beskrivarblogg

Jag plockar fram en sådan där ambitiös 1667,5 ords sida att skriva på. Man kan ju alltid låtsas att detta ska bli just så många ord. Det är annars inte mycket som talar för det. Visserligen har jag öronen fulla av musik via Ipod´en som jag äntligen lärt mig använda – och det lär ju vara skrivbefrämjande. Vi får se.

Jag funderar på vad jag egentligen har skrivit om mig och mitt spelberoende, vad som är användbart på något sätt? Har inga klara svar. Kanske är det så som många har föreslagit att jag ska ta mina bloggtexter och binda ihop dem och ge ut? I stället? Eller också? Åter kommer pengar in i bilden, hur ska det finansieras? Det är hur som helst inte dags för någon utgivning av någonting ännu. Frågan får vänta.

Makt över sig själv och sina reaktioner och känslor har jag också funderat mycket på de senaste dagarna. Delvis utlöst av den anonyme mansperson från Lund som stängdes av från skrivsajten efter att under några dagar ha spritt galla omkring sig. Han talade bl a om att han tyckte att ”du skriver bra, men innehållet är dravel” och var allmänt hånfull över barnbarn (de var inte mina), kattungar (min) och personliga spelproblem (mina) som han etiketterade ”trams” – och som sådant helt ointressant på en skrivsajt.

Jag tog förstås åt mig och lät honom stjäla energi under åtminstone en och en halv dag. Fortfarande har jag inte släppt honom helt. Det kändes bra att han stängdes av, även om det genast kom inlägg om censur och hur var det egentligen med yttrandefriheten?

Delvis har tankarna om makt över sitt eget liv också med dig att göra, min älskade som jag fortfarande kallar dig. Jag blir glad när du ringer och vill komma till mig, säger välkommen och har det gott med dig några dagar tills du åker igen. Det är du som har makten över våra möten. Jag ger dig den genom att ta emot dig, och inte ställa några andra krav än att du ska komma förbi ibland. Jag försöker intala mig att jag är nöjd med denna tingens ordning. Det är jag inte. Varje gång du åker härifrån tappar jag energi, blir småledsen och seg.

Vad handlar det om? Är det att jag inte har monopol på dig, att du har en annan kvinna också, som du åker till Kreta med? Nu senast hade du uttryckt dig dumt gentemot henne, hon var sur på dig – och för övrigt kan hon inte äta kräftor och du hade en hel hink svenska, hemfångade kräftor. ”Kan inte äta kräftor”? – ”Nej, hon äter bara stjärtarna.”

Och kusinen du ringde till hade annat för sig. Återstod jag – som sade välkommen. Nu har du väl åkt till henne för att än en gång be om ursäkt för att du var dum senast ni sågs. Det gäller nog att se till att gott humör råder, eftersom ni ska tillbringa två veckor i varandras sällskap på Kreta om en vecka.

Du blev genuint glad för min skull när jag berättade att jag ska åka till Cypern på 14 dagar med min syster. Men du frågar inte mig om jag vill åka någonstans med dig. Beror det på att ”hon” är så bra på att hitta billiga resor och har varit både här och där tidigare? Eller handlar det om att du har bestämt dig för att jag inte har råd. Det har jag ju nästan inte, får snåla för att ha råd med den här resan – men du kunde ju fråga i alla fall.

Jag är inte ens säker på att jag är svartsjuk. Dränerad på energi blir jag i alla fall. Någonting får du ut av våra möten, jag vet inte riktigt vad.

Himlen utanför ser ut ungefär som jag känner mig – mycket moln, dramatiskt mörka moln och rätt vad det är en solglimt. Solglimten just nu i mig är Minsann som sover inkrupen mellan skrivaren och diverse attiraljer på skrivbordet. Och Carole King i öronen.

Makt över sitt eget liv – när har någon det? Jag antar att det är när självförtroende och självkänsla är så starka att man/jag inte först bryr mig om andras uppfattning, utan faktiskt kolla med mig själv i första hand. Vad vill jag? När jag får den frågan rakt av kan jag oftast inte svara. Törs jag inte svara. Tar inte ens reda på vad jag vill, ofta. Alltför ofta, hela livet igenom. Lite bättre på senare år, och bättre idag än igår.

