beskrivarblogg

Sorgsen ensam kväll, hundarna sover utanför min sovrumsdörr.

Du är inte här längre. Jag vande mig vid att du låg i sängen bredvid min flera dagar i sträck, nu är jag ensam igen, och ledsen, tom och arg . Arg på dig som åker till din andra/första kvinna och era gäster, och ser fram emot er resa om två veckor till Kreta, i två veckor. Arg på mig som nöjer mig.

Du kommer till mig med vin och mat och dig själv – och jag tar emot. Jag vill ju ha dig hos mig, vill ju inbilla mig att du behöver mig, som jag behöver dig. Jag har bara dig. Du har en reserv.

Det är där jag blir arg. Arg på mig som accepterar det jag får och inte kräver det jag vill ha; arg å hennes vägnar som (kanske) inte vet att du fortfarande träffar mig och älskar med mig – älskar du med henne? Jag frågar inte och vill nog inte veta mera än jag redan vet. Du törs inte berätta.

Nu har du varit hos mig måndag-fredag och så kom du tillbaka på söndagen och åkte idag. I smyg. De dina tror att du varit i ditt hus hela tiden. Jag nöjer mig med att låna dig så här några dagar, ibland. Jag blir bokstavligt talat hänryckt när vi älskar.

Och arg när jag väl är ensam.

Idag är jag ensam igen, du åkte igår. OCH det regnar. Tvätten tynger ner klädstrecken mot marken.

Jag eldar i spisen, med sådan framgång att brandvarnaren i köket började tjuta, jag hade inte stängt spisluckan ordentligt. Jag fick tyst på brandvarnaren, nu gäller bara att få upp den i taket igen. Den får ligga på köksbordet tills röken är utvädrad.

Stor kräftfest på gården i kväll, 150 personer inkl undertecknad. De sista kräftburarna är på väg att tas upp av sonen i huset. Den kväll jag var med och fiskade fick vi bara 37 kräftor på nära hundra burar. Tretusen skulle behövas totalt enligt värdinnan – i början på veckan var man uppe i drygt två tusen. Unga björkar har fällts för att dekorera den gamla fd stallbyggnaden (?) där mat och dryck ska intas, så mycket utevistelse lär det inte bli frågan om i det här vädret. Stövlar på kanske? Mingelobenägen som jag är lär jag inte bli gammal på festen, och nära hem har jag. En stor fördel.

Jag har bara skrivit ett enda litet inlägg på bloggen den här veckan, eftersom jag varit upptagen av dig och oss. Inlägget handlade om TPH-sällskapet apropå Karins text om detta och dasset där i Tvåbo. Och ändå, eller möjligen därför, hade jag igår haft 239 visningar, all time high! Jag förstår ingenting, kanske har statistiken fått fnatt och spunnit iväg. Vem läser, eller tittar? Kommentarerna står inte i proportion till visningarna på långt när. Jag blir nyfiket glad.

Det är skrivväder idag, men efter att inte ha skrivit ”ordentligt” på en hel vecka är det segt att ta sig tillbaka till fingrar som far fort över tangenterna och presterar vettiga ord samtidigt. Jag vill helst krypa tillbaka i sängen och läsa någon lagom dålig bok med tekoppen inom räckhåll. Disciplin är vad som krävs här. T ex att jag skriver i mitt tomma dokument benämnt 1667,5 som ligger på skrivbordet och väntar – hittills har jag enbart åstadkommit fyra sådana NaNoMoWri-dokument, det ska bli flera.

Karin (www.karinenglund.com) bloggar om TPH-sällskapet, dvs toapappershållaresällskapet, skapat av Skogsgurra – utan att vara medlem i detta illustra sällskap vågar jag mig på att lägga in en bild av en förmodligen unik toapappershållare, praktisk och vacker; den som vill läsa mera om sällskapet och festskrifter och dass rekommenderar jag ett besök på Karins hemsida:

Idag ska jag föra över alla mina CD-skivor till datorn och iTunes. Jag kom plötsligt ihåg att jag lånat en separat CD-överföringsapparat (eller vad det nu heter) av min fd man, eftersom min dator inte har något att stoppa in CD-skivor i. Importen verkar fungera så här långt. Tänk om jag t o m kan lyssna på dem i min Ipod!

