Tisdag 19 juli 2022 – ”lär känna dina karaktärer innan du börjar skriva om dem” lär Elisabeth George (?) ha sagt. Låter som ett gott råd. Känner jag Agnes (om jag t ex fortfarande tvekar om hennes namn)? Har hela tiden trott att jag gör det.

Just nu vet jag inte vad Agnes gör, om hon heter Inger eller något annat. Tror att hon är på Teneriffa, tror att hon och Andrès trivs förträffligt ihop (ibland till omgivningens ogillande), tror att hon snart ska åka tillbaka till Sverige. Och ingen av dem vet riktigt hur det ska bli då. Kommer attraktionen och det som väl är någon sorts kärlek att blekna i takt med avståndet? Hur kommer Agnes att trivas ensam i sitt lilla hus i Roslagen? Och Andrès i sitt?

Jag vet inte, har inte träffat någon av dem på länge. Gjorde en avstickare med att skriva om Håkans demens (han som var Agnes numera avlidne man), och ett försök att Tinder-dejta via Ingvar – men det ena blev för deprimerande och det andra enbart tråkigt. Kände Håkan väl, Ingvar fick jag aldrig tag på. Vet heller inget om att dejta på Tinder, mer än att man sveper hit eller dit för att markera intresse respektive ointresse.

Roas av att tro mig märka på Facebook att män börjat intressera sig för att skriva feelgood. En fransman beskrivs som ”feelgoodkung”, en svensk undrar om han uppfattas mera som dystopisk än feelgood-skrivande människa. Tolkar det som att han kanske vill skriva feelgood (som tycks sälja bra, det mesta som ljudböcker) men inte bestämt sig för om det är okej.

Storytel svämmar över av feelgood. Jag läser en del, vissa underhållande, andra inte. De flesta blandas till en ganska ljummen soppa, ingen står ut mera än någon annan. Däremot läste jag en ”riktig” bok häromdagen, Där inget vissnar mera, av ett författande engelskt äkta par, …Perry ungefär. En spänningsroman kan den nog kallas, om mord, läkare, kloroform, eter och kanske strykning i andra halvan av 1800-talets London. Den boken läste jag utan att kunna lägga den ifrån mig innan den var färdigläst. Händer sällan annars numera. Titeln förstår jag inte dock.

Som sagt, eget skrivande är sällsynt. En skvätt här och en där, mer tycks inte den här sommaren ge utrymme för. Kanske kan overksamheten kallas semester.