Samtidigt vet jag ju att jag hör samman med dig, med min familj, men bästa vännen, och med andra, mera perifera människor. Jag finns i ett sammanhang som för all del är levande och föränderligt. Jag har svårt att klara balansen mellan mina behov och det jag ofta enbart förmodar om andras behov. Ibland visar det sig ju faktiskt att jag trott fel, att du eller någon annan inte alls vill det jag uppfattade utan att fråga.

Det här blir ett tanketrassel som inte är lätt att lösa upp i klara delar. Jag släpper det för ögonblicket.

Just nu ringde du och berättade att du ska in på Danderyd för utredning hos onkologen angående dina nattliga svettningar och sambandet med din kroniska leukemi. Du hade blivit rädd när de genast föreslog en tid i oktober för bl a röntgen av dina lymfkärl – det förstår jag. Samtidigt är det ju bra att de bryr sig, och inte bara struntar i dig. Din sjukdom har hållit sig i schack länge nu, kanske är det något annat på gång. Vi får se. Jag är glad att du ringde och berättade.

Jag lyssnar till Neil Young och ”Harvest Moon” – I´m still in love with you … Jag byter till Van Morrison och ”Days like this” – aningen mindre romantiskt och trånande. Fast bara en aning.

Jag inser att jag inte klarar att skriva och lyssna till orden i musiken i öronen samtidigt. Sångarens ord och mina krockar och inga blir kvar, varken mina eller de andra. Dessutom får jag lust att dansa och det går inte heller att göra samtidigt som jag skriver. Men det går att skriva i någon sorts rytm, fingrarna får dansa i stället för hela kroppen. Axlarna kan lyftas och sänkas, och det går att vicka så smått i takt på stolen utan att skrivandet behöver avslutas. Le av musikglädje går också fint ihop med att skriva.

Nu skiner solen. Jag låter den distrahera mig, det är svårt att se vad jag skriver när solen står mitt för fönstret. Dra ner rullgardinen vill jag inte göra. Jag tafflar på.

Nej, det gör jag inte. Skrivandet får vila en stund nu. Jag kom av mig. Om av musik eller telefonsamtal har jag svårt att bestämma.

Vem klemar din vedspis? Och visste du att man faktiskt ibland behöver klema den gamla vedspis man kanske har tillgång till?

Idag har jag sett hur min älskade klemat vedspisen här i köket så att den blir tät och därmed håller värmen bättre i vinter. Det handlar om att blanda järnfilspån med eldfast bruk och vatten till en tjock massa som sedan medelst stekspade klemas ut under spisringarna över ugnen. Sedan ställer man gärna några värmeljus i ugnen för att få vattnet att ånga bort snabbare. Spisen ska inte eldas på tre dygn, men sedan är den tät! Jag har lärt mig ett nytt, gammalt ord.

Just nu skiner solen utanför fönstret, Minsann har varit ute en vända idag, i regnet i förmiddags, och sprang snabbt bort till det hål under verandan som hon upptäckte i går. I går reste hon också ragg för första gången. Hyresvärdinnans hund var inne på tomten, och spankulerade och på något vis visste Minsann att hunden inte är riktigt kattvänlig. Hundens matte kom snabbt med kopplet, men dessförinnan hade Minsann visat att hon kan bli dubbelt så stor som vanligt och VÄLDIGT FARLIG.

Ett förhärskande tema på skrivsajten har de senaste dagarna varit yttrandefrihet, censur och sk konstruktiv kritik. Ett svårt tema. Ingen är ju öppet för censur, eller emot yttrandefrihet – ändå har en medlem stängts av efter att ha betett sig otrevligt och kränkande mot några av oss på sajten. De flesta accepterar avstängningen som bra – jag gör det – och några blir rädda för att det inte ska vara tillåtet att ha negativa synpunkter på något som skrivits och publicerats.

Konstruktiv kritik är ett väldigt flytande begrepp, för min del kan det nästan innebära vad som helst. Ska kritiken handla om att den som ger den vill påpeka förbättringsmöjligheter i en text – men vad är bättre? Varje skribent skriver ur sitt inre, och vem kan då säga att det borde se annorlunda ut? Jag fick omdömet av den anonyme mannen från Lund att ”du skriver bra, men innehållet är trams och dravel” – för mig en obegriplig kommentar som inte bidrar till att jag blir en bättre författare.

Det finns en speciell grupp på sajten  – som fanns även tidigare – som heter Konstruktiv kritik. Den som vill ha sådan kan lägga upp sin text där, och ta emot ros och ris. Det är bra. Och det kan med all säkerhet vara bra att träna på att också få synpunkter som inte är odelat positiva. Förhoppningsvis blir det också tydligt vad kritikern vill med sin kritik. Vi får se.

