beskrivarblogg

Hundarna har ätit, och varit ute. Jag har ätit stekt abborre – så gott. Med vitt vin till. Minsann ligger i mitt knä. Det mörknar och klockan är bara 7, snart, på kvällen. Minsann sätter klorna i mina ben för att sega sig upp till en bättre position när hon håller på att ramla ner.

Jag är – vemodig? Kanske. Hela dagen har jag dragit mig fram, tvättat lite, strukit två par linnebyxor som ska med till Cypern, klyvt ytterligare lite ved. Druckit kaffe ute i solen. Sopat altanen så att sonen skulle se om även ”golvet” behövde bytas – det behöver det inte, men oljas in. Diskat och stekt abborre, gett hundarna mat – som sagt …

Ensamt, nu när sonen åkt hem. Telefonen är tyst, inga e-mejl. Jag borde göra översättningen färdig, den som har att göra med The Human Element, som förr var så viktigt för mig. Som var mitt jobb. Gör det i morgon. Har korrigerat vilken dag jag ska lämna Minsann hos förra matten – torsdag, inte fredag som jag sade igår. Jag är tidsvimsig, och lack.

Idag är inte en sådan där dag som handlar om att skriva de där dryga 1600 orden. Jag har inte skrivit någonting förutom detta. Internetuppkopplingen surrar mellan 3G och den allra långsammaste, jag betalar för 3G men får det mycket sällan härute. Så varför blinka blått när det ändå strax slår över till grönt?

I morgon ska jag åka in till Norrtälje och ta ut pengar till hyran, och handla lite, mjölk och kaffe, godis  och något gott bröd. Dock inte den sk levain, stenugnsbakad, som säljs i affären mitt emot biblioteket – det brödet är inte värt namnet! Smuligt och tråkigt, har ingen likhet med franska levains. Jag gick på det en gång, à 82 kronor, men inte flera.

Jag behöver också en skottkärra, men den får nog vänta tills jag kommer till Jula – i Norrtälje blir det för dyrt. Skottkärran ska transportera ved från klyven till altanen på baksidan av huset – det är för tungt att bära i backar. Sonen har kört röjsågen /tror jag det heter/ längs vägens höga gräs och kirskål, så nu är även vägkanten förberedd för vintern. Och han sågade de tjockaste vedgrenarna så att jag kan klyva även dem, jag vägrar att lära mig hantera motorsåg. Det känns för farligt.

Det är nog så att jag längtar efter dig.

Demoner oskadliggörs när hemligheterna berättas – ungefär som trollen spricker i solsken. Mina speldjävlar höll mig vaken om nätterna, plågade mig om dagarna – fanns fortfarande kvar men var mindre kraftfulla och mindre hotande när jag väl släppt loss dem och talat om för alla hur det var.

Nyss fick veta att spritdemonen hållit en skrivvän fången stor del av hans liv – under kontroll nu – och hur han längtar att skriva om sitt livs vånda, men är rädd. Rädd att det ska göra ont, vara farligt.

Att låta bli gör demonen levande och stark. När jag berättade om mina ”dämoner” som han kallar dem (Ingmar Bergman?), förlorade de en del av sin kraft. Inte så att de försvann, men de tonade av och bleknade. Gjorde mig inte illa varje sekund, plågade mig inte med sömnlöshet varje natt. Skammen och skulden försvann inte heller, men blev uthärdlig. När jag säger ”berättade” menar jag inte enbart ”tala om för andra” utan också ”tala om för mig själv”, dvs helt och fullt gå med på att det jag gjorde var precis så eländigt som det faktiskt var. Det var verklighet. Det var jag.

Jag tänker på alla år då jag sökte något utanför mig själv, hur jag åkte till USA och till Frankrike, hur jag mediterade, satt i sweatlodge, sjöng (fast jag inte kunde), vandrade i bergen ovanför Nice – och fann en ”trädkyrka”, urgamla stora sakrala träd med klippblock där jag satt och visste att jag fanns, att jag levde och att det vid min sida fanns något oändligt mycket större, en kärleksfullhet som manifesterades där. Just då. Jag letade efter den platsen senare, men fann den inte igen.

Det gjorde ingenting, den finns i mig.

