beskrivarblogg

Idag sommarbloggar jag hos Framgångsbyrån Sthlm – och känner mig hedrad!

http://framgangsbyransthlm.blogspot.com/2011/07/inte-vilken-framgangssaga-som-helst.html?spref=fb

En stor,  dum fluga vägrar att hitta ut. Den kan välja mellan öppet fönster och öppen dörr, men väljer att tokflyga runt mig i stället. Irriterande om man så vill. Kanske något att skylla oskrivfärdigheten på? Den känns nämligen akut idag.

Nu flög den ut! Flugan.

Så då är det bara att skriva. Jag gör det och vet inte vad jag skriver, nog ser jag bokstäverna (sitter inomhus), men har inga begrepp om vilka ord jag ska göra. Fingrarna jobbar på och jag gillar som alltid att de är snabba och rörliga och för det mesta stavar rätt.

Himlen ovanför träden är mörkmolnig, det är ganska varmt och just ingen vind. Åska någonstans, men inte här, inte just nu.

Jag har läst trista kvällstidningar på nätet, har kollat bloggar som jag brukar följa – inte mycket att läsa där heller.

Bonden och hans son (?) far fram och tillbaka utanför på vägen med de största jordbruksmaskiner jag sett. Jag har ingen aning om vad de kan användas till, gissar att det ska harvas, kanske sås en gång till efter att man tagit en första vallskörd? (Det där lät ganska proffsigt, hoppas ingen med jordbrukarkunskaper ser det.)

Har också talat om för Framgångsbyrån Sthlm att jag gärna sommarbloggar där, får se om jag får någon ytterligare information. Fick en fråga i fredags i en kommentar till ett av mina blogginlägg.

Särdeles framgångsrik är jag ju inte, så det ska bli intressant att se vad det kan bli av detta.

I rabatten under köksfönstret frodas min storbladiga persilja, ett par petunior har självsått sig i kanten mot gräsmattan, och de utblommade pionerna är fortfarande gröna och fina. Något som jag gissar är flox ser ut att blomma snart.

På skrivsajten diskuteras just nu det riktiga och oriktiga användandet av … Ska det vara mellanslag före punkterna (svar: inte i slutet av en mening om man vill antyda något oskrivet)? Hur många ska de vara (svar: tre, vem som nu bestämt det)? Och om de står i slutet av ett icke färdisskrivet ord, som t ex förb…, så ska det inte vara något mellanslag. Eller hur det nu var.

Gruppen ”Språkriktighet och skrivregler” (m fl grupper) finns på http://1av3.se/ för den som är intresserad. Där finns också nära 1000 medlemmar sedan starten i januari i år. Alla skriver, kommenterar, lär sig av varandra och visar upp sina verk.

Vill man inte läsa något där så är detta en blogg som gör mig så ledsen, och så glad samtidigt. En ung man, 27 år, som drabbats av magsäckscancer och skriver så otroligt om alltihop – ångesten, smärtan, sorgen, ilskan, och hoppet och kampen för ett fortsatt liv. Läs. http://ikroppenmin.blogspot.com

Måndag. Det regnar. Ett skönt, ihärdigt, rakt ner strilande regn, det första på ett par veckor. Härligt, särskilt om du inte behöver gå utanför dörren. Jag kan stanna inne och titta på regnet genom ett aningens öppet fönster. Och andas, friskare luft, lite kyligare än hittills idag.

Ytterligare några pinnar sågade och inlagda i källaren. Hallon-marmelad har jag kokat idag, av hallon ur frysen, de sista från gamla husets hallonhäck. Det är nog det enda nyttiga jag gjort idag. Annars har jag bara läst, druckit kaffe, ätit fil till lunch och hemmagjord hamburgare till middag. Och pratat med dig, du skulle samla sniglar om det inte regnade för mycket.

Du kommer till helgen, med släpet. Nu ska jag bara ha tag på sonen och bekräfta så att han inte hittar på något annat till söndag. Det är lättare sagt än gjort. Hemma är han inte och mobilen är avstängd…

Tisdag – mulet, men inget regn. Ännu. Vaknade halv 2 och kunde inte somna om förrän fram emot morgonen.

Nu har jag plockat lite bättre ordning på alla böcker som inte fått sina bokhyllor än, och stuvat undan så gott det går i ett litet hus utan garderober.

Sonen kommer på söndag enligt telefonsamtal i går kväll. Så får jag förhoppningsvis hem tillräckligt med ved, och om han kapar så kan jag sysselsätta mig med att klyva hela resten av sommaren om så behövs.

I brevlådan låg ett vykort från min syster som är på Hebriderna med en kompis. Och en inbjudan till gårdens kräftskiva i augusti, med bilder från fjolårets som jag inte var välkommen på… Jag tänker tacka ja, även om jag var illsur då! Kräftor med tillbehör är värda ett förlåtande sinnelag!

