Igår var det torsdag, det regnade och jag deprimerade mig. Idag är det fredag, solen har visat sig under dagen, jag har suttit ute, jag är gladare – mycket tack vare vänners kommentarer till gårdagens gny.

Jag är lika gammal, lika ensam, och gladare.

För ögonblicket struntar jag i om jag kan skriva eller inte. Bryr mig faktiskt inte om något av alla de ’skrivprojekt’ jag påbörjat, stretat på med och lagt på den där hyllan. Kanske hittar jag något där någon gång, men just nu får de vila.

’Feelgood är inte du, säger en god vän.’ En annan menar att ’du är bäst när du är du’.

Ett problem i sammanhanget kan vara att jag inte alltid är säker på hur och när jag är jag. Har varit ett bekymmer hela livet.

Oavsett, jag blir innerligt glad och faktiskt aningen mera levande när någon läser det jag bloggar, och tar sig tid att kommentera. Många är okända, vi har aldrig träffats men känner varandra på något sätt ändå. Och andra är pålitliga och verkliga vänner, vi har mötts och fortsätter mötas. Tack ska ni ha alla.

Och jag både läser och skriver, idag också.