Valborgs-blues

30 april 2022, valborgsmässoafton. Är på landet, fem grader ”varmt” ute. Sol och moln blandat, lätt vind. Men inte läge för frukost utomhus.

I natt fick jag prata med mig för att inte gripas av sömnlöshetsångest, lurade den med mitt gamla mantra som fick tjatas tills jag så småningom somnade om. Drömde om en lekfull Will Schutz, Maranne och andra vänner i USA. Vaknade igen kvart i sju.

Har nu tagit en promenad, och kan konstatera att en månad utan att jag gått som jag gjorde på Teneriffa, sätter sina spår i kondition och gångvillighet. Men, ”lilla rundan” är i alla fall 2 500 steg, bättre än inga.

Vinden är kall, försökte sitta en stund i solen ute, men gick in. Här är tyst och stilla, inga grannar i husen omkring mig.

Någonting i mig gör det svårt att vara här på landet, ensam. Är inte medveten om vad, kanske sorg över liv som inte längre är liv, minnen som inte är aktiva hela tiden, men ändå finns i mig.

Kanske handlar det enbart om att jag de senaste veckorna läst igenom mycket av det jag skrivit om min ex-make och våra sista år.  När jag skrev lättade det tunga något för stunden, när jag nu läser blir jag ledsen. Igen. Ändå var han ingen vrång och elak dement människa, han var obegripligt accepterande, vilsen förstås, men inte arg på det liv som återstod för honom.

Kanske är det så enkelt som att jag inte känner igen mig riktigt i huset. Vardagsrummet är ommöblerat på ett funktionellt sätt, sovrummen är målade och fina, med nya sänglampor, köket har fått en köksfläkt, allt är fräscht och nymålat, golvet är slipat och lackat. Son och sonhustru har jobbat, senaste projektet var att städa i kombinerade toa- och verktygshuset. Bänken där är nu tom, användbara prylar på hyllorna, resten förpassat till sopstationen.

Jag är glad åt att de vill ta hand om det här sommarvistet, som är lika gammalt som äldste sonen. Och jag försöker vänja mig vid att jag inte är hemma här längre, jag är gäst – med fri tillgång till stället. Inget är egentligen annorlunda, ändå är just ingenting sig likt.

Min tillvaro har ruskat på sig de senaste åren. Det gör förmodligen saker med en. Somligt är positivt, annat mera ledsamt. Just nu är skrivlusten på sparlåga, har inte jobbat med mina manus på länge, bara läst och strukit för sådant som i ögonblicket ter sig användbart. Hur återstår att se.

I stället för att skriva har jag ägnat min tid åt att gå igenom och prova kläder, möblera om därhemma, köra en hel del till sopstationen och lägga annat åt sidan för att skänkas, en del kanske kan säljas på loppis. Det känns bra med lite mera ordning. Den här processen är lite som att läsa sina egna gamla skriverier, kräver fokusering och beslut som ibland inte är lättvindiga. Men de är nödvändiga. Mina söner ska inte behöva ta hand om allt jag lämnar efter mig när det blir dags.

Nu gömmer sig solen. Det är tio grader, och mera blåst än i morse. Inneväder.

Fläktröret hamnar så småningom bakom ett skåp, eller så… Kattluckan är kvar i dörren.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Valborgs-blues

  1. Angeli skriver:

    Kramar om.. ❤

  2. beskrivarblogg skriver:

    Tack Angeli! Kramar dig tillbaka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s