beskrivarblogg

Söndag, sol och 20 grader när jag är hemma igen vid tvåtiden. 8 500 steg och en caña med Martti och en tysk kompis. Glad att han har några sådana. Han har fortfarande ont av sitt skadade revben, och oroar sig för besked från sin arbetsgivare i Tyskland, nu i början på nästa vecka. Förstår (när jag hör) tyska, men pratar dåligt. Gick något så när.

Vinden är ljum och blåser gardinen in i rummet, där jag sitter med öppet fönster. Havet är vitt av skum idag också. Just nu syns bergen. Har bytt om till min sköna tunna morgonrock, ett fynd. Duschade och tvättade håret i morse, så det får vara nu.

De så kallade nyheterna försöker jag hålla ifrån mig. Möte i EU angående Trumps ”förhandlingar” med Putin, är bara ett exempel på galenskap från USA nu. Metylenblått, som rekommenderades av skådisen Mel Gibson som cancerkur, har tydligen något att göra med den nyutnämnde hälsoministern Kennedy. Förvånas inte. Det finns tydligen utrymme för alla sorters tokigheter i nuvarande USA-ledning. Och det verkar saknas balanserande krafter, den kvinna som kallas ”isladyn” räcker nog inte, även om hon just sägs ha läxat upp Musk.

Tacka vet jag den lokala nyheten att temperaturen idag är snudd på rekord för månaden, 22 grader. Trots att den nyheten förmodligen också har en eländig bakgrund, klimatkris. Mitt gamla förstånd blir utmattat och jag är tacksam för att jag kan skylla på min ålder. Det jag möjligen kunde ha gjort, borde ha skett för många år sedan – och då hade jag annat för mig. Är rädd att de som kan göra något nu, också har annat för sig.

Jag har ätit lunch/middag med två goda tyska wienerkorvar, pan normal (istället för korvbröd), saltgurka, senap, ketchup och majonnäs. Nu en Dry Martini, med oliver och is. Skulle gärna ha en kola också, men har som tur är ingen. Har inte råd att äta kola. I stället blir det den sista palmeritan. Lättuggad.

Himlen här är svensksomrigt blå med lätta moln. Det där regnet är annanstans. Och i Sverige är det ganska kallt, snö och halt och masskrockar med hundratals människor i bilar som står på varandra. Borde vi inte vara vana vid halka? Det är ju inte direkt ovanligt. Glad att vara här, och hoppas att de mina haft förstånd att hålla sig hemma utan bilkörning. Undrar hur det går med reparationerna av min bil, som väl har körförbud fortfarande… Jag behöver bil när jag kommer hem runt sista mars.

Klockan är halv fem. Här.

Min nya morgonrock har fickor, och det gillar jag. Också.

Däremot gillar jag inte Facebook särskilt mycket numera. Och om jag ser ytterligare en annons om Draknästet och fantastisk viktminskning på tre veckor, så kräks jag – går kanske ner i vikt av det, av bara farten. Är så trött på annonser som jag inte kan värja mig mot, frågor om jag gillar inlägg, etcetera. Och är samtidigt rädd att tappa både vänner och bloggläsare om jag överger FB… Så, jag hänger väl kvar i ett tunt snöre ett tag till. Uppfattar att många delar mina känslor och tankar kring Facebook.

Messar mäklaren, men får till svar att det inte går att boka det jag vill förrän i augusti… vi möttes i trappen när jag kom hem efter min promenad på måndagen. Jag återkommer i höst, han vet att jag vill. Nu på våren bokar man enbart sommaruthyrningarna.

 Mina för någon vecka sedan snyggt manikurerade naglar börjar växa ut. Och är inte lika snygga längre.

Har idag måndag gått 12 500 steg, känns som lite för många. Bar hem två dunkar vatten i morse, och var till Dino och handlade, och hem med det jag handlat. Därefter ut till caféet längs stranden för en öl, satt där när Martti kom och blev överraskad av att jag var före honom. Åt en hamburgare efter vägen hem så småningom = ingen middagslagning.

Nu har jag tvätt på gång, lyckades tappa en skiva tomat i knät när jag åt. Och har bytt om till min sköna morgonrock, klockan är snart tre. Det är disigt, 19 grader och kan bli regn till natten. Luftfuktighet 80%.

Brädkille med våtdräkt och äldre metare på plats, den ena i och den andra vid havet. Metaren fick just en stor fisk, klättrade raskt över räcket och ner på stranden när han långsamt fått fisken in mot land. Han verkar nöjd med sin fångst, tar hem sitt metspö och går tillbaka till klipporna där han har sitt bete. Fisken släpper han ner i en skreva i berget där det finns vatten. Bra jobbat.

Här en bild på annan fiskelycka – Mats var skicklig fiskare och den här fångsten fotograferade han också.

Lördagen fortsätter, ännu utan regn. Men molnen blir allt flera och klockan är bara kvart i två. Kvart över tre ska det regna – säger mobilen (som just aldrig är särskilt pålitlig när det gäller regn i Puerto).

Havet skummar nedanför mina fönster, vinden drar upp stora vågor. Tacksam att jag inte ser några som badar.

