beskrivarblogg

Apropå mitt inlägg om gamla svenska ord igår, här är några klargöranden.

Min kära syster påpekade att vi hemma sade ”knäpphärvel” eller ”knäpphärvil” om varandra och att ordet för en enkel låsanordning på en dörr därmed skulle vara härvel, inte närvel. Så var det inte, härvel finns förvisso också betyder garnvinda. Närveln har t o m en egen dag! Ni ser var jag hittade informationen. God morgon.

477 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

runeberg.org/dialektl/0507.html – Cachad

5 feb 2010 – NÄRVEL, m. vred på en dörr eller grind. Hvärvel, ra. id. G.; närve, m. id. G. (F.). JA- fn. niörva, v. a. sammanhäfta. …

798 (Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket)

runeberg.org/dialektl/0828.html – Cachad

5 feb 2010 – Värvel, vervel el. närvel, m. vred på en dörr eller grind. G …

Härva (textil) – Wikipedia

sv.wikipedia.org/wiki/Härva_(textil) – Cachad

Härveln är en roterbar träställning för mätning och upplindning av garn. Den vevas för hand. Härveln var det första standardiserade arbetsredskapet i …

►

Nu kan jag inte komma på något jag vill googla, jag har försökt lösa genivarianten på DN´s sudoku men inte lyckats (som vanligt), har tittat in på Facebook, skrivsajten och min blogg. Vad återstår då? Jo, att skriva.

Sigge har fått sin morgonpromenad, idag i regn, och sin frukost. Jag har fått min. Så jag sitter här vid datorn med en poncho över axlarna, det är lite kallt inom hus idag. I England tycks våldet fortfarande härska, i Norge sitter en massmördare med dator i sin cell – har han fått internetuppkoppling också? – och i Afrika svälter barnen till döds. Börserna går än upp, än ner. Och tidningarna skriver om hur mycket pengar du bör spara för att klara dig … Eller hur du ska klä dig för att vara ”rätt” i höst.

I morse satt en liten stare i en dryg timme alldeles stilla mitt på vägen utanför mitt fönster. Den hoppade dit när jag och Sigge var ute, och rörde sig sedan inte. Nu är den borta, har väl hoppat vidare – den verkade inte kunna flyga. Något om sittande fågel och lättfångat byte surrade förbi i mitt huvud.

Två okända kvinnor går förbi, på hemväg nu, varma efter nästan en timmes promenad. Jag såg dem tidigare i morse gående åt andra hållet.

När jag läser vad andra skriver på internet så inser jag att det finns många ”svenska språket” – alla sk smileys som jag inte begriper är en sort. Det är ju inte enbart leende eller sura gubbar, det är kolon och versaler och snedstreck i kombinationer som för mig är otydbara. Jag tror mig förstå att en hel del är engelska och ”datorspråk” men hur går det till när man börjar använda allt det där? Hur förmedlar jag min tolkning av kombination av ovanstående så att någon annan begriper?

Annat som jag inte lagt märke till tidigare, men ser överallt just nu, är uttryck som ”finaste” plus ett namn (i stället för kära antar jag), ”styrkekram” hit och dit, eller som syster min skrev apropå min blogg igår, ”respect, woman” – hon lade till ”som de yngre säger”.

Jag känner mig urgammal, och minns igen Lasse Hallströms fundering kring den ”gammalsvenska” han och hans hustru tycker sig tala när de kommer tillbaka till Sverige efter många år i USA. Jag har ju funnits här hela tiden och hänger ändå inte med.

(Alldeles nu går strömmen, och jag sitter där med svart skärm. Som tur är kan jag använda den lilla laptopen direkt, eftersom den går på batteri som reserv. Ingen anledning att sluta skriva alltså.)

Språk – det är spännande att försöka urskilja hur det förändras och utvecklas. När tejp var något nytt skulle det fortfarande stavas tape. Och det tog lång tid innan jag skrev mejl i stället för mail. Jag är inte konsekvent, än det ena och än det andra. Jag vill ännu skilja på före och innan, och surnar till när någon skriver ”dem gjorde”. ”Vart” (är du på väg) respektive ”var” (är du) vill jag också ha ordning på.