När jag slutade söka, började jag spela på internetcasinon – själsdödande, tråkigt, spännande ibland, för det mesta katastrofalt på alla sätt. Jag gjorde det i alla fall. Lika envetet som jag tidigare sökt någon sorts andlighet – vände jag mig nu till denna ytterligt profana, denna tids- och livsförstörande sysselsättning. Varför? Var jag så ovan att vara nöjd, att vara lycklig med den man jag ville ha? Var jag inte värd ett lyckligt liv? Måste jag förstöra för mig, för att hitta ”olyckliga mig” igen? Det jag som var mitt vanemässiga jag, det jag närt och fyllt på i alla år, sedan barndomen?

Eller är alltihop det här bara skitprat, bara mina tafatta försök att göra mitt livs vånda till något lite annat, något lite ”bättre” än det faktiskt var?

Inte vet jag. Mitt liv idag är söner och barnbarn, fd man och fd kärbo, bästa vän och några andra vänner, systrar. Föräldrar och alla andra före mig/oss är döda.

Studier, tja – jag hade bråttom att gifta mig (inte för att vi väntade barn, äldste sonen kom inte förrän vi varit gifta i två år, men jag ville börja någonting som inte skulle vara som mina föräldrars äktenskap). Efter studenten en sekreterarutbildning, något års jobb på bokförlag, studier i nordiska språk och graviditet samtidigt, slutade studierna och födde två barn till – tre söner på fem år.

Hemmamamma i nästan tio år, parallellt med jobb för bokförlag, korrekturläsning och redigering. När yngste sonen var fyra år började jag arbeta heltid på en informationsavdelning, gick småningom över till marknadsföring inom samma företag, blev trainee-ansvarig och arbetade med chefsutveckling – innan jag efter nära sjutton år bytte arbetsgivare och gick en konsultutbildning. Jag var nära femtio när den myndigheten lades ner och jag startade mitt eget företag.

Jag vidareutbildade mig i USA och Frankrike, och slet med frågan om skilsmässa eller inte. Tystnaden i äktenskapet hade vuxit sig för stor. Och du fanns där redan då, även om det bara var till låns.

I slutet av förra seklet (!) bestämde jag mig, jag ville skiljas och ville leva med dig – om du ville detsamma. Och ville du inte, så visste jag då att jag skulle överleva. Jag skilde mig, barnen (som nu var tämligen vuxna) tog det bättre än jag/vi vågat hoppas, du skilde dig också efter större motigheter än mina. Vi började vårt gemensamma liv, letade hus och hittade ”min plats på jorden”. Du var sjuk, i kronisk leukemi, och du fick bekymmer med ditt hjärta. Jag vet inte hur mycket det har att göra med mitt beteende. Jag spelade bort oss. Under några år spelade jag bort allt jag hade, kärlek, hus, pengar och företag. Du orkade inte fortsätta leva med mig. Jag hade ingenting.

Söner och fd man och framför allt bästa vännen har stöttat mig och hjälpt mig att ta mig tillbaka till livet. Nu har jag inte längre några hemligheter, nu ligger hela mitt liv öppet för mig och för alla andra. Det är ett annat liv. Ett levande liv. Och jag skriver, som just nu – någonting varje dag. Vad jag ska göra med alla ord vet jag inte riktigt, men förmodligen kommer jag att ge ut en bok, på eget förlag och på egen bekostnad. Just nu ger skrivandet mig livslust och energi, också när jag inte vet att jag har någotdera.

Och du finns fortfarande ibland i mitt liv. Till låns igen, som förr. Allt går igen.

En duvhök satte sig i almen utanför fönstret i morse, det såg ut som om han/hon ville vila en stund. Det tog inte många sekunder innan en stor svärm kajor och några kråkor surrade runt trädet och retades med duvhöken – som flög vidare bortöver himlen efter bara något ögonblick, med allihop efter sig.

Och igår flög en havsörn tungt över himlen i sällskap med flera kajor/kråkor som for över och under och i vägen. Örnen knegade på som örnar gör, och kråkfåglarna trakasserade den så länge jag såg dem.

Minsann (kattunge) har just fångat en av de numera tämligen sällsynta flugorna, smart jobbat. Hon trängde in flugan i ett hörn av fönstret och tog den. Snabbt och effektivt. Undrar om hon ätit upp min datortangent också? Borta tycks den vara.