Halv tre är min fuskpaella klar så när som på att jag nog också ska tillsätta några pulpos. Rensade gambas tinar. Riset var kanske inte optimalt, men duger – lök, vitlök och röd paprika tillsammans med många bruna champinjoner gör det hela både vackert och gott. Tror jag. Den får stå till sig några timmar.

Strax kvart över tre, inget regn. Än. Mycket moln dock. Gör min Dry Martini, med både citron, oliver, och is, inte pk. Men gott.

Min nya morgonrock hänger på tork, en Ben Sherman original, chillwear. Vad nu det kan betyda. Skön tunn bomull. Nu slipper jag köpa en dyr japansk yukata. Ibland blir det rätt.

Linneskjortan jag köpte tidigare på loppis lade jag i en plastpåse bredvid soptunnorna. Någon kanske hittade den. Den var för liten för mig. Gjorde detsamma med vännens skor som skulle slängas – jag kunde inte ha dem, men någon kanske kunde. De placerades bredvid soptunnorna – båda påsarna var borta nästa gång jag gick förbi – och jag får aldrig veta om det jag ”slängde” blev till glädje för någon, eller inte.

Jag ser hur min och andra turisters konsumtion påverkar de som alltid har bott här. Idag stod en man och gick igenom soporna, hade hittat en kaffepanna (typ italiensk) och kanske alla delar. En annan man, han som har en liten krog nära, kollade också om där fanns något användbart. Återanvändning är bra, om den får en chans.

Molnen täcker nu nästan hela himlen, någon glugg här och där, men inget regn. Klockan har passerat ”regntidpunkten”.

Jag läser om halkkaos i Sverige, med bilar som kör in i varandra. Hoppas sonen spänner fast sig i morgon när han åker tillbaka från landet. Och hoppas förstås att ingen annan jag känner är ute i halkan. Det här är väder jag bara inte gillar i Sverige, alla som är beroende av att köra bil, men som faktiskt inte kan ta sig fram. Klimat. Vore jag hemma, skulle jag sitta still i huset. Men någon gång måste även jag ta mig därifrån – och då vill jag inte ha halka. Är väldigt dålig på att köra bil på hala vägar. Har fullt sjå att ta mig fram, gående, med icebugs inbyggda i kängorna. En anledning till att jag är här nu.

Äter en saftig mandarin före middagen. Klockan är halv fem, och middagen får vänta ett tag till. Det regnar inte.

Försöker läsa Kindle-böcker, går dåligt. Blir less på liknande historier, känns som om jag läst den boken förr. Kanske jag har, kanske inte. De är för stöpta i samma form, den form som böcker ska ha, de som publiceras på Kindle.

Så jag tittar ut genom fönstret, i stället för att läsa, ser hav och himmel, moln. Dis. Kanske är det dags för middag, min ”paella” värmd i mikron i en sopptallrik. Men än är jag faktiskt inte hungrig, så jag väntar en stund. Och inser att jag har mat för flera dagar…

Himlen är just nu, halv sex, inte halvklar. Den är väldigt oklar. Moln/dis täcker hela. Eftersom jag vet att det finns berg runt om Pueerto, så vet jag. De syns inte, det är som om de inte finns, aldrig har funnits. 18 grader, inget prat om regn längre.

Jag har ätit min middag, och tagit hand om det som blir middag ett par dagar till. Diskat, och ätit en palmerita som efterrätt. I tacksam brist på kola.

När jag vaknar i morgon ska jag inviga min nya, nytvättade, morgonrock.

Fredag fortfarande, fingrarna kliar och vill skriva. I morgon ska jag nog ta mig uppför backen till Mercado Municipal och sätta mig i ett hörn med datorn. Där är loppis med musik (eländig sådan enligt min okunniga uppfattning), och mycket som pågår. Men det finns lugna bänkar. Titta på folk och skriva. Har sällan datorn med mig ut, tycker det blir för tungt, även om laptopen är lätt, väger bara 1,2 kg.

Behöver inte handla något som tynger hemfärden. Ska nog inte äta några ostron, senast var det nog åtminstone ett som inte riktigt var som det skulle. Och jag hade en aning, åt det ändå… Kanske hittar jag en bok.

Längtar efter ostron, men är försiktig, väntar till våren hemma och att Ingwor och jag ses med ostron. Längtar efter fisk också, gärna ”fish&chips” av engelsk typ (utan vinägern), men här verkar det inte finnas. Åt det i La Zenia, där det är flera engelska turister. Här är mest tyska gäster, och de har andra matvanor. Liksom jag.

Klockan är sex, det blir mindre soligt, mörknar är att ta i. Inte än, men snart. Bergen börjar gömma sig i dis. Och havet rör sig.

Jag skriver mycket om mat, sådan jag äter och sådan jag saknar. Just nu saknar jag lingonsylt, Kalles kaviar, rutbröd. Hittar heller inte bra kött, mör entrecôte till exempel. Hittills har allt förmodat stekbart nötkött varit något annat. Jag brukar göra soppa på resterna. Så det saknar jag, oavsett om det heter som hemma på matsedlar och affärsannonser.

Saknar också att inte ha någon ugn. Har här bara en mikro, och den duger inte till allt. Skulle vilja göra en riktigt god potatisgratäng till exempel, men det får vänta. Eller en lasagne, dito. En Jansson icke att förglömma, det får bli därhemma.