Två bokbeställare har backat ur sina köp idag, de verkar bli överraskade över att porto och förpackning kostar. Det anges visserligen i säljarvillkoren och det står i bokannonsen vad boken väger respektive att det blir portotillägg om den är skrymmande, men en del tycks inte läsa innan de skickar iväg sin beställning. Och sedan blir de sura när de ser hela kostnaden.

Och jag blir sur när jag får lägga in boken på Bokbörsen igen, den tas nämligen bort i och med att jag bekräftar beställningen till köparen. Gnäll, gnäll, nog med gnäll.

”Han är död den jag tyckte om”, skrev Madeleine apropå min kommentar till hennes dikt. Han är död den jag tyckte om. Hennes ord fastnade i mig.

Så slutgiltigt, så ingenting mer, så ensamt. Så tomt, så utan den hon tyckte om.

Jag har haft hennes ord med mig sedan jag läste dem för några dagar sedan. De försöker tala om för mig hur det skulle kunna vara om du vore död. Död på riktigt. Begravd, borta, i din cowboy-kista med granris. Död. Någon annan av skrivkollegorna, Jack?, var arg på döden häromsistens. Skulle jag vara arg om du vore död?

Ja, jag skulle var arg, jag skulle rasa för mig själv, skrika och gråta, snörvla och snora. Rulla ihop mig till en liten boll med armarna om mig.

Mest skulle jag vara arg på oss båda som inte tog hand om oss när vi hade varandra. Vi var två om att vara vi.

Har sågat lite, dragit upp nate ur rabatten, hängt en tvätt. Det ser ut att börja regna snart.

Nu, när klockan är 3 har det fortfarande inte regnat. Tvätten är torr och intagen. Jag är seg. Går ut en vända och in och ut igen, läser lite, sitter och slöbloggar en stund. Skriver upp att jag ska läsa Mare Kandre, vilket jag hittills inte gjort. Nyser!? Vill inte bli förkyld.

Två smörgåsar och ett glas mjölk senare är jag inte mindre seg…

Jag har talat med dig och du skulle återkomma angående att komma hit med släpet och hämta ved. Måste kolla almanackan. Jag tror du kommer. Tydligen läser du min blogg, du frågade hur man kan kommentera – och ville kanske börja en egen blogg också. Har pratat med yngste sonen, han har semester nu och är på Singö med sin flickvän/-kompis en vecka. De hyr ett litet 1700-talshus ganska nära affären och verkade tycka att allt var bra.

Hästarna har sprungit i hagen utanför mitt hus. Deras kroppar är vackra när de sätter iväg med svansen flygande – förmodligen därför att de vill komma undan alla flugor, men de är fina att se oavsett varför de springer.

Jag har fattat ett stort beslut: att inte klippa gräsmattan nu. Den torkar bara bort i solen, och blir fult brun i stället för ganska vackert grön, om än ojämnt frodig. Mina pelargoner är fortfarande vackra, rosa på ena sidan om gången in till huset och röda på den andra. De står en bit ifrån varandra och lyser.

När jag läste vännen Karin Englunds blogg lärde jag mig ett nytt ord: dysdirexi. Du kan också kalla det för lokalsinneshandikapp eller vilsesyndrom – jag gillar nog vilsesyndrom bäst. Det betyder att du är dålig på att hitta, har dåligt sk lokalsinne. Karin har det, och jag har det ibland. Jag kan gå åt rakt motsatt håll mot det jag borde, trots att jag ”vet” vart jag ska och hur jag ska ta mig dit. Någon liten hjärnvindling som inte riktigt vill det den borde vilja. Konsekvenserna har hittills inte varit alltför förskräckliga, snarare lite roliga – jag har fått se mera av den trakt jag befunnit mig i när jag villat bort mig, och fått mera motion när jag fått gå längre än jag tänkt.

Vilse – nog har jag varit vilse på mer än ett sätt. Men nu börjar jag känna mig mindre vilse, mera som om jag faktiskt är på väg till något som är bra. Om det är sant vet jag inte, vet inte heller riktigt vad som skulle vara ”bra”. Jo förstås, bra vore att aldrig mera spela bort pengar. Annars?

Bra vore att skriva så att jag gillar det jag skriver, att skriva mycket, att skriva varje dag. Att glädjas åt livet. Att vara tacksam, också för det som varit svårast och tyngst av de senaste årens liv.

Just nu handlar det för min del inte om något vilsesyndrom, utan om dess motsats. Jag har hittat en riktning, även om varje dag inte är glasklart på väg åt rätt håll. Så länge som jag skriver så lever jag ett liv jag vill leva. Finns det ett bra ord även för detta, Karin?