Det regnar. Ingen vedkapning idag troligen. Det gör inget, jag hinner. Ljuset idag, eller nästanmörkret fast klockan är halv 9, gör att jag vill krypa ner i sängen igen. Men jag vet att väl där så kan jag inte ligga stilla. Temuggen står bredvid mig, massor av älskad musik ligger på skrivbordet, plus ett par böcker som jag ska skicka idag. Om jag fått betalt, förra veckan hade jag bråttom till posten med en bok – ”köparen” har fått boken, jag har inte fått det den kostade.

Jag sover halvdåligt, har svårt att somna och vaknar mitt i natten. Plus en gång till vid 4-tiden i morse när en bil for förbi – då blir jag dessutom nyfiken, vem åker så dags? – och ännu vaknare. Somnade om och drömde röriga drömmar. Senare idag ska jag baka matbröd, inspirerad av ett inlägg på skrivsajten. Insåg vid frukosten idag att jag inte tycker om köpt matbröd, i alla fall inte fabrikstillverkat, på-ICA-möjligt-att-köpa-bröd.

Till helgen kommer mina lånehundar hit en vecka igen. Parallellt med stor kräftskiva på gården och massor av folk (=inomhushundar den kvällen åtminstone) och åka till Uppsala på fredagen därefter och lyssna till Jerry Williams (=var ska hundarna vara? Hur ska jag ta mig till Uppsala?).

Egentligen skulle jag dessutom ha fått min lilla katt Minsann den här veckan, nu får hon vara hemma hos sin mamma tills hundarna har åkt tillbaka. Allt händer ofta på en gång, speciellt om det inte händer särskilt mycket annars. ”När det regnar manna från himlen, har den fattige ingen sked” hette det visst; inte vet jag om detta är manna, eller vad manna överhuvud taget är eller var, men mycket på en gång blev det.

Känslan av höst förstärks av enstaka löv som blåser förbi. Någon sade att asken (trädet) är det som sist får löv på våren och först tappar dem på hösten. Mitt hus är omgivet av askar. Pelargonerna ser malätna ut efter regnen, de nya blomknopparna tar tid på sig att slå ut.

Just nu importeras Bob Dylan´s ”Time out of Mind”. Jackson Browne och Keith Jarrett står på tur, Köln-konserten kanske kan försätta mig i skrivtrans, jag vet att jag åtminstone mediterat bra till den tidigare i livet.

Idag är jag oskriven. Har klyvt ved så kroppen dirrar. En fin hög som nu ligger utanför huset för att förhoppningsvis torka så småningom. Jag har också slöläst skrivsajten och Facebook, och lite mera noggrant det manuskorrektur som anförtrotts mig. Även om jag, och författaren, har läst alltihop åtminstone en gång tidigare, hittar jag korrekturfel. Läste en artikel om just detta, hur hjärnan är hjälpsam och tyder även felstavade ord. Och därmed förblir korrekturfelen korrekturfel.

Nu har jag duschat och smort in hela mig, det behövde min kropp i kväll. I morgon ska jag kapa den ved som var för lång att klyva. Dessutom ska jag fiska kräftor. Den stora kräftfesten äger rum på lördag och det har fiskats i ett par veckor (och kokats), men än är det en bit kvar till de tre tusen kräftor som lär gå åt när de 150 gästerna sätter igång att äta! Bor man på gården blir man inbjuden, men det hör också till att man är med och fiskar åtminstone ett par kvällar. Skönt att det inte var aktuellt i kväll.

Jag läser vidare i Stephen King´s bok ”On writing” och ler åt hans ”rewrite formula” – dvs när du har skrivit färdigt ditt manus en första vända, och ska redigera – dra av 10 procent av texten/orden. Han menar att de flesta texter vinner på detta, och jag är böjd att hålla med. Utan att ha skrivit färdigt ett enda bokmanus, vet jag att många av mina ord kan strykas även i kortare texter. 10 procent verkar vara ett bra mått.