Ett tag kändes det som om hela skrivsajtens tillvaro skakade. Vi är många som känt oss trygga nog att skriva och låta andra läsa – kanske för första gången i livet. Ingen har tidigare stått för den sortens påhopp som nu kom från en medlem, som själv inte publicerat något enda inlägg, men sade sig älska att få hundraprocentigt ärlig kritik …

En positiv konsekvens är att jag fick tillfälle att fundera över min reaktion på att få det jag skriver bedömt som trams och dravel – jag gav för ett antal timmar denna okända person alltför stor makt över mitt sinne och min sinnesfrid. Jag blev helt enkelt ledsen och arg och kände mig maktlös gentemot hans giftigheter.

Nu vill jag ta tillbaka makten över mina ord och mitt sinne. Och behålla den, kanske lära mig av sk konstruktiv kritik i den mån jag får det, och ruska av mig det jag inte uppfattar som konstruktivt och givet med god vilja.

Jan-Erik Ullström har just utkommit med Vägen till Umbria, del 2, som ingår i verket Vid cirkelns slut. Del 1 kom i våras. Har DU löst vägen till Umbria?

Margareta fiskade upp och svingade ordet ”beroende” till mig. Denna fångst skall nu få slinka ned i säcken där ”kreativitet” väntar. Det här är vad jag ger tillbaka.

Det första som kommer till mig, när ordet beroende ligger som en fallen fura över min stig, är någonting jag inte kan ta upp. Det hanterar nämligen vad det negativa beroendet kan förstöra, när det finns i sinnet av nära och kära och därmed även i min egen genbank. Istället vrider jag mitt tredje öga mot den lite mer skimrande aspekten. För visst är det väl så att beroende är som stress? I vissa former är den drivande och energigivande. Så är det för mig och eftersom jag är kung över mina gränslösa domäner, är det jag som ler åt det faktumet.

Åh! Jag vill citera. Egentligen borde detta citat trillat in i mitt förra gästbloggeri hos Mångmamma, men å andra sidan var det först nu det dök upp i bakhuvudet och jag underskattar aldrig mitt undermedvetna:

”Gränserna i mitt rike kan endast sättas av ett barns fantasi. Med andra ord är mitt rike gränslöst.” – Edward Silvertråd, drömmarnas konung.

Citatet är en frukt av mitt beroende. Ett beroende som är helt utan måsten och tvång. Där de vanligtvis regerar är det nu andra som tagit över. ”Måste” har flyttat till minnets värld och har ersatts av ”behöver”. Även ”tvungen att” har besegrats och drivits tillbaka. I dess ställe sitter nu drottningen av ”längtan”. Frasen ovan är ur en kommande bok. Ett projekt som nu klöser sig ut ur pannbenet. Det är ingen smärtfylld process, utan ett välkommet avbrott i den grå massa vi kallar verklighet. Innan jag påbörjar uppföljaren till ”Vägen till Umbria”, som bara är första delen i serien ”Vid cirkelns slut”, bör detta projekt färdigställts. Jag är beroende av min kreativitet.

Troligtvis är vi alla, på ett evolutionsmässigt av naturen skapat och sedan av kulturen övertaget vis, beroende av vår kreativitet för att överleva. Men jag plockar inte in mänskligheten och hela den mögelskadade kakan i detta. Jag ser till mig nu. Det lilla mjölkornet. Eller nej. Jag är nog som jästen. Vid liv och full av potential. Jag är av naturen metaforisk. Antar att det märks? Kontentan blir i vilket fall, att jag inte måste skriva för att må bra, men jag behöver skriva för att må bättre.

Det finns många olika beroenden i vår värld och lika många som vet att utnyttja denna potentiella svaghet hos oss alla. De som inte kan vara utan så mycket pengar att de till slut kvävs. Alkohol, nikotin, sex, spel och kärlek. Alla dessa har sin egen marknad där våra behov söker tröst och mättnad, men eftersom ett ännu större beroende styr över alltsammans, så finns det få utvägar. Det är denna kraft vi först behöver ta kontrollen över, för att ens kunna vända förmågan att kunna känna ett beroende till vår fördel.