(Strömmen är tillbaka, byte av skärm.)

Det är också roligt att fortsätta använda gamla ord och uttryck. Min syster och jag förser varandra med sådant vi kommer ihåg att mamma sade – igår tillkom frasen ”hur eller hur”, som betyder ungefär ”hur det nu än är”, jag tycker mig minnas en lite uppgiven ton men det kan vara min egen uppfinning.

”En oppluvad skojarunge” förekom också, som en sådan såg någon av oss ut när vi var slarvigt kammade eller klädda. Och vet ni vad en närvel är? Det är en liten träpinne, sitter i handtagshöjd på en källardörr t ex och går att vrida så att dörren hålls stängd.

Många ord för verktyg och vardagsarbete försvinner fort eftersom de inte har någon plats i livet idag. Nya kommer till, vännen Karin skrev i sin blogg nyss om ”paddagogik”, dvs användande av läsplatta, padda, Ipad, i undervisning. Enligt http://www.sprakradet.se , som är Sveriges officiella organ för språkvård. Jag tror inte jag kommer att behöva använda just det nya ordet, men jag använde ett annat redan på första raden i den här texten. Ett svengelskt. Ett av många som blandas in i vårt språk hela tiden, i alla sammanhang.

En gång skulle esperanto förena all världens folk i ett och samma språk. Är det åt det hållet vi är på väg nu, fast i annan form?

”Jag hade en struktur enligt vanlig dramaturgi, materialet uppdelat i fem ungefär lika stora delar:
1. Anslag; Presentation
2. Fördjupning, upptrappning
3. Vändpunkt
4. Nedtrappning.
5. Avklang, lugn, acceptans.
Ett klassiskt uppslag, som allt jag skrivit hittills har följt.”

_______________________________________________________________

Bodil Malmstens modell för att skriva sin tredje roman.

————————————————————————————————

Min variant på temat.

Presentation: jag då, jag nu, varför jag skriver

Fördjupning, upptrappning: våra respektive skilsmässor, Ronna, lägenhetsbyte, Jonsborg, du och jag, lycka, rädsla, din sjukdom, min nedtrappning och uttag av tidig pension för att vara tillsammans med dig, travvinst, kamratringar, casino, internetcasinon – mitt SPELANDE. Vansinnigt, allt mera pengar, alla pengar, mina, mitt företags, ditt företags, dina aktier, lån, lån av dig med min  halva av huset i utbyte, utlöst ur gamla fritidshuset och segelbåten av min fd man, sålde min andel i vinterhus, lån,lån, bokföring, skatteupptaxering, lån för att betala lån.

Vändpunkt: krasch november 2009. Ditt frieri, mitt nej och avslöjande, konsekvens – slut nästa dag; nycklar till hus och lägenhet överlämnade; packa, dela, besök hos din advokat för underskrift av skuldförbindelse till ditt företag, försöka ordna bostad, kontakter med Socialtjänsten, studiebesök behandlingshem m bästa vännen, överklaganden av Socialstjänstens negativa beslut, framträdande inför sociala delegationen, avslag i förvaltningsrätten också; konkurs och Kronofogde;  flytt i april 2010 efter en kall och snörik ensam vinter på landet i Västmanland till stort och dyrt hus (också på landet, utanför Norrtälje) som skulle delas med son; katten dog av hundbett efter några månader; ingen delning (sonen har inte råd), ensam om att betala – flytt igen efter ett halvår strax före vintern till mindre, lite billigare hus på samma gård; kall, dyr och ensam vinter; hela tiden stöd av familj och bästa vännen.

Nedtrappning: Eldade i vedspisen med den lilla ved jag hade, stängde av rum och hade kallt inne, klädde på mig,  betalade höga elräkningar, insåg att jag var ensam om kostnaderna för huset, sökte upp husläkaren för akut depression i december 2010, fick anti-depressiv medicin en månad – ville inte fortsätta med den, fick 10 terapeutbesök av Landstinget, började skriva mera under tidig vår 2011 både i blogg och på skrivsajt och har fortsatt att skriva för att leva! Återfall i spelande, men färre. Passat vännens hundar som varit goda terapeuter.Du och jag har kontakt som fungerar igen.