Jag läser Roberto Bolaño, latinamerikansk författare som Bodil Malmsten ofta återvänder till. Bokförlaget Tranan har givit ut ”De vilda detektiverna” – jag tror att det blir en av de böcker som får följa med till Cypern. Den är på drygt 700 sidor, och verkar vara en sådan där bok som nästan inte går att lägga ifrån sig. Anitha Östlunds ”Pappersskärvor” är den andra reselitteraturen.

Alla bokmässebesökare från skrivsajten bloggar om hur fantastiskt det är och hur mycket böcker de säljer, eller hur frustrerande det är att uppkopplingen inte fungerar så de kan rapportera. Jag är förmodligen avundsjuk, inte för att de är på mässan per se – men för att de har någonting där att göra, åtminstone i egna ögon. Jag har inte där att göra. Än. Kanske blir det som Camilla, Pink Cherry med dra-maten i silver och jag kommit överens om, att vi är där nästa år. Jag med prickig dra-maten, Camilla lättviktigare än idag efter sin operation och Pink Cherry som Pink Cherry. Och alla har vi våra böcker att presentera och sälja.

Jag insåg idag att Vulcan bokförlag är Linda Skugges skapelse. Hon skrev en artikel om e-författande idag i Aftonbladet – jag lade in den på skrivsajten, noll kommentarer. Men det är intressant detta, att vem som helst kan kalla sig författare. Du är inte längre tvungen att vara en Astrid Lindgren eller en August Strindberg, det räcker med att skriva något som går att kalla bok. Och ge ut den på egen bekostnad, måttligt dyrt – sälja till det nätverk du har, eller den författarplattform du har skapat dig via blogg, Facebook, Twitter eller annat. Tryck exemplar av boken vartefter någon vill ha. Det får kanske bli mitt nästa projekt, det nuvarande är att skriva boken. Och låta bli att spela på internetcasinon. Idag är det tre månader utan det minsta lilla spel (om man inte räknar tävlingen där man talar om vad man vill göra om man vinner 50 000). Dessförinnan var det också flera månader. Jag vill inte trilla dit igen, och börjar tro att det kanske är möjligt att låta bli!

Minsann sover i sin korg, för örsta gången tror jag, och hundarna är mätta och nöjda i köket. Fortfarande börjar de skälla när Minsann tittat en stund på dem och då blir hon rädd och sticker under sängen och gömmer sig. Apropå kattunge och flinka klor – jag har hittat Alt Gr-tangenten, under en av byråerna i sovrummet. Och P är räddat än en gång, även om jag inte lyckas få tangenten att fastna riktigt; hon försökte jonglera iväg det tidigare idag, men jag hann före.

I morse började hon tugga på mig redan runt 4-tiden. Jag skulle vakna senast klockan 7 eftersom jag trodde att jag skulle iväg på mammografi till klockan 10 – jag sov ganska oroligt tills det blev dags att stiga upp. När jag väl duschat och gjort mig i ordning, matat hundarna och varit ute med dem i daggvått gräs – etc – och tittade på kallelsen, visade det sig att det var igår jag skulle ha varit där. Jag fick invänta telefontid och tala om att jag behövde få en ny tid – men glömde säga att jag skulle vara bortrest första halvan i oktober …

I morgon kommer sonen och river veranda, han har sin hund med sig (en East-Sibirian Laika om jag nu fått rasen rätt), väldigt trevlig och stor, som brukar fnysa åt mina lånehundar. Då blir de väldigt upphetsade. Plus en kattunge blir det nog livligt!

Nu har jag ”Canadian whisky” – i öronen, Nanci Griffith sjunger. Har aldrig smakat sådan, men låten är vacker och lite visaktig. Igår skickade jag in mitt bidrag till en casinosajt, Betsson, som utlyst en tävling ”vad skulle du göra om du fick 50 000 kronor”. Jag skulle betala en del av mina spelskulder och åka bort och skriva färdigt min bok om mitt spelberoende och allt som hänt – även den glädje jag idag har i att skriva! Den som vill rösta på mig kan gå in på det som kallas ”galleriet”

http://www.vadskulledugora.se/bidrag/betala-en-del-av-mina-spelskulder-och-aka-nagonstans-och-satta-mig-och-skriva-fardigt-min-bok

Du behöver alltså inte besöka casinot och jag rekommenderar naturligtvis att du absolut inte spelar! Vilket jag inte heller gör nu, men visst vore det fint om jag kunde vinna något – en sorts balansering av eländet …