Sätter på Rapport, men klarar inte av att se Vance och inlägg om Trump. Klarar det inte, vill inte. Stänger av, som om det hjälper. Vad det gör är att det stänger av de här galna männen i mitt huvud. De tar inte plats där längre, åtminstone inte som bilder. De finns fortfarande, men inte i mig.

Så, det blir inte mera Rapport.

Lördag morgon är lätt molnig eller halvklar, enligt mobilen. 16 grader klockan åtta. Kan bli regn 15.15 – märkligt exakt angivelse.

Vid tiotiden är jag klar med frukost och internet. Facebook/jag har dubbelsäkrat min inloggning – därav robotkrånglet varje gång, antar jag – och jag begriper inte hur jag ska få min chat återställd. Läser och blir bara virrigare. Vill inte missa meddelanden bara för att jag inte förstår.

Är på Mercado Municipal och loppis och marknad. Har just hittat ett ställe att sitta på, beställt en cortado och en Dorada, de har inte cañas här. Tänker sitta en stund, det verkar lite lugnare med lite mindre folk än nyss. Har köpt en tunn blårandig morgonrock, i bomull, manlig. Verkar skön, kostade bara 2 Euro. Väger just inget. Nöjd. Nu ska här inte handlas mera. Inga böcker, enbart på tyska och spanska.

På övre planet samsas en hel sällskapsresa, dricker cava och pratar högt, på tyska.

Kvinnor med fixade ögonlock ser konstant förvånade ut. Så det tänker jag nog inte göra, även om det skulle behövas, mina hänger numera – men jag fortsätter nog se trött och seg ut. Skägg har många män nu, både yngre och äldre. Och, med risk för att än en gång visa upp min unkna människosyn, jag gillar inte skägg. Framför allt inte sorten som bara är en smal lodrät remsa över hakan. Sönerna mina har skägg, sonson också. Inte den sorten dock, vad jag vet. Det kan ha ändrat sig medan jag varit borta.

Glad att jag kan dämpa hörapparaterna. Funderar ändå på att stänga dem helt, men kanske kan jag behöva höra något. De får vara på, sorlet blir som en vägg av ljud, bara skällande hundar saknas just nu. Här kom just en husse med hund, men den är än så länge tyst. Jag får sällskap vid bordet av hundens matte, som tar upp en bok, på spanska. Stoppar ner den igen. Har en fantastisk dress, halva är leopardfläckig och andra sidan är blommig. Hon går nu vidare, med de röda glasögonen uppe på huvudet och solglasögonen på.

Bakom mig stod en stund ett högt pratande gäng, glad att de just flyttade på sig. Jag gör detsamma, betalar och går några trappor ner. Hittar en bänk i ett hörn bakom de flesta människorna. Sitter här en stund, innan jag går hemåt. Och kanske börjar laga den där länge omtalade paellan.

Såg en ung man som såg lycklig ut framför sitt fat med sex ostron. Avundsjuk. Men inte tillräckligt för att våga mig på en omgång till, här.

Hemma igen, efter 5 600 steg och trötta ben. Svettig dessutom. Klockan är bara kvart över ett, något regn har ännu inte kommit. Men molnen över bergen är mörka. Tvättar min nya morgonrock nu, den är jag mycket nöjd med. Det är 21 grader varmt.

blommande träd längs vägen

Fredag 14 februari 2025.

En anti-vaccingubbe blir hälsominister i USA, godkänd av senaten. Lever på sitt en gång goda efternamn. Bådar gott för världshälsan. Och Trump ska fixa fred mellan Ukraina och Ryssland, bygga upp Gaza och utvisa massor av oönskade människor från USA.

Orkar inte med världen just nu, vill bara vara i min varma och sköna bubbla här i Puerto. I helgen kommer det kanske lite regn, så bäst passa på att vara ute så länge solen lyser. Men först smörja in med solskydd.

8 500 steg när jag är hemma igen, vid tretiden. Har ätit äcklig lunch, glömde att jag inte gillar vita sega ”bläckfiskmagar” och beställde sådana. Måste lära mig vad mat heter på spanska om jag ska äta ute… Men, å andra sidan, jag behöver inte laga middag idag heller. Men en Dry Martini om någon timme blir det.

Sol, 21 grader, inga moln så långt jag ser. Livet är fint, trots matmisstag. Lägger inhandlat bröd i påsar för frysen – och inser att frysen behöver frostas av. Om det regnar i morgon kanske det blir gjort. Inser också att jag fortfarande har hörapparaterna i öronen, nu behövs de inte.

En ung metare med mycket långt spö kastar i sin krok, som snabbt förs lång bort av vågorna. Men det verkar inte som om han får något napp. Den äldre mannen som också brukar meta här står en stund och kollar, men går så vidare. Och det gör även metaren.

Jag tänker på hur konstigt det är att inte ha några kunskaper alls, om hur och när vad händer – i ett för mig främmande land. Hemma vet jag ju ungefär hur dags det kan fungera att meta, och var – här har jag ingen aning. Hemma vet jag när vad börjar knoppas och blomma – här inte. Jag känner inte igen fiskarna i fiskdisken, men har ändå förstått att de jag kallade ”ålar” i gamla fiskehamnen härommorgonen var murenor. Och så vidare.