Jag låter mig störas av att fd maken är här, trots att det var jag som bjöd in honom. Han sitter och läser och hörs inte. Det är bara jag som skapar störningen. Och bekräftar att jag ska vara ensam om jag ska skriva.

Så då skriver jag ändå – igen. Funderar över bloggens sk ”Akismet-filter” som lär ska ta bort skräppost. Häromdagen loggade jag in just som en skräppost identifierats och alltså fortfarande fanns kvar – jag kollade, och det var en kommentar från en kär bloggläsare… Det hade alltså blivit fel. Igår fick jag en fråga i en kommentar som lät som om den ställts tidigare. Jag har inte sett den i så fall, kanske även det ett Akismet-misstag?

Just nu velar jag fram och tillbaka: ska jag börja spackla även i köket och därmed också måla inom överskådlig framtid?

1. Färgen är slut, mera måste alltså anskaffas. 2. Jag är trött på att måla, sovrum, vardagsrum, hall och toalettrum är nymålade och fina. 3. Köket är inte fint, många gamla spik- och skruvhål i väggarna. Skåpluckorna behöver inte målas. 4. Jag tror jag spacklar igång!

Om en stund, när jag skruvat loss rullgardinssnöresfästet från fönsterkarmen i sovrummet och flyttat det till andra sidan, så att jag kan vända rullgardinen rätt – nu sitter den med baksidan fram. Och när jag skrivit färdigt för stunden.

Jag gick nyss med i skrivsajtens – 1av3.se, gå med du med – romangrupp, ”gruppen för oss som skriver romaner”, eftersom jag ville kommentera ett inlägg.

Att hävda att det jag skriver ska bli en roman känns övermaga, mera så än att säga att det ska bli en bok. Undrar varför det ena går an, men nätt och jämnt det andra? Undrar också om det verkligen någonsin blir en bok, när jag enbart sysslar med att skriva saker som denna text!?

Halv 8 ringer telefonen, och gör mig rädd. Lördagsmorgon, vem, vad har hänt? Det var du, och du mådde bra.

Du hade äntligen hittat till min blogg och läst och kunde tala om att i en sak hade jag i alla fall fel. ”Man blir inte inbjuden till begravning, man går på begravning”. ”Då vet du att jag går på din om jag lever”, svarade jag.

Jag är glad att du läser – du hade skrattat så du nästan trillade av stolen när du läste min beskrivning av min åldrande kropp, och de tre skäggstråna som jag kom ihåg till slut. Och du skulle läsa mera.

Dessutom erbjöd du dig att komma ner med släpet så att vi skulle kunna ta oss ut i skogen och hämta ved – men först måste jag ta reda på ordentligt var det kan finnas någon. Vi pratade en stund, du skulle åka på auktion i morgon, koltrasten äter upp dina hallon, och det gillar du inte.

Om du fortsätter att läsa, och det gör du eftersom du är nyfiken – så kommer du att läsa sådant som inte får dig att skratta. Men det kan vi prata om när vi ses nästa gång.

Nyss landade en häger i ån, himlen är svart av ovädersmoln. Inneväder, gräsmattan får vänta. Mina rosa pelargoner lyser därute i det mulna. Inuti är jag glad.

Två vita hägrar flög förbi, och en skata strax därefter. Svalorna jagar mat trots regnet. Jag eldar i vedspisen och kurar inomhus idag.

Nyss pratade jag med fd maken i telefon och hävdade att han var dagvill, när han sade att det är fredag idag. Jag visste att det var lördag! En lång stund, tills jag fick fram almanackan och såg att han hade alldeles rätt – och jag fick chansen att skratta åt mig själv i stället för åt honom…

Att jag i denna vanföreställning önskat en bokköpare ”trevlig fortsättning på helgen” gör nog inte så mycket. Men det är intressant att se hur lite de olika veckodagarna betyder numera, jag menar som det mått på tid de en gång var. En gång är detsamma som ”när jag arbetade”.

Arbetar gör jag fortfarande, men det är jag själv som bestämmer när och hur och hur länge, och med vad. Just nu arbetar jag när jag skriver – också när det är enbart för mitt nöjes skull. Jag skulle nog också kunna kalla mitt läsande för arbete, ibland blir jag ju inspirerad av det jag läser, och det kan resultera i en bloggtext.

När jag sover drömmer jag – även det blir någon gång en text, av något slag. Så egentligen arbetar jag nog dygnet runt – vad trött jag borde bli!

Det kanske är därför jag inte kan hålla reda på vilken dag det är?