Avklang, lugn, acceptans: Målar inomhus under sommaren, får låna en motorgräsklippare, skaffar ved till vintern med hjälp av sönerna, lånar vedkap av dig; du besöker mig tämligen regelbundet OCH har en annan kvinna; jag skriver på skrivsajten 1av3.se och bloggar i ny blogg; blir mera trygg i mitt skrivande och får igen lite av självförtroendet; minskar nödtvunget på spelandet, men faller igenom ett par gånger, min fd man hjälper mig, också när han känner sig sviken av mitt återfall; jag tar kontakt med några tidigare vänner som jag inte pratat med på länge; jag lyckas i juli och augusti låta bli att spela helt; skriver, skriver, skriver.

Så här ser livet ut just nu – det kan ändras i morgon, men det är ganska OK för ögonblicket. Du läser det jag skriver, bästa vännen gör det emellanåt, yngsta syster min gör det regelbundet och min andra syster någon gång. Jag får positiv respons på det jag skriver. Jag är faktiskt glad ibland. Och jag skäms inte över det jag inte kan förändra. Kronofogden får det han ska, och jag betalar också tre lån med små månadsbelopp – för att få tillbaka lite självrespekt.

Har inte råd att klippa håret som jag brukade och försöker låtsas att det ska få växa ut, därför att jag kanske gillar långt hår…Har skaffat nya hörapparater och nya glasögon står på tur.

Förra månaden räckte pensionen till både sotning, sophämtning och en ny, grön plastbalja för 150 kronor – plus lite till, extra. Frysen är lagom full. Jag börjar uppskatta att leva ensam, om än inte all tid. Jag har tagit tillbaka lite av kontrollen över mitt liv.

Kanske kan jag sortera alla mina papper efter den här modellen? Vad säger ni alla som redan både skrivit och sorterat och redigerat etc? Tror ni att det här kan fungera? Kommentarer, please.

Dimma. Det regnar inte längre. Absolut stilla, vackert, tyst. Husen är mjuka i konturerna, åns vattenfall hörs nästan inte – kan bero på att jag inte har några hörapparater i – och Sigge sover i köket. Frid.

I morgon åker jag hem med honom, Sigge. Kör bil med släp för första gången i livet, men, som sonen säger, du behöver ju bara åka rakt fram, inte backa eller så. Nehej. Eller jaha. Jag kör, och handlar det jag behöver efter vägen, så är det problemet ur världen. Efter middag hos sonens familj kör min svärdotter mig tillbaka hit. Sonen själv åker förmodligen upp till Umeå i morgon och sin farbror som också kör motorcykel. De lär ska ta en tur, bestämt sedan länge. Så att hans hustru, mina barnbarns mamma och jag kan oroa oss för deras överlevnad!

Har just fått rapport per Facebook att systerdöttrar och syster är OK i London. Skönt att världen i vissa sammanhang är liten numera. Och skit att den är som den är – satte Norge igång detta i London eller är det så här det kommer att vara på flera ställen från och med nu? Börserna går ned överallt, har det också med kravaller etc att göra? Vart är vi på väg? Lever den där undergångspastorn fortfarande, han som hävdade att jorden skulle gå under i våras? Är det dit vi är på väg nu, med svält igen i Afrika, USA inför ekonomisk ruin, börsfall överallt, svensk kung som ena dagen är en svag man och människa, och idag en fantastisk person som får igång ett gäng scouter med en ”raket”? Hans svärfar är fortfarande nazist, hans hustrus utredning till trots…

Jag sitter här med fönstret lite öppet. Det mörknar. Lampan på den sneda stolpen vid vägen lyser. Här är det lugnt, här är jag ensam med Sigge. Varken Sigge eller jag har just nu några stora bekymmer. Jag väntar med att försöka sortera mina skriverier tills jag är ensam i huset. Och Sigge bryr sig inte om vad jag gör, så länge han får väcka mig tidigt på morgonen och ta en promenad. Och få mat. Och kärlek. Det får han.