Det enda som kan ge mig någon vetskap om någonting är att knalla omkring och observera. Och försöka komma ihåg vad jag ser – som idag, när jag åt den där lunchen, och såg en liten ödla sticka upp huvudet genom gräset bredvid mitt bord. Okej, så de bor kanske och gömmer sig i gräs. Och trädrötter, som igår. Vad äter de? Insekter förmodligen, men än jag inte fått ta del av någon ödlas måltid. Har bara sett dem, både mycket små och relativt sett större – men fortfarande små.

Martti menade att här är så få katter, eftersom de inte behövs – här finns inga möss och råttor, är ju en ö. Och det är kanske sant. Har bara sett två katter här i mitt kvarter, en som ylade och är beige och en siames. Den beige katten bor i huset bredvid mitt, ser buren i lägenheten från mitt fönster. Hundar däremot ”överallt”, men de används ju inte för råttjakt, i alla fall inte här. De står nog för kärlek, given och erhållen.

Satt en stund med Martti och en caña idag, vi var mest vilsamt tysta.

En simmare med bräda ligger i havet och tar sig allt längre ut. Kanske samma en som jag såg häromdagen. Men den här har ingen våtdräkt, borde vara kallt. Nu har han badat färdigt för idag och går upp på stranden med sin bräda.

Yngste sonen är på väg ut till landet därhemma, och lät glad när vi pratade. Lite snö, blir kanske mera.

Att det är Alla hjärtans dag idag betyder ingenting för mig. En amerikansk tradition (irländsk?) som aldrig har fastnat. Sankt Valentin var kanske irländare, vad vet jag. Han känns ungefär lika overklig som Tomas Tvivlaren i Tomas Sjödins bok. Vem som helst kan hitta på en historia om någon, verklig eller icke-verklig, person. Idag lättare än någonsin tillförne. Där fick jag chansen att använda ett nog hittills oanvänt gammalt vackert ord.

Sanning finns knappast i de här sammanhangen. Men tro finns, vilja till tro finns, och kanske kan de krafterna ibland förändra världen och det som finns i den. Idag behövs förändring, vilja till något annat än det som härskar. Här, därhemma och överallt.

Molnen börjar täcka himlen. Än är det varmt, än är luften ljum när den kommer in genom mina öppna fönster. Jag varken måste eller behöver göra någonting. Kan bara vara. Och äta en perfekt banan.

Palmyra och Asia går förbi tillsammans ivrigt pratande, på plazan nedanför sovrumsfönstret. Palmyras dagliga eftermiddagspromenad, idag med sällskap.

Och på andra sidan målar mannen med den stängda krogen stenarna i muren på sin vägg, i en blå färg som inte ser så bra ut, men som kanske blir det när den torkat. Han står på den där stegen i sina rosafärgade sneakers, och jag tittar åt andra hållet. Vill inte se honom kliva fel. Min fantasi, förhoppningsvis inte hans verklighet.

En paraglider far förbi på väg ner från himlen. Och jag försöker ta in lite nyheter, men vill inte. Så jag är här igen – utan att ha något viktigt att skriva.

Kvart i sex denna torsdagskväll. Molnigt över bergen, ljum vind än så länge. Blir kanske regn på lördag.

Har pratat länge med min danska vän om vänskap, och vad som gör att vänskap tar slut. Samtal vi båda behövde. Och det jag försöker praktisera, att acceptera också det jag inte förstår, eller bara delvis tycker mig förstå – det är svårt. För hur ”försiktig” kräver vänskap att man är? Vad kräver vänskapen i form av att välja sina ord, försöka vara ”politiskt korrekt” (ett jäkla uttryck, men jag tror mig ungefärligen begripa vad det kan omfatta).

Om hjärnan behöver sysselsättas med annat så var det i kväll en bra övning att få bilden av gubbarna i avloppsgrunkan nedanför mitt fönster att ta plats i min blogg. Gick till slut – förstår inte heller här varför det först inte gick och sedan gjorde det. Accepterar dock, lättare i sådana sammanhang än andra.

Läser Tomas Sjödin. Någon kommenterade att han är ”förtroendeingivande”. Och det är nog det han är, också för en som jag, som inte delar hans förtröstan eller hans tro. Han prackar inte sin uppfattning på någon, han är ödmjuk och tvivlar som Jesu lärljunge Tomas Tvivlaren en gång lär ha gjort, där han reser i dennes fotspår. Han är vilsam att läsa, ger mig ett lugn. Ingen sträckläsning, men något kapitel nu och ett annat lite senare, eller kanske mycket senare. Vill nog läsa hans senaste bok också, har glömt titeln, men den lär finnas på biblioteket i Norrtälje när jag kommer hem.

Försöker ändra namn på mitt personliga valv, eftersom det jag har inte godkänns, det är fel med rött kryss i molnet – fattar inte hur man gör. Så det fortsätter att krångla till min tillgång till dokument som ”hamnat” där. Ibland gör datorteknik mig lätt (!) irriterad.

Moln med en rosagrå ton (kvardröjande sol?) börjar samlas utanför mina fönster och ovanför bergen. Det är snart kväll i Puerto de la Cruz. Farbrorn med krogen som inte är öppen har klättrat ner från den stege han stått på. Han har målat lite vitt i kanten ovanför stenväggen till sin bostad/krog. Glad att han kom ner från stegen utan bekymmer.

