Söndagskväll, den 12 juni 2022 – sonen och jag är ensamma igen på landet, hans vän har åkt tillbaka till stan med bussen. Vi har flyttat ut och in i takt med molnigheten, men än har inget regn kommit. En tvättmaskin med lakan har torkat och är intagen. Det blåser, kraftiga vindbyar mellan varven.

Kanske åker jag hem till mitt i morgon för att återkomma i slutet av veckan. Anders har mat så han klarar sig. Idag har vi ätit god flapsteak, med färskpotatis och bearnaisesås. Som lär vara smaksatt med whisky, inte för att jag märkte det. Sallad till – och sonen har middag åtminstone en dag till.

Tallarna dansar i vinden, hoppas äldste sonens båt inte gör detsamma.

Efter midsommar ska jag ha skrivretreat hemma hos mig. Dessförinnan ska vi skicka det vi skrivit och vill ha feedback på, till varandra. Mitt problem är att jag inte skrivit just någonting på senaste tiden. Kanske kan jag skicka en del av Agnes-texterna – kan vara bra att få synpunkter på… Eller de som handlar om deprimerande demens. Isch.

Har tappat bort lusten att skriva, tron på att jag kan skriva något som någon annan vill läsa. Har inte ett huvud fullt av idéer och kreativa tankar kring en bok, två böcker, tre och så vidare böcker. Det är inte jag, och så kallad feelgood är nog inte jag heller. Just nu är inget jag.

Syrrorna är hemma från London respektive Cypern. Det är gott. Och resten av familjen lever och mår bra, det räcker långt. Så tittar jag ut på kvällshimlen, och den är molnig och solen tvekar någonstans där bakom. Kanske blir det regn till natten. Alla dynor är inplockade från altanen, dörrar stängda, fönster fortfarande öppna, men lätta att stänga om så behövs.

Smultronblommen behöver regn, liljekonvaljerna i backen likaså. Några murklor lär jag inte hitta i vår, det är för torrt. Tror en rödhake bor i svärdotterns pappas vackra två våningar höga holk, just nu sitter fågeln på skottkärrans ena handtag. En mellanlandning innan den försiktigt närmar sig holken. Jag tänker inte störa den genom att se efter hur det går.

Skönt att vara här på landet igen, fint att ha sonen som sällskap – ensam blir jag för melankolisk i det som en gång jag och barnens pappa byggde och skapade hem av. Ingenting är sig likt, och ändå är mycket som det alltid varit. Skogen nära husen är som den varit i nära sextio år, grannar fäller träd, särskilt om de är nyblivna grannar – våra träd får numera stå så länge de kan utan fara för hus och människor. Det tar för lång tid att få nya träd, tid som ingen av oss som lever nu har.

Asfaltsarbetena med vägen genom byn verkade avslutade när jag var in och handlade igår. Då kanske det inte tar ett par timmar att förflytta sig några hundra meter nästa gång jag åker där.