Väcks av Sigge halv 6, ut och gå. Frukost och mejl, 1av3.se. Skriver ut modellen från igår, Bodil Malmstens  skrivstruktur. Ska se om jag får den att fungera även för mig. Jag inbillar mig att jag skrivit det mesta, i någon form – men inte i någon ordning. Nu när jag har allt utskrivet kanske jag kan börja sortera och skapa ordningen. Och sedan skriva om alltihop i en fil.

Ser genom lövverket vid ån killarna som fiskar kräftor till den stora festen om nätt två veckor. Morgonen är lite kylig. Idag kommer äldsta sonen och hämtar Sigge. Det blir tomt utan honom, men snart kommer Frankie och Louie i stället en dryg vecka, så lugnet varar inte så länge.

Jag har en vacker bild lutad mot den svarta skärmen på lilla datorn. Dame Iris Murdoch och hennes man John Bayley, i en trädgård. Ett vykort ur engelska National Portrait Gallery. De står tätt intill varandra, han ser rakt in i kameran, hon har handen på hans arm och ser ut ur bilden, lite under lugg. Jag tror att bilden är tagen när hon redan var sjuk i Alzheimers. Hennes man skrev ”Elegy for Iris” efter hennes död, en stark bok om deras sista år tillsammans efter ett långt liv med varandra. Hon fick dö med sin hand i hans 1999.

Till mig förmedlar bilden närhet och sorg, men också styrkan hos denne gamle man som redan levde ett svårt liv med sin sjuka kvinna, och hennes trygghet hos honom. De är vackra. De var båda författare, hon mera uppmärksammad än han. Jag försöker föreställa mig hur det kan vara att drabbas av en sjukdom som Alzheimers, när ord och mening varit hela ens liv. Jag kan inte.

Ny kula: Jag hade tänkt koka röd vinbärssaft idag, men insåg att jag inte har några flaskor, eller tillräckligt med socker. Bären får ligga kvar i frysen.

Jag ser inte lika många svalor i luften som tidigare, har de börjat flytta redan? Inte ner på sjöbotten som Linné trodde, men till varmare, matigare länder? Sädesärlorna är kvar, de struttar fram på gräset som vanligt än så länge. Och hägern flyger upp ur ån när jag kommer ut tidigt på morgonen.

Jag försökte ta en bild av bilden på Iris Murdoch och John Bayley – men det blev inte bra. Ni får titta på Sigge i stället. Han är också vacker!

Idag har jag ägnat morgonen åt tidig frukost, hundpromenad kl halv 7, tvätt och utskrift av alla de sidor jag skrivit fr o m juni och till igår. Många. Tyvärr ligger de i olika dokument, som bloggtexterna ungefär – jag har daterat dem av någon anledning, men har inte de rubriker jag använt i skrivsajten eller bloggen …

Har tidigare skrivit ut det jag skrev i fjol och i våras. Det kändes som att jag behöver se alla texter på papper för att riktigt kunna få en uppfattning om vad som fungerar och vad som inte gör det.

Rörigt är det ännu. Antal ord eller sidor har jag ingen aning om. Och inte blir jag klokare på vad det är jag håller på med, och inte får jag någon överblick. Kanske har jag den inombords, det lär visa sig när jag sätter mig och läser, och försöker få ihop åtminstone en del av alla ord i ett dokument.

Parallellt läser jag vidare i Stephen King´s bok ”On writing” – där han bl a talar om vikten av att alltid skriva det som är sant/sanning för den karaktär man skildrar. Och att förmodligen alla som skriver har en läsare i tankarna, en speciell person som man skriver för. I hans fall är det hans fru. I mitt fall tror jag att det är dig jag skriver för. Men framför allt skriver jag för mig.

Nu har jag tömt den gamla laptopen på skriverier. Allt är därmed antingen utskrivet och/eller i den nyare datorn. Antar att det är någon sorts sorteringsprincip.