Sedan skriver han om ”the back story”, dvs allt det som hände innan din berättelse börjar, och som har betydelse för din historia. Försök få in den här ”back storyn” så tidigt som möjligt, och med ”grace”, dvs någon sorts finess. Som läsare är man trots allt mera intresserad av vad som ska hända, än av vad som hänt.

Han gillar definitivt inte ”in medias res”, latin ”i händelsernas mitt”. Att man startar mitt i skeendet och som medför att man måste göra tillbakablickar hela tiden och förklara. Eller utgå ifrån att alla ändå begriper varför det är som det är eller han och hon gör som de gör.

Det här må jag fundera på.

Han anger Harry Potter som ett väldigt bra exempel på ”back story”, varje ny bok rekapitulerar det som hänt tidigare utan att det blir trist och tråkigt. Låt din ”ideale läsare” kolla din bakgrundsinformation, blir han/hon uttråkad har du skrivit för mycket. Allt och alla har en historia, men inte alltihop är intressant för en läsare.

Och, kill your darlings.

Jag rekommenderar hans bok ”On writing” – eller på svenska ”Om att skriva” (tror jag). Den är informativ, emellanåt spännande och den är  välskriven. Nu ska den tillbaka till biblioteket i Norrtälje!

Kvällen är mörk nu. Vinden har lagt sig. Åns lilla vattenfall sorlar så där nätt och jämnt hörbart, åtminstone för mina öron. Annars är det tyst. Nu säger jag god natt.

Jag sorterade mina papper idag, och insåg att det mesta av det jag skrev förra året inte hör hemma i min bok. Och sådant jag skrev på datorn under 2009, när allt hände – det försvann med ett kraschat USB-minne. Jag har mina noteringar i dagboken, som jag nätt och jämnt orkar titta i.

Högen med användbara papper blev därmed inte så stor som jag trott, och när jag skulle skriva ut några riktigt långa filer tog färgpatronen slut. Nu låter jag alltihop vila någon vecka – och tar nya tag med strukturering och vad därtill hör.

En skrivarkollega har just berättat om sin skrivtrans, han skriver just nu så att pennan, eller snarare, tangentbordet glöder. Äter inte, lyssnar till musik i hörlurarna och serveras kaffe av hustrun, röker. Jag tänker definitivt inte börja röka igen, tror inte att det gynnar min kreativitet eller skrivförmåga. Men kanske skulle jag skaffa ett par hörlurar och ha musik i huvudet samtidigt som jag skriver. Eller varför inte försöka begripa mig på den Ipod jag faktiskt har och få den att fungera, med musik som jag gillar att höra!

Nu har jag försökt med Ipod´en, men lyckas inte. Får vänta tills jag har någon att fråga.

Så jag får alltså skriva utan musik. När jag sorterade mina papper såg jag att jag skrivit lite om mamma, om pappa, mormor och morfar. Jag har skrivit om hur det var hemma. Hur jag minns att det var hemma. Och jag har skrivit om det lilla jag vet om farmor och farfar. Igår hittade jag på nätet en ansedel till Maria Margareta Fällman, hon måste ha varit min farfars farmor. Hon fick farfars far (och en dotter om jag förstår ansedeln rätt) utanför äktenskapet, där står ingenting om någon äkta man. De bodde i Sävar, som jag nätt och jämnt vet var det ligger – i Umeå-trakten? Maria Margareta dog 1913 när min pappa var två år. Margareta Fällman var mitt namn innan jag gifte mig.

Jag tror att jag letar efter någon sorts balans i mina rötter, inte för att jag vet så särdeles mycket om mammas föräldrar, inte heller har jag hittat några ansedlar över anhöriga till mormors eller morfars föräldrar. Och fortfarande vet jag ju inte vem mammas far var – morfar eller värmlänningen.

Nu har jag plötsligt lyckats lyssna på radio åtminstone i min lilla Ipod – härligt! Men jag behöver hitta program jag gillar att lyssna till också, just nu är det klassiskt piano och det är inte något jag riktigt klarar av. Nu talar den om att det inte är någon radiosignal… Jag ger upp.

