Torsdag, soptunnorna på plats för tömning talar om det för mig. Sol, 18 grader redan klockan åtta. ”Regn sannolikt denna eftermiddag”, för att tala mobilspråk. Jag går ut med mitt te, och inser att det inte bara är sol, det blåser också. Vinden är tillräckligt ljum för att det ändå ska vara skönt.

Och som alltid blir det sommar direkt, allt är grönt och blommar. Kaprifolen utanför vardagsrummet har inte mycket ork kvar, bara några få blommor – och den som virar sig runt det som en gång var ett träd, en bit bort på gräsmattan, är lika klen. Under tvättstrecket däremot breder en kaprifol ut sig på marken och runt ett av träden. Där blommas det.

Det gör det här på altanen också, pelargonerna prunkar. Och aklejorna gläder mig varje gång jag närmar mig tvättstrecket, liksom de små blå ”mormors glasögon” (teveronika) som överlever där gräsklipparen inte kan åka. En kuperad tomt är bra ibland.

Jag har paketerat två Bokbörsen-böcker, borde åka in och lämna dem idag. Anders meddelade igår att han kommer ensam över helgen, Lotta hade något annat att göra.

Mina nyss beställda ZeekSack-väskor är redan på väg, tyvärr till Bergshamra (här i Roslagen) och inte till Norrtälje. Vet inte varför, men uppskattar snabbheten. Det är bra med svenska företag, till skillnad från litauiska eller kinesiska…

De omtänksamma sopbilsmänniskorna har ställt in mina tunnor där de ska stå. Tack.

Medan jag väntade på paketinformation, tog jag hand om innanlår, champinjoner med mera. Det blev en gryta med strimlat brynt kött, och palsternackor, morötter, lök, vitlök och svampen, plus grädde och lite buljong. Jag blev hungrig och åt tidig middag redan vid halv fem, måste ju provsmaka. Resten tänkte jag att Anders och jag ska äta när han kommer, med ris till. Jag hade pasta till grytan idag, gott, men inte perfekt. Ska reda det hela en aning också.

När jag ätit, och smuttat på ett glas öppnat rödvin, kom klartecknet om mitt paket. Det finns att hämta, så det gör jag i morgon.

Nu har det mulnat mera, jag tar in tvätten som är nästan torr. Än inget regn skriver jag, och ser samtidigt pyttesmå droppar på fönsterrutan. Kan nog inte ens kallas en skur, trappen är inte våt.

Jag slipade mina knivar häromsistens, med sonens efterlämnade elektriska slipmaskin, betryggande professionell. Och de blev vassa, en tog sig in i min tumme idag när jag strimlade köttet och var lite oförsiktig. Inte farligt, men plåster på fingret. Det sägs att man skär sig lättare på o-vassa knivar…

Idag har jag bara pratat med mig själv, det mesta tyst inombords. Funderar över vad som är skillnad, här jämfört med där, i Puerto de la Cruz. Jag pratar inte med många människor där heller, men jag ser folk hela tiden. Ibland för många på en gång. De är okända och opratade, men de får mig ändå att tro att jag lever. Här kan jag ibland fundera på och behöva påminna mig om att jag finns. Syrrans och mitt wordfeudande är också en bekräftelse på att jag (och hon) finns, även om jag för det mesta förlorar. Och ibland fungerar bloggen också som en livförstärkare, med någon kommentar (tack A-lott, du är bäst på det) och gillande.

Annars kan jag hamna i tankar på meningslöshet, som om jag alltid haft en mening, förr. När våra söner växte upp hade jag mening, nu är jag viktig för yngste sonen mer än för den äldste som har sin familj omkring sig, med barnbarn och fullt upp. Jag vet att jag är viktig även för mina barnbarn, även om vi sällan ses.

Det här är inget frieri, ingen behöver bedyra min viktighet. Jag försöker bara förmedla tankar och känslor som ibland tar för stor plats i mig, utan att det finns någon påtaglig orsak. Min ålder kanske är orsak nog. Och min ensamhet, även om jag sysselsätter mig med böcker, skrivande, wordfeud, sudoku och wordle, Bokbörsen och den andra börsen. Matlagning, tvätt, städning (ibland), inköp. Vaga planer på nästa resa. Undrar vad jag väntar på, vem ska fatta mina beslut åt mig? Krig, börskrasch, sjukdom, ålderdomssvaghet?

Dags för ett annat, tomt dokument – det här blev för deppigt.

Ljuset tar sig fram, ändå