Jag tvekar inför att sätta mig och läsa alltihop. Redan nu vet jag att inte allt jag skrivit ska vara med i min bok, men tänk om jag tycker att det mesta är skräp?

”Kill your darlings” är ett återkommande råd från proffsen – vilka är mina ”darlings”? Några form-darlings känner jag igen, tankstrecket, de tre punkterna, citationstecken. Jag kan bli tjatig med dem. Ord och uttryck? Kommer inte på några när jag tänker, men lär hitta när jag läser.

Läste en rolig kommentar angående den där ideala läsaren vi alla behöver, i King´s bok. Alfred Hitchcock hade just gjort färdigt Psycho och var beredd att släppa ut den i världen. Hans vänner sade alla ”bra, bra” – hans hustru sade ”nej, du kan inte släppa den så där”. Tystnad. Alfred undrade varför. ”Därför att kvinnan sväljer efter att hon dött i duschen!”. Sådana läsare/observanta sanningsförmedlare behövs onekligen.

Men inte i början, först när man själv tycker att boken börjar bli färdig. Just nu törs jag inte låta mig själv läsa ens. Pappershögen får ligga till sig ytterligare några dagar.

Du gamle man 

jag gamla kvinna  

våra kroppar är andra

än då

vi har älskat, svikit, sårat

gör det också nu

ändå vill jag dig

och ibland du mig

älskade människa

Långsöndag. Redan mitt på dagen. Regnet därute behövs, men gör mig seg och ovillig att göra annat än läsa, och så blir jag ännu segare. Sigge och jag hann med en promenad i morse, nu ligger han och sover på golvet i köket.

Funderar på att göra tunnpannkakor till lunch, med ny svartvinbärssylt till. Om jag gör ett lass pannkakor kan jag använda några till crèpes med räkfyllning till kvällen. Jag kan riva den där starka osten till. Och servera mig tomater och gurka till, salladen är slut. Det blir bra. Pannkakepaus.

Det var gott. T o m den första pannkakan var perfekt frasig och jämngräddad. Men inte blev jag just mindre seg av denna kolhydratrika lunch … En mittpådagenlur medan regnet vräker ner kanske. Nej, jag brukar aldrig bli pigg av att sova mitt på dagen.

Sov på soffan i nära två timmar och vaknade av att telefonen ringde. Pigg är jag inte, men inte heller så TRÖTT som jag var tidigare. Kan det handla om lågtryck, kraftfullt och lokalt just hos mig (och några till)? Sigge har varit ut och kissat, verkar i övrigt nöjd med att slappa han också.

Jag drömde om ett stort hyreshus som hotade att falla samman, en man som klättrade från den balkong han befann sig på tillsammans med andra och blev hängande mitt emellan våningarna. På något sätt fick han hjälp att via balkongen under ta sig vidare ner på backen. Jag och bästa vännen var ute med våra hundar när vi såg detta, och en stund senare satt vi och intervjuade minister Jan-Erik Wikström (hette han så, en kraftig herre med stor, ofta leende mun?). Han var väldigt flirtig och flamsig, inte alls seriös, betedde sig som en riktigt tillgjord virrpanna. Där ringde telefonen …

Jag avstår från tolkningar.

Bodil Malmsten har varit ute och gått i regnet, och påpekar stillsamt att det inte är förbjudet för cyklister att stanna för rött ljus, och att cyklister heller inte har någon inbyggd rättighet att cykla fort på trottoarer och gångvägar! Det har hon rätt i. Hon kallas sig stolt för gnällig käring – och ett kärt fruntimmer är hon. Men knappast gnällig. Som vi andra kämpar hon för övrigt med sitt skrivande, hennes roman vill inte som hon tror att hon vill. Hon fortsätter skriva.

Själv ska jag ägna en stund åt att fotografera böcker för inläggning på Bokbörsen. Jag fick två stora kassar av grannen och där finns en del roliga böcker. T ex ”En Nordlandets son” av William B Mowery. Första kapitlet börjar: ”Fader Claverly var en av de första, som märkte, att de sex män, vilka just kommit ombord på ångaren, voro banditer.” Utgiven 1937.