Någonstans utanför mitt fönster kör någon en röjsåg, hela gården fejas och görs i ordning inför den stora kräftfesten om en vecka. Snart är det bara jag som är oklippt här!

Det var ingen röjsåg, det var en motorsåg och en snäll granne som sågade upp en jättestor nedblåst ask i hyfsat lagom bitar för mig att kapa och klyva, ett helt lass kom han förbi med i traktorskopan! Då vet jag vad jag gör i morgon. Oj, vad jag blev glad.

Nu ska jag läsa en gammal Agatha Christie, ”En dos stryknin” från 1953. Om jag inte står ut med språket har jag John Barth´s ”Once upon a time – a floating Opera” att ta till.

”Livet är en dröm, och drömmarna drömmer.” Pedro Calderon, spansk poet och dramatiker för sådär 350 år sedan.

Han fick mig att minnas Tomas Tranströmers dikt

”Romanska bågar”

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna

i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och

Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Idag är jag kulen. Småfryser, är otålig och sur, får inte till det när jag försöker skriva. Gäspar mitt på dagen. Jag har tvättat, räfsat gräsmattan (en bit), varit till brevlådan med en bok, ätit både frukost och lunch och druckit kaffe däremellan. Släppt ut surriga flugor. Nu är det alldeles tyst omkring mig.

I morse skrev jag på det jag vill kalla mitt manus. Det innebar idag att jag gick tillbaka till dagboken och det jag skrev när allt omkring mig brakade samman. Sex dagar i november 2009.

Det gör fortfarande så förbannat ont. Nu kan jag se din smärta också, då satte jag ord även på den, men min var större, tyckte jag. Du skrev inte. Och jag insåg att du faktiskt var kvar hos mig i huset en hel vecka. I mitt minne åkte du därifrån dagen efter…

Jag skrev ett par sidor och orkade inte fortsätta. Därav kommer säkert också min sinnesstämning just nu. Tur att jag är ensam, annars skulle jag mucka gräl med någon bara för att lätta på trycket. Jag kan flina åt mig själv, samtidigt som jag är gråtledsen inuti.

Jag vill inte gå in i något svart hål igen, idag är idag. Då är då. Hur är det AA-bönen säger? ”Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, förändra det jag kan och förstånd nog att inse skillnaden” – den kraften behöver jag alldeles nu.

Om jag fortsätter tugga på tangenterna en stund till kanske jag vänder mig mot något som är gladare, något som får mig på andra tankar. Tankar förresten, idag tycker jag att jag bara ägnar mig åt fragment.

För en stund sedan for ordet ”mantra” igenom huvudet. När jag levde mitt dubbelliv fullt av hemligheter, använde jag mig av ett mantra för att låta hjärnan vila emellanåt. Ett tecken på att jag mår bättre är att jag numera inte plockar fram mitt mantra särskilt ofta. Från början var det naturligtvis ett ord jag använde för att meditera, vilket jag gjorde från och till i många år. När jag mådde dåligt kunde jag inte meditera, men jag kunde förvilla mig med mantrat.

Mitt behov av att förvilla mig har minskat, det försvann så gott som helt när hemligheterna slutade vara hemligheter. Idag skrev vännen Karin i sin blogg bl a om den spanske 1600-talsdramatikern Pedro Calderon som skrev ”La vida sueño” – Livet en dröm. Fast jag kom ihåg ”La vida es sueño”, ännu ett minnessprattel.

Av någon mystisk anledning är just den frasen, på spanska, ord som följt mig hela livet. Jag läste spanska i gymnasiet en gång, och just detta fastnade för gott. Ibland kan jag alldeles medvetet uppleva livet som en dröm, en rörelse, varken skrämmande eller inte skrämmande. Jag vet inte om jag förväntar mig att vakna ur den drömmen till något annat eller bättre. Kanske o-verklighet är det drömlika jag far efter. Ibland betraktar jag drömmen, ibland agerar jag i den. För ögonblicket vill jag blunda och inte vara medveten om någonting en stund. Det går inte. Nu sitter jag här och nästan önskar att jag ville använda mantrat som jag nyss mer eller mindre skrotade.