Jag ser hur det lite överallt pyntas och fixas inför kommande säsong med nya och flera turister. Växter i planteringar byts ut, idag gallrades ogräset som dolt hönsen i häckarna längs stora vägen in mot Puerto. Glädjande nog hörde jag ändå en hes tupp gala när jag gick in mot stan. Kanske kan hönsen smita in i Loro Parque genom något hål i stängslen, om de behöver gömma sig. Kul att de finns där, och att de får kycklingar.

Funderar, har inte hört av mäklaren Miguel igen angående att hyra här i höst. Ska jag stanna lite kortare tid – tror nästan det, kanske är fyra eller fem månader vad jag behöver av bortovaro från svensk vinter? Vill Asia hyra ut kortare tid? Behöver kontakta Miguel igen. Vill ha detta klart när jag åker hem den 29 mars.

Och nu, när klockan är kvart över sju, är det mörkt. Jag behöver tända bordslampan bakom ryggen. Vännen Jack delar med sig av en AI-text om min blogg och det jag skriver. Han kollade om något fanns. Lite konstigt och nästan skrämmande, men hyfsat okej trots allt. Se hans kommentar i bloggen.

Den här världen blir allt märkligare.

Den känns dock som vanligt när jag vaknar efter god sömn utan mardrömmar. Solen skiner, det är 17 grader och halvklart (betyder att det finns moln någonstans, även om jag inte ser dem). Jag gör som jag brukar, tar god tid på mig med frukosten, har ännu lite te kvar i muggen. Sedan ska jag ut och gå.

I det här mäktiga rotsystemet gömde sig en liten ödla precis när en fågel for förbi

Den här onsdagen (kollar för säkerhets skull) har jag gått 5 000 steg. Handlade på vägen hem, inga vare sig fisk- eller fågelrapporter att dela med mig av. Drack en cortado på caféet längs stranden, eftersom Casa C är stängt den här morgonen. Nu, vid halv två, är det 21 grader och halvklart enligt mobilen. Enligt mig är det soligt. En saftig apelsin får kallas lunch.

Vinden skapar korsdrag så gardinerna fladdrar. Stänger fönstren i köket och där jag sitter, i sovrummet får det vara öppet. Känns lite svalt inomhus, jag sätter på mig tightsen jag tog av när jag kom hem från promenaden. Och även om nätterna nu är svalare (som lägst hittills runt 12-13 grader), så har jag inte behövt ta fram den tjockare filten ur garderoben. Det räcker med lakan och en tunnare fleecefilt, om jag ser till att vara väl omstoppad.

Middag idag, senare – vita bönor (burk), stekt ägg och mikrad bacon. En ostbit och röd paprika därefter. Den där fuskpaellan jag pratat om får vänta ett tag till, behöver tydligen ligga till sig. Än är det långt datum kvar på både gambas och pulpos, men champinjonerna vill nog bli hanterade snart. Lök, vitlök och ris klarar sig.

Försökte få min hjärna att acceptera de progressiva glasögonen idag när jag var ute, och framför allt i butiken. Det går inte så bra, jag behöver ta dem av mig när jag förflyttar mig för att inte kliva fel. Tror att det kan handla om att jag undvikit att använda dem. Får fortsätta testa.

Ibland ser jag tillräckligt bra för att inte heller ha några läsglasögon när jag som nu skriver, eller läser. Men i butiken, med liten text på förpackningarna, behöver jag hjälp av glasögon.

Syrran vann just wordfeud med 100 p igen, vi börjar om.

Jag har ätit mina bönor, spillt en mitt på magen på mitt linne, är mätt och har diskat. Smort in händerna, så att de åtminstone nästan ser nymanikurerade ut. Solen lyser forfarande därute. Klockan är snart sex.

Läser Tomas Sjödin med varierande engagemang. Har pratat med syster K, som mår bra, vilket gläder mig mycket.

Somnade och sov gott till klockan fem. Vaknade och somnade igen, efter någon timme. Drömde mardröm om allt möjligt, vaknade mitt i min maktlöshet. Gjorde artrosprogrammet som någon sorts mental städning, dammade av golven därefter i mera påtagligt städande. Nu frukost och försök att sudda ut drömbilder, som ovanligt nog håller sig kvar.

Det är torsdag, klockan är kvart över åtta, 14 grader och soligt enligt mobilen. Högt UV-index, smörj in.

Har duschat och smort in. Nedanför mitt fönster pågår någon sorts ”avloppsarbete”. Tre män iförda kommunala arbetskläder drar slangar i brunnar, en gubbe står nere i ena öppningen. Kanske kollar de bara kvaliteten, kanske gör de något annat, något reparerande.

Casa C öppnar inte förrän till lunch idag, så det blir en kopp kaffe härhemma, medan en tvättmaskin jobbar. Törs inte lämna den obevakad, vill inte ordna översvämning om något blir fel.

Min krona sitter där den ska, den känns lite ovant skrovlig. Och jag läser att Tre Kronor hade en snörplig avslutning på match mot Kanada. Min mardröm börjar upplösas.

