En regnig torsdag

Tills alldeles nyss trodde jag att jag skulle leva länge – flera år till. Och ingenting har hänt, jag har inte fått några livshotande diagnoser. Men jag har en inre övertygelse om att det snart är slut på det här livet. Kanske handlar det om att jag fyllde 80 – förfärliga siffror – i vintras. Kanske om att jag börjat kolla blodtrycket och inser att det ligger lite över gränsen till ’högt’.

Vet inte, men nånting tar ifrån mig livskraften och glädjen i att fortsätta leva. Ensamheten kanske, trots vänner som är viktiga.

Okej, jag kanske kan göra något åt blodtrycket, sluta med mina Dry Martinis så gott som varje eftermiddag till exempel.

Men någonstans i mig tror jag inte det hjälper stort. Jag är 80 år, jag borde dö snart, eller åtminstone relativt snart. Vad det nu är, när jag är 90? Eller bevare mig, 100?

Vad som än händer, är framtiden kort. Hur ska jag hinna lära mig att förhålla mig till det? Den som får en diagnos som säger att han eller hon kommer att dö inom x månader eller år, kanske kan få sig att begripa att det snart är slut. Det här livet som varit si och så. Men utan läkarbesked, utan tidsramar att förstå sig på (mer än vad som är rimlig livstid i Sverige numera för kvinnor?) – hur gör man/jag?

Jag har fortfarande sånt jag vill göra innan jag dör. Det handlar inte om äventyrliga resor eller fallskärmshopp, mera om att skriva det jag hittills inte skrivit. Berätta något som får någon att själv reflektera över sitt liv och kanske skriva. För någon att läsa.

Och jag törs fortfarande inte ta reda på vad det är jag ska skriva. Har försökt berätta om Agnes (alter ego), om ex-makens demens (plågsamt), och om ett par påhittade människor som definitivt inte är jag. Där fastnar jag – om jag inte kan skriva om det som är jag, så blir skrivandet enbart något som ska göras, inte något som är värt att vare sig skriva eller läsa. En övning i att skriva uppsats.

Där fastnar jag. I min allt starkare känsla av att livet är kort.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till En regnig torsdag

  1. Gunilla skriver:

    Det är inte första gången jag läser dina texter med stark igenkänning. Ovanstående text satte ord på tankar som återkommit till mig under våren. Hur det är att vara gammal med en begränsad framtid. Närvaron av denna existentiella sanningen om livet och döden får mig också att vilja använda den tid som återstår med omsorg på bästa sätt.
    Jag önskar att du fortsätter skriva. Dina texter är nödvändiga och jag har inte läst någon annan som kan skildra vardagen med en så stark närvaro, saklighet och alla sinnesintryck. Jag blir inspirerad att laga mat, bädda rent och städa med lust och glädje. Dina texter om längtan, samhällsfrågor, litteratur och skrivande är också värdefulla.
    Varma hälsningar.
    Gunilla (som följt din blogg genom åren)

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack Gunilla – du får mig att vilja fortsätta skriva – jag känner dig inte, men du gör mig glad och tacksam mitt i det för ögonblicket ledsamma humöret… Kram

  2. bergalott skriver:

    Hmmmm…
    Varför kämpa med något som inte är DU? Skippa romanformatet och klipp ner det till ditt alldeles egna format. Korta bilder av livet – hågkomster – filosofiska tankar som du är en fena på. Tänk utanför ramarna. Du är du och skit i feelgoodden. Där hör du inte hemma.

    Hur kan och kunde många teckna ner sina liv och tankar i bara några enkla rader. De där som diktar, du vet. 17 gubbar… det blev och blir fortfarande böcker av det också. Du är unik i ditt skrivande så varför inte göra något unikt? Marknaden törstar troligtvis efter nydaning.

    Genom åren med dig har jag lärt mig att det finns ett djupt allvar i dig. Jag har varit flamsmajan bredvid och därför har vi kunnat delge varann av både det ena och det andra. U lyfte dig en gång och v-å-g-a-d-e utmana din djupsinnighet. Även jag är en sådan som vågar vara den flamsmaja som jag är. Vet med mig ändå att även jag har mina djup och som du vet de senaste åren har jag verkligen fått ”känna på”. Nyttigt som bara den. Och du har även skrattet i dig, det vet jag. Vad vi saknar kan vi förmodligen inte få tillbaka. De där som vi trodde vi skulle dela den återstående tillvaron med. Vi är ledsna för det. Mycket ledsna och ensamheten är den värsta fiende som finns. Den drar ner oss – tillintetgör oss.
    Jag återkommer ständigt till ordet åldersdepression. Fy hundan så eländigt det är all den stund vi inte har övat oss tillräckligt med ensamheten. Övning ger färdighet låter det annars men emellanåt stöter det på patrull – för att vi lever på hoppet. Om vaddå? Jag vill åter kunna tro på mig själv som en glad skit och du ska tro på dig själv som en ovanligt klok gumma 😉

    Tant A-Lott kramar dig i massor ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

    • beskrivarblogg skriver:

      Kära kära vän, du får mig att gråta, och inte av sorg – av någon konstig sorts glädje, tack för att du finns och för att du pratar med mig när det behövs!!

      • Lollo skriver:

        Hon kan det där, vår A-Lott, att ge oss tröstande och livgivande ord när det verkligen behövs ❤ ❤ ❤

  3. Fredrik i EU skriver:

    Du finns ofta i mina tankar, och jag blev förvånad men glad över att kunna ge dig en kram på Flygfyren härom veckan. Livet är inte så snällt mot mig heller just nu, postpandemistress kallar jag det, och jag kan inte påverka det mer än att försöka vara försiktig och förhålla mig till det. Inte dras med. Sedan har vi all osäkerhet i vår världsdel också.
    Hur som helst vill jag gärna att vi ses snart Margareta, även om jag inser att det inte är rimligt före midsommar. Jag försöker spegla mitt liv på Facebook emellanåt, men det har varit lite si och så med det en tid. Du vet varför. Jag vill också skriva, kanske släpper det lite mer i sommar. Jag är lite orolig över vad vår tid gör med oss människor.
    Kram till dig tills vi hörs.

  4. beskrivarblogg skriver:

    Kram tillbaka min vän – hoppas din stress lättar med sommar och värme – och vårt möte hinns inte med före midsommar, heller… Men vi hörs/Margareta

  5. lenaikista skriver:

    Jag är 75, min man 83, vi har flera bloggar var, en gemensam. Vi skriver bara f a det är så j-la kul! Ibland grottar jag ner mig i ngt, ibland blir det bara på skoj, ngt minne eller allmän reflektion.
    Det roliga ligger just i skillnaden från yrkeslivet: Man får skriva om precis vad man blir sugen på för stunden, utan att det behöver ”bli” ngt av det. Ingen dead-line, man kan hoppa av om man vill – och kanske köra igång med nåt helt annat. Eller inte.
    Det känns dessutom som nyttig hjärn-gympa, säkert är att jag blir på bra humör, förhoppningsvis kan det fördröja demensen…
    Du har ju samma skrivlust! Använd den. (Bara f a du vill).

    • beskrivarblogg skriver:

      Härligt med gemenskap i skrivandet, det kan jag sakna, eller har aldrig haft – kan man sakna något då? Nåväl, jag använder min skrivlust när andan faller på – och ibland gör den ju det, si eller så. Senast blev det ”si”… Kram och tack för läsning

  6. Lollo skriver:

    Berörande text, Margareta. Går rakt in i mitt egna grubblande jag … ❤
    Kram ❤

  7. beskrivarblogg skriver:

    Tack Lollo för att du läser och talar om det för mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s