Det jag talar om är makt. Att vara beroende av makt kan vara allt från att mosa en myra, till att styra en hel planet. Samma mekanismer i olika skala. Som barn har jag mosat myror. Som vuxen har jag tagit över en hel värld, fast i litterär låtsasform.

Jag har lätt för att vara beroende. Men jag överkonsumerar inte alkohol. Jag röker eller snusar inte. Mitt samliv står med ena foten i underbart. (Två barn ser till att den andra foten är fastgjuten i marken ;).  Jag köper en trisslott då och då. Vinner sällan. Jag älskar högt som lågt, precis så som glädje bör vara. Däremot älskar jag även makt. Makten över mig själv.

Insikterna i att det finns mer än bara vardag och yta. Förmågan att kunna skapa världar som Umbria på bråkdelen av ett ögonblick. Se allt framför mig och känna med karaktärerna genom känslor från en svunnen tid. Jag är en fantastikpundare. En skaparjunkie. Jag korkar upp flytande drömmar och satsar allt på ett kartliknande kort. Jag sliter kläderna av mig för de förföriska miljöerna och ligger sedan utmattad på en blomsteräng med ett glödande halmstrå i mungipan. Ovanför mitt huvud svajar almarnas lövverk i vinden och jag känner hur Umbrias gräs kittlar mig. Att vara beroende av någonting behöver inte vara av ondo. Men klena sinnen och andras starka viljor kan lätt böja av förmågan till att likna en avgrund.

Vänd om. Andas in. Låt ditt hjärta vrida och vända på sig till det läge som krävs.

”Du står vid en mur. Den är hög och bred. Du kan inte nå över den, då den sträcker sig till himlen. Du kan inte ta dig runt den, då den möter sig själv. Vad finns på andra sidan?”

Dessa ord yttras av en gåtfull karaktär i ”Vägen till Umbria”. Svaret är riktat mot oss alla.

”Du står vid cirkelns början och du står vid cirkelns slut. Ingenting döljer sig bakom muren. Där finns endast du och du kan inte gömma dig från dig själv.”

Har du tagit makten? Kan du överleva?

Love / Jan-E

Igår berättade du att du gått över Västerbron hem till Drottningholmsvägen. Och det var ju bra att du orkade gå och inte fick ont i höften. Men varför talade du om det för mig? Var det för att jag skulle inse att du tillbringat natten hos din andra/första kvinna?

Jag frågade dig inte.

Nyss såg jag att den anonyme manspersonen från Lund som strödde elaka kommentarer omkring sig på skrivsajten i helgen, blivit avstängd. Det gläder mig att vi kan fortsätta att vara snälla mot varandra, utan att behöva anklagas för att tycka för ofta och för mycket. Och jag kan fortsätta skriva mitt trams och dravel – enligt denne man – de flesta andra verkar inte ha samma uppfattning som han. En stund tillät jag honom att få mig att tappa skrivlusten.

Jag har nu lagt upp ett vedförråd även inomhus, under bordet där mangeln står, på väg till tvättrummet. Högen utanför fönstret är ganska liten nu, kanske torkar även den veden fast den är färsk. Minsann ligger nu inte i mitt knä, utan på min utskrivna Cypern-biljett, mitt på skrivbordet. Hon vill vara nära.

Dagen är varm därute, jag har tvätt som torkar fort. Löven börjar falla från de olika träden runt huset. Och lindens frön jobbar fortfarande för att några ska få slå rot någonstans, förmodligen i min kompost som är full av dem (och sågspån). Ännu finns några svalor kvar, och någon sädesärla. Häromdagen såg jag den första gåsplogen flyga över himlen. Och kråkor och kajor plus enstaka skator börjar samlas över ladugård och stall här på gården. Det brukar vara ett säkert hösttecken. Talade man inte förr om kråkriksdag?

Nu har Minsann flyttat ner i mitt knä och slickar sin svans som om den varit ute på något mycket kladdigt äventyr. Och så gäspar hon, och visar det enda skära hon har, tungan.

I morgon gästbloggar Jan-Erik Ullström på min blogg. Jag har givit honom ordet ”beroende” och sedan är det hans självpåtagna uppgift att väva ihop det med ”kreativitet”. Han är läsvärd, det lovar jag. Har du löst vägen till Umbria? Det är ingen felskrivning, har du löst vägen? Köp boken och läs!