När jag väl kom ut höll Casa C på att möblera med stolar och bord, jag väntade en stund och fick så min cortado. Gick vidare, in mot Puerto, runt lite – och det blev 9 700 steg innan jag var hemma igen. Då hade jag också ätit en pasta carbonara på Casa C. Den var sådär. Jag blev mätt. Och slipper göra mat själv i kväll.

Har kollat nätet och tagit del av Trump´s senaste galenskaper – skrämmande. Får mig att vilja gömma mig, och låtsas att han och andra gubbar med enorm makthunger inte finns. Men det gör de – och de tycks inte ta slut, bara bli flera. Bevare oss.

Här är fortfarande sol när klockan är halv sex, 19 grader. Ställningen i wordfeud är 111 till syrran, 96 till mig. Det kan ändra sig fort.

Avloppsjobb? En gubbe i hålet till höger

Så, är jag intresserad av att Bianca Ingrosso är yr en hel vecka? Nej. Men det tycks vara en viktig ”nyhet” för världen i övrigt. Okej, jag hör inte dit, jag är för gammal eller någonting annat ”för”.

Känns rätt skönt att sitta här och titta ut över havet, Atlanten, nära Puerto de la Cruz. En fd vän menade att jag inte sett mycket av Teneriffa, om jag enbart höll mig i Puerto. Sant, men vem har sagt att jag vill turista på Teneriffa? Jag trivs utomordentligt väl med det jag hittills (för några år sedan och nu) sett av ön. Behöver inte åka upp till Teide, berget är vackert även på håll. Eller annanstans. Tar mig dit jag vill, när och om jag vill. Inte för att jag bör.

Har nog aldrig begripit mig på turistens behov av att ”bocka av”. Minns en viktig resa till Köpenhamn med jobbet för länge sedan. En av deltagarna hade fullt sjå med att hinna göra allt hon menade att ”man” skulle i Köpenhamn. Jag njöt av att vara där, lyssna till Papa Bue, dricka för många öl och dansa mig svettig. Och så småningom hitta mannen min, som också var där. Första otillåtna mötet. Livsavgörande.

Nu har jag ätit mina goda pannkakor, lite för många. Sol fortfarande när klockan är fem.

Livet är härligt oförutsägbart. Eller så är det inte livet som är det, utan vi människor som far hit och dit utan styre. Tror jag är tacksam för det där icke-existerande styret.

Något fick mig i alla fall i säng så småningom, med en ”temporary crown” i munnen. Börjar vänja mig vid den.

Vaknar till en solig onsdag, 15 grader klockan åtta. Nu, kvart i tio efter avslutad lång frukost, är det redan 18 grader varmt. I wordfeud drar syrran till med ord som får 38 poäng, jag kan enbart ”kontra” med 10. Nu ska jag klä på mig och gå ut en vända. Skönt att inte behöva gå fort till tandläkaren för att komma i tid, som igår. Ingenting på programmet. Inget jag känner till är kanske bra att tillägga.

Såg igår morse att fiskarna sålde sin fisk igen. Har antagligen inte varit där så tidigt tidigare, antagligen är de där varje dag. Och fisken går åt, på min väg åt ena hållet  var disken full – när jag så gick hem efter besöket hos tandläkaren var det bara två ”ålar” kvar.

Jag måste ha gjort något konstigt med inställningarna för Facebook, eftersom jag varje gång jag vill in där måste bevisa att jag inte är en robot. Så tjatigt. Försöker förbli inloggad, men det tycks inte fungera.

Solen lyser fortfarande på oss som befinner oss här, nära Puerto de la Cruz på Teneriffa. Lite moln samlas som vanligt på eftermiddagen över bergen, men de skymmer inte solen. När jag är utomhus, t ex på Casa C för min cortado, behöver jag dämpa hörapparaterna. Människor pratar väldigt högt här, och har mycket att prata om. Och jag gillar cafélivet, där många möts varje dag i samma gruppering. Känner mig hyfsat inkluderad, utan att egentligen vara det – men personalen kommer numera med min cortado utan att jag behöver vifta. Och farbrorn som brukar stå och balansera på klipporna här nedanför, med sitt fiskespö – han såg på mig i morse och sade faktiskt ”hola”, när vi möttes på plazan.

Palmyra pratade med en kvinna när jag gick förbi, så vi vinkade bara. Jag vet att hon kollar mitt fönster, och håller lite reda på mig. När hon inte ser mig på någon dag, undrar hon om jag varit ”poorly”. Än kan jag försäkra henne att det har jag inte.

När jag så kommer hem och tar hörapparaterna ur öronen, blir det TYST. Väldigt tyst.

Tänker på hur tyst det är därhemma, också utomhus, när jag är ensam och bara något enstaka arbetsfordon eller bil åker förbi huset. Kan längta efter den tystnaden ibland här.

Grovriver ost på det liggande rivjärnet, till pastan med fläskfilé och svamp. Lite grädde och lite curry under osten blir bra.

En person med en bräda ligger i vattnet i timmar (i alla fall två drygt) och försöker hela tiden ta sig upp till mera och längre stående i vågorna. Ser mest hur han (?) paddlar med sin bräda för att hitta en bra våg. Nu kom han nästan ända in till stranden. Han har våtdräkt, åtminstone upptill, och den behövs nog. De bästa vågorna är väldigt nära klippor och stenar, ser farligt ut för mina okunniga (och klena på håll) ögon. Jag minns kaliforniska surfare jag mött och deras besatthet av hav och vågor. Undrar om de surfar fortfarande?