Just nu lyssnar jag till Monica Z och hennes lite trötta och slitna röst i ”Dance, dance only with me” ur ”Varsamt”. Jag är på melankoliskt humör idag, bryr mig inte om varför. Just nu sover Minsann bredvid mig på en bokkartong, och hundarna är lugna och förmodligen uttråkade på andra sidan sovrumsdörren. Inget som hindrar mig från att skriva alltså. Jag har varit inne i Norrtälje, på banken och biblioteket och ICA och systemet. Böcker, mat och vin och pengar att handla för, det nödvändiga i livet …

Fick ett sms från Kreta som talade om att du har det gott i solen och värmen. Det behöver du, jag vet att du är orolig för den röntgen du ska göra i oktober. Det är jag också. Jag kunde med gott hjärta skicka svar att det gjorde mig gott att veta att du har det bra.

Har försökt läsa lite, men tröttnade. Vet inte riktigt vad som skulle fängsla mig för ögonblicket. Tvätten från igår var hyfsat torr idag innan det kom en liten regnskur. Jag borde torka alla golv, de är hundleriga, men ids inte.

Ska i stället försöka låtsas, igen, att det är november och att jag ska skriva de där 1667,5 orden idag – hur ser ett halvt ord ut? Många ord skulle se likadana ut, halva, undrar om det är självklart nästa dag vilket ord som åsyftades? Eller om det kanske blir roligare om det halva ordet får en alldeles ny inriktning när det blir helt och utskrivet? Vad skulle hända om jag lät datorn mixa en massa ord – ungefär som bloggen gör, när den talar om vilka ord som är mest sökta – och kommer fram till konstigheter som jag inte känner igen. Eller har glömt.

”Kvinna i 70-årsåldern” är ord som dök upp i huvudet på mig under bilturen från Norrtälje (har lånat vännens bil samtidigt med hundarna). Det är jag, och det har jag förbaskat svårt att begripa. Min kusin fyller 70 år idag, kanske är det därför jag håller på med det här. Vi har levt våra liv, på de sätt vi har. Olika. Hennes föräldrar blev aldrig 70, inte hennes tvillingbror heller, och inte min pappa. Och inte min syster.

Nästa musik i mina öron är ”Forever young” med Rod Stewart – ibland är den sk slumpen rolig!

Just nu skulle jag vilja läsa och uppslukas av en riktigt romantisk skitbok, välskriven och korrekturläst – men inte nödvändigtvis särdeles litterär. Jag har massor av böcker omkring mig och törs hävda att jag läst de flesta, men kanske kan jag ta en Olivia Goldsmith och läsa om den, på engelska. Hon skrev bra, tycker jag, underhållning, snärtigt och roande och lite bitchy emellanåt. Tror mig ha sett någonstans att hon är död.

Det är kallt i huset idag, dags att elda i min nyklemade vedspis i köket och kanske åtminstone bära in oljeelementet i vardagsrummet, men jag vägrar att sätta på något element ännu. Det är bara september! Tjockare täcke kan jag ju ta fram, flanellakanen spar jag till kallaste vintern. Med Minsann i sängen blir jag varm under ett annat täcke, även när sängen bredvid mig är tom. Det är just nu svårt att tänka sig in i att jag om drygt en vecka är i värmen, och solen, jag också.

Jag fick en komplimang för mitt skrivande i morse – Svenarne på 1av3.se sade att han kommer att tänka på Bang, Barbro Alving, när han läser mina texter. Jag blev glad. Bang var en särdeles bra skribent, och, tror jag, en kvinna som gick sina egna vägar. Hennes dotter Ruffa skrev bestämt en bok häromåret om sin mamma, den ska läggas till bibliotekslistan.

Är det så här obegripligt för oss alla, att livet till större delen är levt? Att framtiden är kort och dåtiden betydligt längre. Och vet alla vad de ska göra med denna insikt? Omfatta den, javisst, men hur då? ”Hänga in galgen” – dvs le fast du helst vill gråta eller i alla fall inte le – och se ut som att det där med död och förintelse är något jag ska ägna mig åt en annan gång. Senare.

Någon påminde nyss om att Steve Jobs tydligen i något tal har påpekat att döden är det effektivaste han vet när det gäller att få oss att göra det vi ska/vill/önskedrömmer om. Ställt emot döden är ingenting värre eller slutgiltigare – det som kan hända om vi vågar göra det där svåra, otänkbara, kanske dumma som vi tror att vi skulle vilja – är ingenting jämfört med döden. Ord som gör extra starkt intryck idag när han tydligen är svårt sjuk.