Nu finns del 2 ute sedan några dagar. Mannen är inte bara kreativ, han är också produktiv. Dessutom lär han inte ha läst fler än 40-talet böcker i hela sitt liv (han är drygt 30) – jag har alltid inbillat mig att det finns någon sorts samband mellan läsande och skrivande. Han kanske är undantaget som bekräftar regeln?

Just nu har jag ätit middag och druckit vin och är så uttråkad att jag inte vet vad jag ska göra.

Minsann har gått ut i köket efter att ha sovit på skrivbordet inknölad i pappersvagnen till skrivaren – jag har kollat mail, bloggen, skrivsajten och FB, inget av intresse. Inga telefonsamtal. Tomt. Inget utmanande att läsa heller.

Det regnar inte. Kvällen är kylig, jag har tömt kompostkopparkrukan på innehåll och dragit in soptunnan från vägen där den stått för tömning idag. Vedkapen är täckt av presenning, det var ingen idé att klä av den idag för ytterligare kapning i allt regn. Trappen är hyfsat rensopad, men linden förser den hela tiden med nya frön, små propellerförsedda par av ärtor som snurrar ner hela tiden. Jag borde ha klippt gräset, men det får vara vackert halvhögt och grönt ännu någon dag. Tvätten fick jag in innan det började regna i förmiddags.

Jag behöver byta miljö, har varit här för mycket i sommar och i år. Både ensam och i sällskap emellanåt. Behöver se annat, behöver möta olika. Behöver låta bli att bry mig om dig, fd man, söner och allt vad bry sig om tillhör. Bara bry mig om mig. Om jag nu vet hur man gör. Antagligen är det din Kreta-resa om två veckor som har fått igång mitt behov av annan miljö.

Det roade mig lite att du, när jag hjälpte dig att föra över bilder från din kamera till din dator, snabbt ville ta bort den/de bilder som föreställde henne. Bilden av henne gjorde mig inte längre svartsjuk, hon är inte vacker, ser snarare ut som jag, fast rundare. Och det kanske borde göra mig räddare. Gör det inte. Varför reser du bort med henne, men inte med mig? Dina barn behöver inte få veta om vi reser, lika lite som de får veta att vi ses. Frågor jag inte ställer direkt till dig, bara här.

Vi pratade aldrig just om det du skrivit som försvann i hanteringen, det som du beskrev som ”hade själ”. Bara så pass att jag fick klart för mig att det inte alls handlade om mina skriverier om hur jag mådde dåligt när du åkt, utan om din kusin som är sjukare än du visste. Kusinen som du alltid skämtat om, han som alltid om någon brutit ett ben, har brutit två … Nu tycks han ha brutit tre. Det beklagar jag även om jag inte gillar honom och hans namedropping.

Jag inbillade mig en stund att dina själfulla borttappade skriverier rörde vår relation. När vi skildes idag sade du ”det var som alltid trevligt att ses” – jo. Tidsfördriv är inte att förakta, om man har för mycket tid. Det har varken du eller jag. Eller hon för den delen.

Intressant, detta att kommunicera eller snarare låta bli att kommunicera, via bloggen. När vi ses pratar vi inte, vi spelar canasta, äter, dricker och älskar. Och kapar/klyver ved, tvättar, limmar en stol, fixar en lampa, lagar Pasta Carbonara. Klappar Minsann. Ler (fortfarande) när hon väcker oss vid 6-tiden på morgonen genom att hoppa på oss. Nu sover hon varm i mitt knä.

Idag väljer jag inte att skriva i ett dokument med titeln ”1667,5” – dvs det ordmått man bör fylla varje dag för att på en månad skriva en bok om 50 000 ord – tar fram räknaren och kollar, jo det blir t o m 50 025 ord. Jag tar ett som helt enkelt heter ”tomt”.

Och tomt är det, i huset (sånär som på Minsann som sover på pappersvagnen till skrivaren här på skrivbordet) och jag själv; tomt i mitt huvud. Himlen däremot är inte tom, ännu. Det vräker ner regn och så är det uppehåll en stund till nästa blöta. Min arma vedhög. Det mesta av de nya rivningsplankorna kapades och klövs igår, dessutom har jag staplat dem under köksfönstret där de står lagom under tak. Jag börjar känna mig lugn inför vinterns kyla.

Nyss var jag ut mellan skurarna och planterade om ett par hundvälta pelargoner som stått några dagar i trasiga krukor. Nu fick de nya krukor. Samtidigt kunde jag berätta för grannen att hans hund var långt ute på fältet längst bort, hon hade smitit. Om det inte var en varg jag såg, så var det hon.