Jag går och kokar kaffe i stället och tar fram ett par av mina egenhändigt, med vinflaska som brödkavel, bakade bullar ur frysen.

Ovan är adressen där ni hittar böcker och lärarhandledning som min syster och hennes kollegor givit ut under våren! Stolt storasyster rekommenderar dem främst för lärare i åk 4!

Idag är en sådan där dag då jag går omkring och har en känsla av väntan i mig. Medvetet finns inget att vänta på just idag, men ändå gör jag det. För det mesta innebär det inget annat än att jag har oro i kroppen, hoppar ”från hatt till galosch” som du skulle säga. Dvs gör än det ena och än det andra. Nyss t ex löste jag till slut DN´s sudoku, geni – men det tog mig 18 minuter, jämfört med de duktigas dryga 2-3! Good enough i alla fall.

Jag har alltså också städat idag, huset är hundfritt och tämligen hundhårsfritt. Disken är torkad och inställd. Trappen sopad ren från alla ask”frön” som rasar i tusental. Pelargonerna har blivit av med sina regnvissna blommor. Vedhögen får ligga där den ligger, och torka småningom. Någon tvätt är ingen idé, eftersom det regnar till och från. Läser om tjock bok som inte engagerar, gjorde det inte förra gången heller. Har några mera ambitiösa i bibliotekskassen, men ids inte. Och syrrans feltolkning av ordet närvel har jag redan i morse korrigerat. Så … Kan ju alltid kolla om någon minns/vet hur det nu var med de där tre punkterna, skulle det vara mellanslag eller inte före?

Jag funderar fortfarande på AC Collins bloggtext hos Christian Johansson igår, ”Du är inte din text”. Den är så bra, även om jag inte riktigt begriper hur det går till när man/jag disidentifierar mig från mina handlingar, eller min text. Jag ska nog göra hennes övningar och se vad som händer. Någon gång, i mitt skrivande och annars i livet, har jag haft den kontakt med Självet som AC skriver om. Det är speciellt. Naturen kan ge mig en sådan känsla, sången där i bergen ovanför Nice som jag berättat om, var ett annat tillfälle. För det mesta är det ju Jaget eller egot som jobbar på.

Om ni ännu inte läst hennes text – gör det! Och ifall ni inte gör det – här är de två övningar AC rekommenderar:

Hur praktiserar man disidentifiering i skrivandet? Jag har inspirerats av en fiktionaliseringsövning som författaren och skrivarläraren Jan Sigurd brukar använda sig av i sin undervisning. Den går ut på att du får skriva om en omtumlande händelse i jag-form. Sedan skriver du om samma händelse en gång till, men i tredje person. Samtidigt uppmanas du att ljuga, stryka, lägga till. Huvudsaken är att du behåller smärtpunkten. Resultatet blir en skönlitterär text där du utgått från dig själv, samtidigt som du har disidentifierat dig från den. Ett tredje steg kan vara att återgå till jag-formen.

En annan inspiratör är psykologen J.W. Pennebaker som har utarbetat en metod för terapeutiskt skrivande, Expressive Writing. Klienten får flödesskriva om en traumatisk händelse i tjugo minuter, tre-fyra dagar i rad. Samma händelse varje gång. Det brukar leda till att klienten för varje version förhåller sig allt mer distanserat till sin upplevelse. Texten får helt enkelt härbärgera det traumatiska, samma funktion som bilder har i bildterapi. Mot slutet har den som skriver riktat blicken framåt. Hon ÄR inte längre händelsen och har själv skrivit sig bort från den, framåt och vidare.
Nu är det inget som hindrar att den som vill kan omvandla ett terapeutiskt material till något skönlitterärt, men då är det verkligen en fördel att tänka ”jag är inte min text”.

Hoppas du inte har något emot att jag ”använder” dig Anna -Carin – det du har att säga kan inte sägas för många gånger! Adresserna hittar ni här, Kreagrafen är Anna-Carins hemsida

http://www.christian-johansson.com/

http://kreagrafen.wordpress.com/