Middagen blev god och är konsumerad. Klockan är snart sex på eftermiddagen, med några badande fortfarande. På himlen syns en nästan full måne svagt.

Tandläkarrespons – tid i morgon 10.30. Tacksam.

Snart solnedgång säger mobilen. Ser inte så ut, men är nog så om någon halvtimme. Just nu 18 grader. Klockan är snart halv sju.

Såg igår mannen som så gott som varje dag springer med sina tre schäferliknande hundar ner till gamla fiskehamnen i Puerto, från Orotava. Där badar han och hundarna, han lägger lite grus i tomma vattenflaskor och slänger ut dem för jyckarna att hämta. Igår lyckades han häva iväg en grusfylld vattendunk upp bland folk som stod runt hamnen och tittade på. Det gick bra, alla log och var glada. Hans hundar är otroligt väl fostrade, har koll på husse hela tiden och det faller dem inte in att göra något annat än det han tillåter. Alla hundar, och alla hundägare, är inte som han och hans hundar.

Och nu, strax efter sju, lyser fullmånen klart på en djupblå, snart svart, himmel. Solnedgång.

Det blev tisdag morgon, lite kylig på morgonen, men nu när klockan snart är två på eftermiddagen är det 20 grader och sol, lite moln.

Var hos tandläkaren en och en halv timme, och ”fick” en provisorisk krona till min avbitna tand. Kostade 2 000. Jag kan rekommendera Dr Anya på Puerto Dental nere vid gamla fiskehamnen i Puerto – hon är proffsig, vänlig och tålmodig. Från Kroatien ursprungligen, talar bra engelska. Nu får jag leta på min svenska tandläkare Ulrika Molund i Vällingby för någon sorts permanent åtgärd, när jag väl är hemma igen.

Idag blir det pannkakor till middag, lagom skonsamt för en provisorisk tand.

På min strand står två män, en äldre och en yngre. Och pratar, om det inte är grälar de gör, ibland är det svårt att avgöra av kroppsspråk och gester. Hör gör jag ju inte. Den äldre är nog spanjor, den yngre kanske turist.

Antalet steg idag 7 400, snabba på ditvägen (till tandläkaren), långsammare hemåt. Nöjd, stegräknaren säger att jag bara har 6,3 km kvar på min färd från Miami till Peru. Kan vara bra att veta.

Och hur viktigt är det att få veta att en ”influencer” har opererat sina bröst – enligt henne själv ”har hon ett ansvar”. Världen och viktigheter är felinställt, det glappar i kontakten med verkligheten. Och det gynnas av det som faktiskt fortfarande kallas journalism. Min senaste koll av svenska media är för ögonblicket avslutad.

På hemväg

Mera söndagskväll, minus en halv tand. Okej, så är det kanske om ”man” är en kolaätande gammal kvinna. Det ordnar sig. Vet att jag tänkte att kolorna var lite väl hårda, åt dem ändå. ”Skyll dig själv”, heter det.

Himlen är fortsatt blå. Molnen är borta, eller möjligen gömmer de sig i diset över bergen. En nästan full måne syns på himlen. Havet är lugnt. 18 grader. Jag är också lugn. Den trasiga tanden kan jag inte göra något åt, nu. Och den gör inte ont.

Minns hur pappa äntligen sent i livet började ha råd att ta hand om sina tänder (efter att han och mamma försörjt fyra döttrar) – och dog kort därefter, när hans lillebror dog. Två dagar mellan dödsfallen, jag pratade med pappa, och nästa morgon var han död. Så kan livet, och döden, också vara. Döden då handlade nog mera om kärlek och sorg, inte om tänder.

Nu tror jag väl inte att jag ska dö än, bara för att mina tänder börjar ge efter. Jag får leta mig till min till Vällingby flyttade tandläkare Ulrika Molund när jag kommer hem. Hon är bäst. Men först Dr Anya här i Puerto, väntar på svar på mejl.

Tankar, hugskott, kalla det vad man vill, det som dyker upp i huvudet. För några veckor sedan frågade mig en nu fd vän om inte alla hade – som hon – en historia pågående i hjärnan/huvudet. Jag sade nog att jag inte hade det, men h-um vet. Jag är inte medveten om att ha någon kronologiskt pågående historia där bakom medvetandet – men nog finns där en hel del som sprattlar och vill något. Ord, namn, förmenta minnen, skapade minnen. Rässje, hur nu det stavas. Diverse skräp med andra ord. Eller någon sorts summering av vad som varit.

När jag sover/drömmer/är halvvaken minns jag människor, namn och sådant jag inte alltid är så angelägen om att komma ihåg. Ibland saknar jag att jag inte minns bättre det som var gott och fint. Såg en bild på FB häromdagen, och kom då ihåg hur Joe mötte mig en gång med öppen famn när jag äntligen kom ut ur vad det nu heter på flygplatsen i San Fransisco. Har nog aldrig känt mig så välkomnad, så omhändertagen.

Det var då, nu är nu. Här är ingen Joe, ingen annan heller. Jag är här.