Vad har jag ogjort medan jag fortfarande lever? Nu skriver jag. Det var länge ogjort, en dröm som jag inte ens vågade låta mig själv känna till. Jag har idag hyfsat sanna och öppna relationer till de människor som är viktiga i mitt liv.

Vad kommer jag att sakna eller ångra när jag väl är död – jag har Harold Pinter i tankarna, han som sade i en dikt till sin älskade hustru ”vad jag kommer att sakna dig när jag är död”? Jag vet, jag saknar att vara någons enda älskade, jag vill vara din enda älskade – om det är du som var min och inte längre är det, eller om du är någon fortfarande okänd men levande människa. Jag vill älska igen, helt och fullt, med kropp och själ – älska mig och älska dig. Inte älska kärleken, men det vi gör med den tillsammans. Får vi flera chanser, alla vi som liksom jag har försuttit ett antal möjliga kärleksfulla liv?

Nog med filosofi för stunden, några 1667,5 (NaNoWriMo)ord blev det inte idag heller, men väl 984. Lyssnar till Nancy Griffith´s ”He was a Friend of Mine” – gillar hennes nasala, knepiga röst och rytmen. ”He died on the road.”

Dags för kaffepaus. Inga fler Ipod-spratt i öronen just nu.

Jag älskar Minsann – för det mesta … Idag har hon pillat loss ”Y” och ”P” från klaviaturen på min lilla dator, och jag får dit Y men inte P! Innan jag hittade de små platta tangentgrunkorna på golvet hade jag letat igenom hela sovrummet. De låg under mattan.

Dessutom ligger hon tydligen väldigt skönt (varmt?) ovanpå den lilla datorn och det gör allt skrivande omöjligt. Igår lyckades hon med konststycket att få desktop-bilden upp och ner – och det tog en stund innan min stackars hjärna lyckats göra tvärtom och stänga av och starta om och vända bilden rätt. Tänk er att föra musmarkören uppåt när du vill att den ska gå nedåt och åt höger när du vill vänster,  så förstår ni.

Det blötregnar ute och hundarna och jag har just kommit in efter en lång promenad. De ligger på tork i vardagsrummet och jag sitter här, med varm katt i knät just nu. Hellre där än på tangenterna. Hundar och katt har tittat på varandra idag igen, Minsann är numera mest nyfiken och inte rädd – men de är mera osäkra och börjar till slut skälla och då vill inte Minsann heller vara med. Vi provar igen senare idag.

Den här dagen känns lång, det är en sådan där dag som aldrig blir ljus, halvmörkt klockan 12. Någon vidare skrivlust har jag inte heller.

Jag har i alla fall bestämt mig för att inte ha någon dator med på resan till Cypern, papper och pennor får räcka. Syrran säger att det är varmt, närmare 30 grader både dag och natt – så det blir att ta fram sommarutrustning igen. ”Inga finkläder”, sa hon, som om jag skulle ha några eller tänka på att ta med dylika. Badlakan lånar vi av vännen som bor därnere, packningen borde kunna bli hyfsat lätt. Ryggsäck med det som behövs för flygturen, och rullväska för resten.

Två par sköna sandaler och ett par jympaskor att gå mycket i, baddräkt, två par linnelångbyxor, två par lite längre shorts, några sköna tunna frackskjortor (ostrukna, utan frackknappar), en skön lätt sjal för kvällarna, min långa svarta linneklänning, några t-shirts/linnen och en bunt trosor, två par sockor till jympaskorna. Necessär med t ex nagelsax, plåster och huvudvärkspiller, solkräm och body lotion som duger till både händer och kropp, duschkräm, schampo och balsam, gel att hålla mitt oklippta hår på plats något så när. Korkskruv. Extra glasögon som fungerar i nödläge, den gamla hörapparaten som gör detsamma.

Pincetten för skäggstråna, får den ligga i min sk sminkväska i ryggsäcken? Där vill jag dessutom ha nagelfil (icke vass sådan), hårborste, tandborste och tandkräm, ögonbrynspenna och pennvässare, ett cerat och min lilla randiga sten som jag hittade på en strand för länge sedan. Några batterier till mina hörapparater. I ryggsäcken också min gamla läderpärm med papper i olika färger i A3-format, och ett antal pennor. Och telefonen som jag kan fotografera med, Ipod som kanske går att ladda någonstans vid ankomsten. Anitha Östlunds bok Pappersskärvor som jag ska läsa, och förmodligen några böcker till. Plus den vackra gamla glasskål med graverad dekor som är presenten till vår vän där på ön.