Människor – att möta människor, inte deras fasader, eller önskebilder av sig själva – verkligen möta människor. Att möta det vi alla har gemensamt, att leva så gott vi kan, att vara de vi är, att veta vilka vi är – att vara den jag är. Veta vad jag vill med mitt liv. Mötas.

Idag har jag mött en människa. Kanske flera, men jag vet en.

En kvinna, som jag, ungefär 30 år yngre än jag, en ung människa som jag levde med en tid när hennes familj flyttat norröver i landet. Vi hade utrymmet, både det rumsliga och det andra. Hon levde med oss. En tid i hennes unga liv fanns jag och min familj där för henne, och sedan släppte vi varandra. Varför vi tappade bort varandra förstår ingen av oss riktigt. Jag tror att det för min del handlade mycket om att jag då var upptagen av mig själv, försökte bestämma mig för hur en överskådlig rest av mitt liv skulle se ut.

Hon gjorde säkert detsamma, fast från en betydligt yngre utgångspunkt. Vi försvann in i respektive liv – och hittade varandra igen, långt senare. Drygt tjugo år senare. Obegripligt långt senare.

Vi möttes per ord för ett par månader sedan via min blogg. Idag IRL. Jag ser bilder på hennes barn, de är hon när hon var barn. Vi pratar om hennes mamma, som var min vän. Som är död.

Och vi pratar om hennes bror som var mina söners vän och hitta-på-idiotiska-och-farliga-saker-man-kan-göra- kompis. Jag är glad att de alla överlevde den tiden. Och att jag fortfarande inte vet allt de gjorde.

Jag vill inte ha tillbaka den tiden. Jag blev påmind om den idag, jag är tacksam för att den fanns och jag är glad att den är då.

Och jag lär mig, igen, att det är viktigt att vårda de vänner jag har, de människor jag möter, de som inte gömmer sig bakom fasader. Tack Rose-Marie. För din dotter, för din son och för dina barnbarn.

”Hej hå, hej hå, till gruvan glatt vi gå”– är det en sång eller har jag hittat på den i natten? För ingen går eller gick väl glatt till någon gruva, någonsin någonstans? Snövit och dvärgarna? Vad?

Så där blir det ibland i min hjärna. En sångrad dyker upp och jag vet inte var den hör hemma, eller om det ens är en del av en sång. ”Du är den ende” rumsterade också om i mitt huvud i morse, min ende är inte min längre, så?

Och Bodil Malmsten vill städa sin lägenhet så att ingen ska skämmas om hon dör knall och fall, inte för att hon tänker göra det ”men döden bestämmer själv” (eller något liknande i gårdagens blogg).

Så är det, döden bestämmer. Men till dess ska i alla fall jag leva, så gott jag kan. Idag t ex, för det här är den sista ”idag” som är exakt som denna dag, den här stunden kommer inte igen. Nya, liknande kanske, eller inte, men denna försvinner sekund för sekund. Lev alltså som om den här dagen vore den sista.

Jag har sorterat böcker och lagt in en hel del facklitteratur på Bokbörsen, sådant som jag ibland använde eller trodde mig behöva när jag arbetade. Någon annan kanske vill ha dem.

Några behåller jag, engelska och franska lexikon t ex, och alla Will Schutz´ böcker, och Ken Wilber. Fortfarande tror jag också att jag någon gång ska läsa ”Gödel, Escher, Bach” av Hofstadter. Och jag ska göra ett nytt försök med Ishiguro´s ”The Remains of the Day”.

Sädesärlans unge försöker fortfarande få sin pappa att ge den mat, och nu sitter den på telefontråden (?) utanför fönstret och väntar. Det behövde den inte göra länge innan den fick något i magen.

Jag väntar också, nyduschad, hyfsat mera klädd än annars, ögonbrynen ifyllda, luggen är klippt. Ska ta mig en kopp kaffe innan jag får besök om en stund. Av min ”bonusdotter”.

___

Nu är det kväll. Vi har haft en lång dag i alla bemärkelser – talat om allt som hänt oss under de många år som gått sedan sist. Vi har skrattat, pratat, gråtit, pratat igen, babblat i munnen på varandra i försök att dra ihop tjugo år på en dag!

Det går inte – så vi har insett att vi måste ses igen, snart! Det känns härligt, gott, konstigt att vi inte brytt oss om att ha kontakt på så länge, men strunt samma.

Nu har vi det – och det är en oväntad gåva. Tack vare internet och bloggande. Alla som inte begriper varför man ska blogga (jag känner några) kanske kan hitta en anledning här!

Jag är trött och glad, jag saknar min vän som är död, jag ser fram emot att faktiskt bli ”bonusmormor” till hennes barnbarn – med tre söner är det något jag aldrig skulle kunna bli utan denna min nästan-dotter. Jag vill tacka livet mitt för denna dagen.