Jag läser Jan-Erik Ullströms bloggresa, i samband med att han släpper del två av Vägen till Umbria. Han gästbloggar hos olika bloggare utifrån ett ord och sin egen kreativitet, och kommer i min blogg den 6 september. Ordet jag gav honom var ”beroende”.

Han har en, verkar det, outtömlig källa till ord i sin fantasi och sitt sätt att skriva. Just nu plågas han av diskbråck och ond rygg, och kan förmodligen inte skriva så mycket och länge som han skulle vilja. Jag har ingen dålig rygg att använda som orsak till mitt just nu lite sinande skrivande. Det är jag tacksam för.

Vet inte riktigt vad det är jag håller på med, varken i livet eller i skrivet. Men jag vet att jag nu inte spelat på över två månader! Trött och uttömd på energi, samtidigt som jag kan sitta och skratta högt åt min lilla katt när hon slåss med en rädisa på golvet. Jag har nu lärt mig att hon vaknar runt halv 6 på morgonen och då far runt i sovrummet och HOPPAR, och landar gärna på min mage. Det är ett ofelbart sätt att väcka vem som helst!

Hon har också varit ute på vift utanför huset, hittat syrenhäck att klättra i liksom den jättehöga lind som står vid grindhålet. Jag kunde bara stå och se på när hon kom underfund med hur man backar neråt. Och hon har vett att springa in i huset när det kommer en bil på vägen. Noll respekt för en ostadig vedhög som i alla fall teoretiskt skulle kunna ramla över henne. Blöt vill hon inte bli, så då far hon in igen. Så håller vi på.

Det kan vara en förklaring till att jag inte just skrivit på ett par dagar. En annan är att du varit här, du åkte idag. Vi har spelat canasta.

500 ord, långt till 50 000 …

Jag är trött på den här gamla kärringen som sitter och skrivgnäller om sitt spelberoende hela tiden. Och är det inte det, så är det ålderdom och död, skrynklor och oklippt hår. Och en fd kärbo som fortfarande är älskad, men som kanske betraktar henne som ett tidsfördriv, en krydda i hans tillvaro.

Varför fortsätta tjata om hennes lilla trista liv? Kan hon bli roligare och mera intressant om hon förses med en ny älskare? En som hon träffat via skrivsajten och orden först, och som hon sedan möter IRL. Hon har lärt sig några nya uttryck, bl a detta, IRL, ”in real life”. Några människor är för all del intresserade av att läsa det hon skriver, många tycker nog att de har hört det mesta förut. Hon har ju hållit till på skrivsajten sedan i mars, och bloggat i sin nya blogg ungefär lika länge.

Vad har hänt sedan i våras? Några milstolpar finns det – en är att hon har klippt sitt bankkort, så att hon inte kan spela på casinosajter längre. Hon har också skrivit till de spelkonton hon haft och talat om att hon är spelberoende och avslutat kontona. Och häromsistens satte hon in pengar att spela för via banköverföring, som tog så lång tid att hon hann tänka om och föra tillbaka pengarna till sitt bankkonto. Räddad av gong-gongen, eller om det blir tvärtom. Den gången.

Hennes ekonomi är i botten, idag är det den sista i månaden och hon har visserligen handlat och betalat de räkningar hon måste, plus hyran – men hon har bara ungefär 1 200 kronor kvar till nästa pensionsutbetalning. Det får gå. En bokbeställning då och då via Bokbörsen bidrar till det som fattas. Och förra månaden betalade hon faktiskt tillbaka halva skulden till bägge systrarna, bara för att det kändes bra att göra det.

Hänt har också en liten kattunge, ny familjemedlem, vid namn Minsann. Det är nu drygt ett år sedan Majsan, katten som följt med i flytten, dog. Nu var hon mogen för en ny katt att älska och som just nu, lyfta ner från datortangenterna. Hon har ved kluven i en hög utanför fönstret, och mera att kapa och klyva. Det borde göra att vintern blir lite billigare i fråga om elkostnader. Och huset hon bor i är trevligare nu inomhus än det var, hon har målat väggarna så att de är fräscha.