Där finns också Per Nilsson-Tannérs ”Vart hjärta har sin saga” från 1952. Kapitel 1: ”Det knarrade kärvt i en dörr, någon hostade torrt – röken stod som en darrande plym över taket och det doftade starkt av näver.

Östen Alstanius kom gående över det småkulliga gårdstunet med långa, trygga steg. När han stannade vid källarbacken och gjorde solhylla, såg han i morgondiset en lång räcka tegar och åkrar, som alla var hans.”

Har ni känt doft av näver? Jag vet inte att jag gjort det. Och vad är solhylla – en hyllning till solen? Skillnad på teg och åker?

Några få meningar för drygt femtio år sedan som väcker många frågor. Härligt!

Sylten är klar.

Jag har jäst i kylen så jag skulle kunna skylla icke-skrivande på att jag måste baka. Det vore första gången på länge som jag bakade, det är så länge sedan att jag inte ens har en brödkavel. Jag får i så fall använda en tom vinflaska. Fast jag skriver nog en stund i stället.

Alldeles nyss såg jag i Bodil Malmstens blogg att motståndsmannen Stéphane Hessel, 93, som skrev manifestet ”Indignez-vous” (på svenska hos Hedengrens i Stockholm, ”Säg ifrån”) kommer till Sverige (och Stockholm?) den 12 september. Värt att utforska när och var.

Jag läser också om hennes frustration över vår statsminister som på bild ser bort från fotografen ut i ett intet (dvs inte på läsaren) – han distanserar sig. Och över fängelseprästen i Norge som ”intimiserar” mördaren genom att kalla honom vid förnamn – terroristen blir alltför mänsklig därigenom. Det ligger något i det, jag har i den mån jag alls berört det fasansfulla i Norge absolut och medvetet undvikit att kalla mördaren vid namn.

Nu har jag just borstat igenom Sigges (hund) päls, han gillar att ligga i sågspånen efter min vedkapning… Än har det inte regnat. Dammet ryker om de få bilar som passerar. Vi har nu tagit en lite längre promenad och skällt (inte jag, Sigge) på en stor svart pudel! Nu sitter jag här igen och han ligger i sågspånen igen.

Jag hittar ingen ro idag. Inte skrivro, ingen annan sort heller. Vet inte varför, har ingen större lust att utforska det heller. Jag överlever utan att förstå eller veta.

Numera är jag för det mesta ganska lugn och tillfreds, jag har faktiskt inga stora bekymmer även om allt det elända är ungefär som det varit nu de senaste åren. Jag spelar inte längre. Jag har inga hemligheter längre. Jag ljuger inte längre. Jag skäms inte heller längre. Åtminstone inte lika mycket eller lika ofta som tidigare. Jag är inte deprimerad längre, men det vet jag kan förändras ”come November”. Än är det en stund dit.

Lykt- och elstolpen utanför fönstret har en intressant lutning. Den ser ut som om den hålls uppe av trådarna, inte av att den står stadigt i backen.

Jag slår upp vår dagbok från huset där vi bodde tillsammans. Jag fick den av dig för några veckor sedan, men har inte tittat i den. Ville inte, orkade inte.

Tisdagen den 22 december 2009 var det minus 24 grader klockan 6 på morgonen, jag skulle ta tåget till familjen i Stockholm och strax åka med grannfrun till stan.

Jag läste Patricia Tudor-Sandahls bok ”I tacksamhetens tecken” och har noterat att hon återgav en dikt av Karin Boye som stämmer förunderligt väl in här:

”Du ska tacka”

Du ska tacka dina gudar

om de tvingar dig att gå

där du inga fotspår

har att lita på

Du ska tacka dina gudar

om de gör all skam till din

du får söka tillflykt

lite längre in

Du ska tacka dina gudar

när de bryter bort ditt skal

verklighet och kärna

blir ditt enda val.

