Klockan är drygt fem denna Valborgsmässoafton. Inte en brasa inom synhåll, och lika skönt är det. Nyss var en liten vintersliten rådjursbock i backen och fejade hornen, och åt lite av det han hittade som kanske var ätbart. Har aldrig förstått hur de överlever vintern.

Själv har jag just konsumerat en avocado och tre hg färska räkor, gott och dyrt. Räkorna kostade 100 kronor. Till detta en liten flaska prosecco. Har inte vant mig vid de nya matpriserna, får nog överväga mina inköp framöver. Och kanske lagra lite av sådant som tål det, utan att därför kalla mig prepper. Där är jag inte ännu. Men jag passade på att köpa fyra flaskor Marezzo (torr vermouth) när jag var in på systemet i Arninge. Finns inte i Norrtälje. Killen i kassan skrattade vänligt åt mitt inköp.

Jag ser ut på tallarna som dansar i vinden, mjuka rörelser och vila däremellan. Någon har ätit upp de krokusar jag svär på att jag såg längs altankanten igår. Och en blå scilla, de finns inte där längre. Men de gamla påskliljorna kommer igen, som i så många år, längs berget och i närmast obefintlig jord. En har slagit ut, de andra är på gång.

Längtar efter att det ska bli varmt även här i Sverige, att våren ska explodera så där som den kan. Det kan få komma lite vårregn, så att murklorna orkar visa sig. Jag plockar dem fortfarande, och hanterar dem utan kända förgiftningar. Vännen Stinas murkelsås till gravad lax är bland det godaste i murkelväg. Gör så gott jag kan för att härma när jag väl har murklorna, sådär vartannat år. Ibland torkar de bort. Minns fortfarande ett år för länge sedan, när jag fick ta av mig min duffel och plocka svamparna i den för att få dem med mig hem. Så mycket murklor har jag inte hittat igen, men det brukar finnas några på mina gamla ställen. Ett här på tomten. Men än är det för torrt och för kallt.

Känner mig bättre till mods än i natt. Kanske har skogen omkring mig verkat sin magi, kanske är det bubblet. Själen är snällare mot mig, jag behöver inte mantra hela tiden. Men det fladdrar emellanåt till av oro, inför vad? Framtid? Ensamhet, åldrande med diverse krämpor och utan partner som kan dela det livet? Boende när jag inte längre kan bo som nu? Att inte ha något att skriva? Inte ha lust med någonting? Inte vet jag, men något spökar med mig. Ett vet jag, och det är att ekonomin inte oroar mig just nu, även om börsen pekar åt fel håll. Jag klarar mig.

Det som fattas mig är någon att prata med, diskutera böcker och världen med, att laga mat ihop med, tramsa och skratta med. Hålla i handen när jag somnar, hitta när jag tappar taget. Min sorts ensamhet är mångas, och kanske flest i högre ålder (min är 80, jag försöker vänja mig, tror inte riktigt på det). Okej, jag skulle inte ha något emot bra sex, men framför allt är det vardagssällskap jag saknar. Och hur i all världen hittar man/jag någon som orkar börja lära känna en främmande människa, och hur orkar jag göra detsamma?

Hur går det till? När man inte vill Tinder-dejta, inte vill göra säljannonser om sig själv, inte vill läsa töntiga sådana från lika ensamma män. En nylig manlig vän på FB försökte sig på att prata med mig via Messenger. Han första inlägg var ”vilken är din favoritårstid?” – och så räknade han upp dem: vår, sommar, höst, vinter. Det blev ingen fortsatt ”konversation” eller vänskap.

Saknar havet.