Får meddelande från sondotter och vänner att någon skickar vänförfrågningar i mitt namn på Facebook. Trist. Talar om att det inte är jag. Förstår inte varför någon gör detta, vad tjänar det till? Jag är alltför obekant med de bedrägligare sidorna av Facebook.

Nu är det svart och mörkt utanför fönstren. Jag har för ögonblicket försonats med min trasiga tand. Hoppas höra av tandläkaren i morgon. Laddar datorn, mobilen får klara sig till i morgon.

Ibland råkar jag hamna på MSM´s nyhetssida – och fy, och usch, och bevare mig väl. Så mycket skräp och rent ut sagt skit, som där sprids. Har inte kunskap nog att överväga om de nyheter jag tar del av – de svenska sk kvällstidningarnas, SVT och annat – är bättre, men vill tro så.

Måndagsmorgonen är sval, 16 grader klockan nio här. Men strålande sol, så det blir snart varmare. Nu ska jag klä på mig och gå ut i solen.

Hemma igen vid halv två. Una canã och 8 000 steg. Nöjd. Och trött. Sol, och 21 grader nu. Kanske kan det komma regn i morgon eftermiddag.

Har mat till middag från igår. Väntar fortfarande på svar på mitt mejl till tandläkaren här. Vet att det nog tog någon dag senast också. Men oj, vad det är irriterande att sakna större delen av en tand.

Paragliders landar på stranden här utanför. Idag har det nog varit härligt att flyga omkring på/i himlen. Jag äter en saftigt god apelsin och kallar den lunch. Det blir förmodligen tidig middag.

Läser lite i en Kindle-bok. Den växlar mellan personerna, ett kapitel är den ena huvudperson, i nästa den andra. Ett grepp jag aldrig gillat, och inte gillar här heller. Här är båda/alla personer ändå samtida, i andra böcker jag aldrig läst ut kanske den ena personens historia äger rum trettio år före den andra, nutida människans. Trist.

I wordfeud ligger jag nu fem poäng före syrran, men nästa drag är hennes.

Tror ni det hjälper om jag dammar av kameran i mobilen?

Söndag, höll på att skriva lördag. Lätt att bli dagvill när jag inte har något jag måste göra om dagarna – mer än röra på mig. Idag blev det 10 600 steg. Och hemma när klockan är nära tre på eftermiddagen. En skön, lagom disig dag som inte blev för varm. 19 grader och molnigt säger mobilen just nu.

Palmyra talade i morse om att jag skulle bli förkyld, när jag gick ut med nytvättat och vått hår. Så där som alla mammor i alla tider och överallt tycks säga. Hennes fötter var kraftigt svullna idag, men hon har medicin för cirkulationen, säger hon. Och går en timme på förmiddagen, en på eftermiddagen. Hävdar att fötterna inte gör ont. Hoppas det är så.

Några paragliders tar sig ner från himlen. Idag såldes fisk i den gamla fiskehamnen, det har jag inte sett förut. Jag hejade på Martti som väntade på att ”hans” bord skulle bli ledigt på caféet längs stranden. När jag gick tillbaka var han inte där. Och det var lika bra, jag hade redan druckit en caña och ätit några oliver vid Charco.

Nöjd med att jag faktiskt går och inte frestas att ta bussen utom när jag handlat tungt. Nu försöker jag bestämma mig för om jag vill ha middag. Kan göra ”paella” om jag ids.

Det är spännande att se alla människor när jag är ute, och fundera över varifrån de kommer. Inte för att jag någonsin får mina funderingar vare sig bekräftade eller motsatsen. Och alla dessa hundar, är alla hundägarna fast boende här, eller tar de med sig jyckarna hemifrån?

Har förstås inte tagit några bilder idag heller. Jag får försöka hitta ett bättre ställe för mobilen än i ryggsäcken – det är för krångligt att ta av och på om jag vill fota något. Har för lite fickor i mina kläder.

Är skönt mör och trött i kroppen. Nu ska jag ta det väldigt lugnt, kolla lite på nätet, kanske läsa lite och så småningom göra mig en Dry Martini. Än så länge har jag fyllt på mitt vattenglas.

Jag tänker på all tvåsamhet jag ser, många händer som hålls, många leenden av den där sorten som bara finns när man levt länge tillsammans och känner varandra väl. Saknar det, även om jag samtidigt inte kan tänka mig hur det skulle gå till att åter ”släppa in” en man.

Och nu, när jag åt en kola – påsen har hamnat i soporna – gick ännu en tand sönder… Mejlar Dr Anya, som hjälpte till förra gången, i oktober. Puh! Gör inte ont, men är jäkligt irriterande. Gamla tänder. Trist, och dyrt. ”Ska aldrig äta kola igen, ska aldrig….”.

Här kommer jag av mig med skrivandet. Läser en stund i stället.

En himmelsflygare är på väg ner, medan jag sitter här nere och morrar över en avbiten tand. Och flinar lite åt hur Palmyra och jag de senaste dagarna talat om hennes tänder och tandläkare. Nu är jag där också, igen. Andra gången här nere.

Har ätit, inte paella – den matlagarlusten försvann. Men pasta och fläskfilé från frysen, gott nog. Är mätt. Eller belåten, eller tillfreds eller vad det nu kan heta. Men oj, vad min tunga letar efter den där halva tanden.