som kan få fortsätta sitt liv i min nya bok, eller inte ryms där, just nu. Som kanske hör hemma i del två av trilogin! (Ska man drömma finns det inte många anledningar att inte ta i.)

När Nina frågade mig vad jag önskar mig mest av allt – vaknade jag mitt i natten och pratade högt med mig själv. ”Ett eget bättre boende” – köpt eller hyrt, på landet eller nära tätort, men inte mitt i smeten. Om jag vore miljonär (flera gånger om) vill jag köpa. Där är jag inte. Men kanske kan jag hitta något litet bra hus att hyra länge, så länge jag kan bo för egen maskin. Och köra bil…

Vi pratade ekonomi och börs, sparande si och så, drömmar, passion, medvetenhet, skrivande förstås. Saknad och sorg också, längtan, ålder, ålderdom, kroppens oundvikliga förändringar. Vill inte kalla det kroppens ”svek”, min kropp gör inget som inte jag gör. Att bli äldre dag för dag är lärorikt, med många överraskningar efter vägen, ingen har någonsin berättat för mig hur det är. Nu lever jag det jag inte visste. Än så länge är jag hyfsat med, andra tider kan komma. Framtiden är kortare än den någonsin varit – ändå finns den där, hur den nu blir.

Ordet ”polideportivo” fascinerade mig när jag såg att hållplatsen i La Vera hette så. När jag översätter blir det mindre spännande – det betyder helt enkelt ”sportcentrum”. Och onekligen fanns det många sportbutiker.

Inser att jag behöver lära mig mera spanska om jag ska återkomma till Spanien. Idag fick jag lotsa taxichauffören när vi skulle till Titsa-stationen i Icod. Han visste inte var den låg, frågade mig om han skulle köra vänster eller höger, jag gissade vilt. Och vi kom dit, han råkade köra förbi, men jag gick ur och betalade och gick något hundratal meter tillbaka. Lite känsla hade jag trots allt för var stationen låg, annars är mitt lokalsinne inte särskilt pålitligt.

Min stegräknare hävdar att jag gått tio steg idag. Den ljuger, varför vet jag inte. Min beräkning är mellan sex tusen och tio tusen. Det är vad fötter och ben säger. Jag får lita mera på mig än appen. Genomsnitt i februari hittills (inkl de tio stegen) är fem tusen steg per dag. Det är jag nöjd med. Kanske måste telefonen vara på hela tiden? För den var med mig, i dra-maten (den kanske inte registrerar att den rullade med, annars har jag den ju i ryggsäcken som jag bär när jag går mina steg).

Himlen utanför fönstren är sommarblå, med lätta moln. Det är varmt, och lite blåsigt. I natt var det fullmåne, som jag inte såg trots att jag var vaken mest hela natten (kändes det som). Det blir tidig kväll i kväll, men inte riktigt än. Klockan är bara halv sex. Jag ska läsa lite i Jan Philipp Sendker´s bok Hjärtats innersta röst, fristående fortsättning på hans Konsten att höra hjärtslag. Känns än så länge lite seg, men det kanske ändrar sig. Läser några sidor till, och något i mig säger ”nej”. Om det handlar om att jag inte vill veta hur det går för kvinnan som är olyckligt död och har invaderat huvudpersonens hjärna – eller om jag faktiskt tycker att hela upplägget är knäppt, vet jag inte just nu. Vill bara inte läsa mera nu.

Så då gör jag inte det – har andra böcker (böcker-böcker) att läsa tack vare Nina – Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Sveas son av samma författare. Som inte lockar riktigt heller… Men jag tror att båda är ”bra”, starka och störande, får mig kanske att reflektera, får mig att morra. Jag får se.

Går till sängs strax efter nio, svårt att somna. När jag tittar på klockan är hon kvart över ett. Kanske har jag sovit något, sov i alla fall till klockan nio på fredagsmorgonen.