Så är jag rustad för två veckor annanstans, i en obekant värld.

Bra, nu har jag nästan packat, behöver bara plocka fram alltihop.

Det går inte att skriva med en kattunge sittande på tangenterna, eller på lilla datorn bakom stora skärmen så att hon inte syns, men åstadkommer konstiga saker med texten. Hur många gånger per dag som Minsann förflyttas från skrivbordet ner på golvet vet varken hon eller jag. Hon har morrat åt gästhundarna idag också, och de har skällt. Men de har tittat på varandra och är lite nyfikna. Ett sådant pass per dag i två veckor borde göra dem lite mera bekanta med varandra. Än är de inte mogna att vistas på samma golv samtidigt.

Det går ingen nöd på Minsann, trots att hon får tillbringa större delen av dagen i sovrummet bakom stängd dörr. Tråkigt kanske, men hon är försedd med boll och papperstussar och tomma toapappersrullar att leka med. Och, som sagt, hon hoppar elegant upp på skrivbordet stup i ett. Just nu försöker hon äta upp min gamla fina Mont Blanc-penna, och lyfts ner igen. Och blänger på mig från golvet.

Värdparets hästar har just varit på min gräsmatta och ätit av det nyklippta gräset, de hade smitit ut från hagen på något sätt. Jag slapp försöka mig på att få in dem i stallet, värdinnan kom innan jag hann försöka. Det är jag tacksam för, stora hästar är för stora, de skrämmer mig lite. Och känner det.

De skulle ha smitit tidigare på dagen så hade jag kanske sluppit klippa hela stora gräsmattan. Nu är det gjort och gräsklipparen är rengjord och kan ställas in för säsongen – tror jag idag i alla fall.

Visste ni att en smart liten svart katt har kommit på att man kan leka med en gammaldags brevvåg, dvs putta på själva vågpendeln så att den rör sig. Brevvågen ifråga har rört sig från hyllan bredvid skrivbordet ner på golvet, satts upp igen och leks med ett ögonblick. Sladdar måste jag vakta, annars biter hon igenom dem och gör dem obrukbara, och i värsta fall råkar hon riktigt illa ut.

Vädra sovrummet är det inte tal om just nu, jag trodde att hon skulle begripa att fallhöjden från fönstret ner till backen utanför källardörren inte är så bra för en liten katt. Det gjorde hon inte, hon klättrade glatt ut på det smala fönsterblecket och jag fick tag i henne med hjärtat i halsgropen. Mitt hjärta. Ibland är hon smart, men inte alltid. Lite likt oss tvåbenta faktiskt. Men hon är definitivt mjukare under hakan och på magen än jag!

I drömmen ville han bli av med oss alla, sa ”die Alle” när han blev tillfrågad om vem som skulle lämnas i lägret. Det gjorde ont, till och med i sömnen. Jag och tre barn, av vilka ett kom annanstans ifrån – vi skulle överges där. Han åkte därifrån, vakten ryckte på axlarna och vinkade åt oss att komma innanför grindarna. För hur länge? Vem var han som övergav och vem var jag, och barnen, vilka var de?

Att vakna efter en sådan dröm tar tid, nu är det förmiddag och jag känner mig fortfarande ovaken. Om en stund kommer mina lånehundar hit och ska få bekanta sig med Minsann, kattungen. Ska bli intressant att se hur det går. Hennes matskål och låda är inflyttade i sovrummet, i köket står en hundskål med vatten och väntar. Jag ska ha hand om hundarna ända till dagen innan jag åker till Cypern med syster min och Minsann får flytta till sin ”gamla” matte där mamma och de två systrarna bor.

Hon är morgonpigg, den lilla svarta. Mellan kl 5 och 6 ungefär är det racerbana i sängen, med hopp inbyggda, landningsbana oftast min mage. Kan vara en anledning till mardrömmen i morse, både Minsann och jag somnar om efter någon timme.

Jag har plockat nedblåsta grenar av olika storlek på tomten idag, men nu blåser det mindre. Borde klippa gräset också, men det behöver torka lite först.