Hon dagdrömmer om att skriva en bok som många vill läsa, en bok som säljs och som möts av intresse från alla sorters läsare. Och hon drömmer om att få sina skulder sanerade, så att hon faktiskt kan börja tjäna lite pengar igen. Kanske köpa den där bilen hon alltid trott att hon skulle äga alldeles själv en gång i livet. Just nu cyklar hon och utnyttjar fd män, vänner och barn för transporter som är längre än hon förmår cykla.

Fortfarande misstänker hon att hon har en märklig verklighetsuppfattning. Den är inte längre lika märklig som den var när hon levde två parallella liv, med hemligheterna kring spelandet och konsekvenserna av att hennes pengar bara försvann. De två liven gick med svårighet att förena om dagarna, men nätterna var plågsamma och vakna. Alldeles realistisk är hon nog inte, har kanske aldrig varit. Eller är det realistiskt att vilja tro att hon ska kunna skriva en bok som blir läst, nu när hon är snart sjuttio år? Det är en önskan hon haft hela sitt liv om hon törs erkänna det ens för sig själv – men att mena att den ska gå att förverkliga nu är kanske att ta i.

När hon var liten levde hon med systrar och föräldrar ett liv, och hade sitt eget liv vid sidan av – i fantasin.

Där var hon glad och vacker, hon hade inte för hög panna och för stort huvud, hon hade inte en pappa som var full för ofta och en mamma som slet och var ledsen för det mesta. Eller en mormor som tyckte att pappa var värdelös och att det var synd om mamma, så synd om mamma att vi systrar borde vara ännu mera hjälpsamma hemma.

Ingen talade öppet om pappas supande, ingen talade småningom heller öppet om mammas alkoholism, som tilltog när pappa väl dött. Då var mormor och morfar också sedan länge borta, bara moster fanns kvar och ringde och frågade vad hon skulle göra med mamma? ”Hon ramlar, och hon dricker hela tiden.” Vad fanns det för svar på det?

Hon försökte prata med mamman om drickandet – men fick en reaktion som hon senare i livet kunde känna igen hos sig själv. Total förnekelse, så total att t o m kroppen gick i stå, hon darrade och kunde inte prata. Mamma och hon själv. För hennes egen del inträffade det när de två människor hon älskade mest i världen var med henne, och bästa vännen frågade henne vad hon ville göra. ”Vill du vara med Joe, eller vill du vara med mig?”. När hon kunde prata, svarade hon ”Joe” – och vännen blev sur, precis som hon befarat.

Är det allt hennes rotande i det här och barndomssorg och äktenskap som inte blev det hon ville och trodde en gång – är det grävandet och tänkandet och upplevandet via diverse utvecklingsprogram , övningar och encounters etc som gjort henne till den hon är idag? Hade hon mått bättre, dvs inte förstört sitt liv genom att spela bort det, om hon låtit bli allt det där? Naturligtvis vet hon att det är frågor som det inte finns några svar på, eller många svar. Just nu kan hon minnas sin förundran inför en bror till pappan till en barndomsvän som spelat bort sin gård någon gång på 30-talet. Hur kunde någon göra något sådant? Tyckte hon då.

Till skillnad från sina systrar har hon hela livet på ett eller annat sätt ”jobbat” med sig själv – hon har deltagit i och genomfört ett stort antal program som syftat till personlig utveckling, hon har yrkesmässigt jobbat med människors valmöjligheter och valfrihet i organisationer och enskilt, hon har fått sig att tro att hon lärt sig något. Det hade hon inte. Hon levde definitivt inte som hon lärde. Nu gör hon det. Taskigt att det ska behövas en katastrof, ekonomisk och personlig, för att ta sig dit.

Vem är då gnällerskan idag? Hon är faktiskt inte enbart någon gnällerska, i den mån det ö h t finns sådana.

Hon är 69, väger 65 kg, är fortfarande 1,73 m lång, har kraftigt och mycket grått hår, är skrynklig ”all over”, och stel i kroppen, men ännu också rörlig och stark. Hon gillar fortfarande god mat och dryck, men har inte råd att t ex äta ostron om inte fd kärbon bjuder. Hon behöver inte köpa nya kläder på länge, de hon tidigare vuxit ur passar numera och duger. Hon gick ner 12-13 kg efter uppbrottet från kärlek och liv.

Hon är författare.

