Vill leka, vill flamsa

Är trött på att vara seriös. Långfredag, sol och moln om vartannat. Kyligt kände jag när jag hämtade in ved. Eldar. Igår försökte jag skriva ny synopsis till Agnes bok, känns som om allt blev rörigare än det redan var. Behöver ändra en hel del i det ursprungliga manuset.

I morgon är det två veckor sedan jag lämnade Teneriffa. Först nu känner jag mig hemma igen, bland loppisprylar som jag drömmer mardrömmar om, en vedspis som fungerar, nerklippta fula pelargoner som gör nya små gröna blad varje dag. Igår sket en mås på mitt nytvättade stora underlakan, där det hängde på strecket. Omtvätt.

Ser Babels intervju med Julian Barnes, och oj vad jag tycker om hans sätt att skriva och att prata om sina romaner. Han inväntar berättelsen, låter den ta honom med sig. Hans senaste bok Elisabeth Finch, handlar om en lärare och de elever hon påverkade. Framför allt Neil, som älskade henne, ”naturligtvis älskade jag henne”, utan att den kärleken någonsin ”was consummated”. (Some loves are not.)

Finns den översatt är min undran? Tror att jag vill läsa den på engelska.

Önskar att min berättelse om Agnes också tog mig, fick mig att skriva utan att ha tänkt skriva så dessförinnan. Men där kliver min egen censur in, den tystar mig, den säger att ”inte ska väl du tro att du är något”… eller något liknande. Tystar mig hur som helst. Och jag tappar bort Agnes. Igen. Kan möjligen handla om att hon aldrig blivit så tydlig för mig, som Barnes´ Elisabeth, och den siste hedniske kejsaren av
Rom, som jag redan glömt namnet på.

Syrran har i alla fall bekräftat att krukblomman jag fick faktiskt heter Galatea. Trodde jag kom ihåg fel, inte för att jag vet vem/vad Galatea någon gång var. Googlar och ser att hon var en havsnymf med olycklig historia. Varför kommer jag ihåg namnet? Kanske på grund av Galater-brevet i bibeln? Inte för att jag törs hävda att jag någonsin läst det.

Agnes, du är inte jag, och du är jag. Förstås, hur skulle jag annars kunna hitta på dig? Eller du mig? Vem som gör vad är oklart. Ibland är det jag och ibland du.

Middagen idag blev tjälknöl, rostbiff marinerad enligt Pernilla Thunbergers recept med små tillägg. Perfekt. Därtill kort kokt grön sparris, lite salt och dito socker i vattnet, kort stekta skogschampinjoner i klyftor, finskuren röd paprika, också lätt stekt. Lite bearnaisesås till, i brist på hollandaise. Richard Juhlins Blanc de blanc till. Duglig måltid.

Agnes, du är så osannolik så det är inte klokt.

Du låtsas att du mår bra, att du trivs med livet – och samtidigt är du så ensam att du åker till Grisslehamn en långfredag för att du inte har något bättre för dig.

Behållningen var de ruggiga tranor du såg på en blöt åker. I övrigt var det fält och åkrar, skog och hus, trista klantiga bilförare som åkte långsammare än hastighetsbegränsningen och bromsade på de mest osannolika ställen. Nåja, både du och jag kom hem. Och jag vet att jag inte behöver åka till Grisslehamn igen.

Körde in till Coop i Norrtälje för att handla för presentkorten jag vann på Postkodlotteriet – men hade medlemskortet hemma. Hade glömt att lägga in det i ”plånboken” efter Teneriffa…

Väl hemma läser jag och eldar och tar in mera ved. Viker och lägger undan de numera torra lakanen från igår. Vattnar pelargonerna. Och tittar fundersamt på de ledsna kaktusarna. Finns det liv i dem också?

Agnes, vad behöver du göra för att få mig att skriva dig levande? Du är fortfarande inte riktigt där, du är för försiktig och för diffus för att finnas för en läsare, för att fånga en läsare.

Läser feelgood och försöker förstå vad som gör det till bra feelgood. Det är inte lätt.

Jag ser en fullmåne utanför köksfönstret, den kommer nog att störa mig i natt.  Just nu syns den mellan grenarna i trädet. Är det inte fel datum för fullmåne?

Du är gammal, du är levande, du vill leva, du saknar en människa nära dig, någon att hålla i handen ibland innan du eller han somnar. Ja, det är en man du saknar, han som är död. Men det finns andra män, människor som kan älska och behöva en annan människa. Så som du gör. Du behöver en annan människa, inte många andra. Men en som finns där till vardags, en som lagar mat tillsammans med dig. En som kanske spelar canasta (om jag nu kan komma ihåg hur man gör), en som gillar att leka och åka på loppis och sälja diverse. En som får mig att leka. Att skratta. Att flamsa.

Photo by Daryl Wilkerson Jr on Pexels.com

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Vill leka, vill flamsa

  1. bergalott skriver:

    Mannen med stöveln på dragkroken var din feelgood. Hämta tillbaka känslan därifrån och gör den levande igen – inom dig. Du behöver den – för din och Agnes skull. ❤ ❤ ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s