Tidig kväll. Katt och hundar har nu hälsat på varandra, dvs katten har morrat och hundarna har skällt. De får väl vänja sig vid varandra lite pö om pö, som fransmän lär säga. Stavas annorlunda, men det fixar jag inte just nu. Jag och fd maken har ätit kokt torsk med äggsås – gott. Kattungen vistas i sovrummet och är lite uttråkad, hundarna finns i resten av huset. Fördelningen av utrymme har enbart med dörrar att göra – sovrummet är det enda rum som går att stänga av medelst dörr. Om en liten stund ska jag och hundarna ta vår kvällspromenad. Det regnar inte just nu.

Som alltid när jag träffar bästa vännen väcker hon frågor i mig. Idag handlade mycket om din och min relation, hur ser den ut, vad vill jag, vad vill du? Hur känner jag mig när vi ses, och när vi inte ses? Varför träffas vi över huvud taget, när vi ändå inte officiellt gör det? Och vilken skillnad gör det, skäms du för att du träffar mig? Är det bekvämt att ha en kvinna i stan och en kvinna här, dvs jag? Träffar du mig därför att jag känner dig och du känner mig, och vi fortfarande på något plan älskar varandra? Eller är det enbart därför att du vet att du fortfarande är välkommen som du kommer till mig? Enkelt och bekvämt?

Några absolut entydiga svar har inte jag, och kanske inte du heller. Men det börjar bli dags att vi åtminstone pratar om det. När du är åter från Kreta och jag tillbaka från Cypern, på väg upp till Kopparberg kanske. Du läser vad jag skriver, så du ser vad här står och kan fundera på egen hand.

Vad är det som gör att jag idag vaknar med oförklarlig ångest i mig? Vädret? Ja, det regnar ordentligt och har gjort så hela natten, igår kväll med blixt och dunder därtill. Det ser ut att kunna regna hela dagen. Hösten? Kanske – det känns alltid tungt när många mörka månader ligger framför mig, men det tunga brukar inte fastna förrän i november. Min s k ekonomi? Den är sig lik, det vill säga någon ekonomi finns inte, bara konstant brist på pengar. Inget speciellt ångestframkallande där just nu.

Jag borde ha skrivit en novell på max 10 000 ord till Umeås tävling, sista tävlingsdag 30 september. Hinner alltså ännu, om jag skriver si så där 7-800 ord om dagen! Ingen ångest. Gör eller gör inte.

Minsann, min lilla kattunge är inte det minsta ångestskapande. Hon är visserligen vaken någon vända under natten och hoppar och skuttar i min säng, men det är OK. Igår åt hon sig igenom sladden till mitt login-kort till banken, men det går att logga in ändå, fast krångligare. Jag hann rädda Ipod´en innan hon lekt sönder den. Sladdar är ett bekymmer, men ger mig inte ångest.

Så vad?

Vedhögen ligger där i regnet och blir blötare, inte torrare som tänkt. Noll ångest, jag har tillräckligt med torr ved inne ändå. Att du och din dam reser till Kreta på 14 dagar i slutet av veckan ger mig heller inte ångest, men gör mig trött och får mig att fundera över vår relation. Och min Cypern-resa med min syster gör mig glad och förväntansfull. Kanske kommer ångesten därur? Glädje och förväntan är ovant och länge sedan.

Jag kan nästan minnas hur det kunde kännas förr om hösten. Något nytt skulle börja, och det kunde bli spännande och roligt. Det var i alla fall oprövat och än så länge okänt. Vad som helst var möjligt, om så enbart i fantasin och drömmarna. Numera är mina drömmar annorlunda. I morse t ex vet jag att jag såg en stor konstig spindel på bokhyllan vid sängen, ena gången när jag tittade till. Nästa ögonblick var jag helt vaken och såg naturligtvis ingen spindel. Den fanns bara i drömmen, inte skrämmande, bara där, svart och lite spindeloformlig. Vad jag drömde i övrigt har jag glömt, men jag hade en god känsla i sömnen.

Jag tänker igen på Hasse Alfredson som vid fyllda 80 sörjer sin förlorade fantasi. Den som fanns där att ösa ur, och nu inte finns där. Kanske är det min ångest också, att inte ha något att vilja skriva om en dag, att alla ord ska fattas mig. Just idag kanske orden har hjälpt mig att hålla ångesten stången. Dagen har bara börjat ännu, och det är långt till aftonen.