Hon hävdar faktiskt att hon skriver när någon frågar vad hon gör idag. Hon struntar i att hon inte är publicerad på annat sätt än i en e-antologi med titeln ”Hetta” (hennes bidrag heter Orgasm) och på skrivsajten 1av3.se och bloggen beskrivarblogg.wordpress.com. Just nu längtar hon efter att få vara någon annanstans och se något annat och skriva i annan miljö, med inflöden från annorlunda natur och människor än de som finns i hennes omedelbara närhet. Hon behöver olika just nu.

Har just insett att jag kan skriva utan att Minsann måste ligga i mitt knä eller på klaviaturen. Nu ligger hon i fönstersmygen och halvsover, öppnar ögonen någon gång emellanåt och blundar igen. Det duger tydligen om jag är i närheten, hon behöver inte klättra på mig hela tiden.

Vi har dammsugit sovrummet, hon gillar inte dammsugare. Däremot gillar hon att tugga på sladdar med vidhängande konstiga etiketter, som t ex till högtalarna som jag fick av bästa vännen häromdagen och som ännu inte är i funktion, men står på skrivbordet. Och det är spännande att se hur högt hon kan hoppa upp eller ner, ibland leviterar hon banne mig rakt upp i luften och landar elegant där hon vill, med absolut precision. Den som det kunde …

Himlen är tung idag men än har det inte regnat. Glad är jag däröver, eftersom jag har tvätt på tork. Vargarna har på sistone lämnat spår efter sig i form av älgkadaver och benhögar alldeles i skogsbrynet bortanför åkrarna härutanför. Det är lite för närgånget för att jag ska vilja gå ut och leta svamp. Jag avstår. Det som är intressant är att de tydligen har ett stråk exakt där de gamla varggroparna fortfarande finns – stråket var där säkert innan groparna kom dit i gamla tider, men hur kan de här inflyttade nutida vargarna veta det?

Biblioteket i Norrtälje ska ha en eloge för god service – du får förvarning mer mail om att dina låneböcker är på väg att ”gå ut”, och om du vill så förlänger de tiden. Jag har föreslagit dem att köpa in Annika Bengtssons böcker, men ännu inte fått besked. Men om de hade råd att köpa två exemplar av ”Strindbergs stjärna”, varav jag lånat och halvläst ett, så borde de kunna skaffa åtminstone någon av Annikas, säkert mycket bättre böcker. Den uppskrivna och till många länder sålda boken om Strindberg etc var riktigt tråkig och trist tyckte jag.

Antonia Fraser´s bok om äktenskapet med Harold Pinter har jag också lånat på Norrtälje bibliotek, och den läste jag med visst nöje. Förmodligen är den intressantare för den som är insatt i livet i London/England och människorna där och då – men jag älskar fortfarande Pinter´s dikt till Antonia:

”I shall miss you so much when I´m dead

The loveliest of smiles

The softness of your body in our bed

My everlasting bride

Remember that when I am dead

You are for ever alive in my heart and my head.”

Vilket härligt perspektiv, att tala om sig själv som död och om sin saknad och kärlek! Kanske trösterikt även för den som lever vidare.

Minsann sover på fönsterbordet. Det blev för varmt i mitt knä. Hon har tillbringat sitt korta livs första natt i det här huset, med mig (och min fd man som nu åkt hem till sig). Och hon är härligt nyfiken och jagar flugor med halsbrytande hopp som får mig att bli rädd ett ögonblick, tills hon landar smidigt igen, utan fluga.

Alldeles svart, nosen, läpparna, trampdynorna – alltihop är svart. Ögonen gulbruna med alldeles runda pupiller. Vacker och nöjd ligger hon där i fönstret.

Jag är också nöjd. Skönt att vara ensam igen, efter att ha varit här med huset fullt av hundar och släkt och också själv varit borta, i Uppsala och lyssnat till en fanstastiskt energisk och energigivande Jerry Williams. Just nu är det jag och Minsann. Det är bra.

Smek mig inte mera, rör mig inte, berör mig inte

älska inte med mig, prata inte med mig,

ge mig inte mat och dryck, inga presenter,

kom inte till mig, spela inte canasta med mig.

Få mig att sluta bry mig om hur du mår,

säg åt mig att inte påminna dig om att ringa din läkare,

lär mig att inte vänta på dig,

att inte längta efter dig och dina händer, din mun,

din värme,

din kravliga kropp och dina utslitna höfter och ditt trötta hjärta,

dina galna blodkroppar.

Jag vill inte längre vilja ha min lilla död hos dig,

du har din andra kvinna – är jag därmed din första kvinna?

Jag vill vara min första kvinna.