Här igen, framför datorn. Frukost och strömavbrott precis när tevattnet var klart! Nu är strömmen tillbaka, och tekoppen tom. Hunden och jag har tagit en nödvändig men kort promenad, nu ligger han runt fötterna mina och undrar om jag inte ska busa med honom i stället för att sitta där jag sitter.

Igår kväll plockade jag svarta vinbär hos grannen. Min Hiram-kokbok blev kvar i mitt gamla liv så jag fick leta upp receptet på vinbärssylt på nätet. Här är det:

2 liter (1 kg) svarta vinbär 

1 liter vatten
2 1/2 liter (ca 2 kg) socker

Rensa bären men snoppa dem inte.
Skölj bara om de är jordiga.
Häll i en gryta. Tillsätt vattnet och koka i 15 minuter.
Ta tiden från det att bären börjat koka. Lyft grytan av värmen.
Rör ner sockret i småportioner. Rör sakta tills sockret har smält och sylten någorlunda har svalnat. 

Det här blir världens godaste svarta vinbärssylt! Den ska jag strax göra, men först ska jag skriva. Alla de där orden ni vet. Minst tusen.

Småfolk. När jag var liten hade jag ofta en förnimmelse som var precis på gränsen till absolut övertygelse och det handlade om småfolk. De var hos mig, de var snälla och vänliga, diffusa – jag kunde aldrig ens för mig själv beskriva hur de egentligen såg ut. Men de var en närvaro, något gott. Aldrig hotfulla, aldrig skrämmande.

Och jag insåg så småningom att jag saknade dem, insåg att de försvunnit. I morse blev jag påmind när jag läste ett inlägg om en dröm med småfolk på skrivsajten 1av3.se. Jag saknar mitt småfolk fortfarande. I vuxen ålder har jag några gånger skymtat en liten vätte, och tillskrivit honom goda egenskaper. Undrar varför jag aldrig har tänkt på vätten som en kvinnsperson, en vätta?

Nyss flög en sparvhök förbi mitt fönster. Snabb och målmedveten. Som alltid när en rovfågel är i närheten är övriga fåglar som bortblåsta. Morgonen känns stilla och väntande. Kanske blir det regn efter flera veckor med bara någon liten lätt skur. Syrenhäcken slokar.

Vännen Karin lär mig ofta något nytt om ord – häromdagen skrev hon i sin blogg (karinenglund.com) om en ”kula varpa” och kula i det sammanhanget betyder ”omgång”, som i ”att börja på ny kula”. Det visste jag inte.

Jag tuggar ur mig ord. Korta meningar, korta stycken.

Jag har lärt mig att det är att rekommendera i skrivsammanhang – men kanske inte riktigt så här. Det här är skrivkamp, och kanske skrivkramp. Fast det låter som om jag annars låter orden flöda ur mig i en aldrig sinande ström (häpp!) – och så är det inte direkt. Ibland är det så och då känns det härligt och förunderligt och benådat, för ett ögonblick. Tills kritikern i mig talar om för mig, igen, att det mesta jag skrivit är tomma ord. ”So what” svarar jag stöddigt emallanåt – även tomma ord är ord. Som de här. Ord.

Vem planterade kritikern, eller Jante, eller vad han (!) nu heter i så många av oss? Är han genetisk och inbyggd från början, eller är vi alla fostrade av föräldrar och andra som vidarebefordrat sina egna Jantar till oss?

Och varför ska det behöva ta så lång tid att åtminstone ibland få tyst på honom? Åratal av liv. Han borde tröttnat för länge sedan. Jag borde tröttnat för länge sedan på att jämföra mig med andra, och ofta till min nackdel. Just nu tror jag att jag tänker på alla tämligen professionella skrivare på skrivsajten. Jag är lite orolig över att försvinna i mängden. Just idag extra korkat eftersom jag faktiskt ligger på topp av ”mest lästa”. Känslan har inget med faktum att göra. Den har förmodligen inte heller någonting med idag att göra. Men spökar gör den, otillräckligheten.

Drygt 600 ord. Syltkok. Ny kula.