beskrivarblogg

Lotta Engberg tappar tittare, och jag med. Men, som hon säger enligt någon av kvällstidningarna nu på morgonen, det grillas och has semester.

Här varken grillas eller has semester. Däremot has det målats, nu är även toalettrummet fint! Och handdukshängarna ditskruvade igen, halv 6 i morse. Så kan det bli när man/jag vaknar halv 5, pigg som en mört!

Hur har för övrigt någon räknat ut att mörtar är pigga, så här sommartid kan man ju däremot se dem stå alldeles stilla i stim i vattnet och bara vaddå, sova?

Idag ska jag träffa min ”bonusdotter” för första gången på inte drygt femton år som jag skrev häromsistens, lägg på fem till. Vi har haft kontakt via internet men inte setts, och det är spännande att se vad vi hittar, båda två. Hon kommer medförandes mjölk till kaffet och kaffebröd.

Sedan ska vi åka och handla, det gäller att utnyttja transportchanserna. Medan vi pratar, och minns och kanske gråter över hennes mamma och min vän som är död sedan ett år tillbaka. Jag tror vi får en fin dag tillsammans.

Ännu ett tomt dokument, vad kommer det att stå här om en stund? Inte vet jag, men jag skriver ju som bekant ändå.

Jag fick fotografier av mig själv som min syster tog förra veckan. De och jag var inte vackra. Jag hade dessutom på mig en sliten och urblekt, väldigt skön finribbad manchesterskjorta. Den gjorde mig inte vackrare, bara gråare och blekare. Och mitt hår ska vi inte tala om. Oklippt räcker.

På torsdag, om allt klaffar, får jag besök av min ”bonusdotter” som jag inte sett på säkert femton år. Vi tappade kontakten med varandra (hon bodde hos oss några år när hennes familj flyttade hem till Jämtland) och våra respektive liv fortsatte utan att vi visste, eller tog reda på, vad som hände den andra. Internet och min blogg, gjorde att vi fann varandra igen. Och nu ska vi ses. Lite nervöst är det, så många år har gått. Hon har familj och barn, mina barn som är jämngamla med henne är vuxna och har också de barn. Och jag är gammal, då var jag stor och stark.

Dessutom är mina skåp tomma, så vi får förmodligen börja med att åka och handla! Det ger sig.

Jag sitter ute och skriver, solen gömmer sig lagom mycket bakom moln och jag har stora träd som skuggar om den kommer fram. Det betyder att jag ser vad jag gör, en fördel emellanåt. Ett par björkpinnar har jag sågat upp, både med vänster och höger arm – och en såg. Gäddhänget jag skrev om häromsistens måste arbetas bort jämnt, några hantlar har jag inte hittat. Men inte skulle jag kunna stå en hel dag och såga, jag får ta en bit i taget.

Asken släpper sina frön över mig där jag sitter, små bruna fnas som ser ut som skorpsmulor.

Hela dagen idag har jag tänkt börja tömma toalettrummet och spackla etc även där. Hittills har jag inte gjort det. Kört en tvättmaskin har jag däremot gjort, och läst korrektur, tre kapitel ur Christian Johanssons bok. En ruskig historia. Soppa till lunch, lax och rostade grönsaker till middag, beklagligt nog utan vin.

Mobilen är tyst. Jag laddar och laddar och inser att jag behöver byta batteri när jag kommer i närheten av batteributik. Men det är ju inte på grund av dåligt batteri den är tyst.

Igår skrev jag en text som jag inte lade ut på bloggen eller skrivsajten. Där beskrev jag mig som ”utskriven”, det är nog det jag är. För ögonblicket färdigskriven, tröttskriven, tomskriven. Jag är trött på att skriva om mitt spelberoende, jag är less på att tycka synd om mig själv, lack på att tjata om pengar (eller icke-pengar, o-pengar), utmattad av att skriva ändå.

Och vet samtidigt att det är det enda som fungerar, att jag skriver. Kanske är det spelabstinens som spökar, finns det?Jag är stolt  över att jag inte spelat, och stolt över att jag målat, hallen också! Det blir så fint att det som fortfarande är avskavt och slitet blir fulare än förut! Ni vet så där som när man torkar målning i t ex köket. Du börjar på ett ställe och finner dig snart torka hela köket, eftersom det rena gör att det icke-rena lyser i ögonen!

Jag vill vara full av skrivlust och kunna säga att mitt manus ska vara klart sista augusti som Åsa Hellberg, med blogg som jag gillar och läser. Hon ska inte läsa en endaste bok innan hennes manus är klart, och hennes egen deadline är just sista augusti. Det är snart! Härom dagen hade hon skrivit sexscener som skulle fått hennes mamma att rodna, enligt bloggen. Är det något jag absolut inte kan så är det skriva om sex. Hur vet jag det – vet inte, har aldrig försökt, men tror inte.

Andra letar efter tid och ensamhet för skrivandet, har inte tiden och blir överlyckliga om de kan ta ledigt eller skriva på semestern, som Åsa.

Jag vet att jag inte behöver åka bort för att skriva. Jag är med mig hela tiden och det är jag som är skrivet. Det jag skriver om. Har inget annat, vet inte hur man gör när man hittar på – kanske hittar man på en del och hämtar en del ur sig själv? Kanske.

I kommentarer har jag läst  att det kanske är bättre att inte kalla det man skriver för självbiografiskt, eftersom man då måste ta hänsyn till sin omvärld och ”manipulera” sitt manus. Jag gör det redan, skriver inte ditt namn, kallar min fd man för fd man eller fd make, systrar enbart systrar eller syrror, barn och barnbarn, bästa vännen inga namn. Det blir tjatigt, och gör jag någonsin allt jag skrivit till ett färdigt manus kommer jag att skriva namn, påhittade namn. Och då blir det ju inte helt och hållet en självbiografi. Eller?

Andra letar efter tid och ensamhet för skrivandet, har inte tiden och blir överlyckliga om de kan ta ledigt eller skriva på semestern, som Åsa. Jag gnyr över att jag är ensam, och över att jag har tiden men inte ”kan”skriva…

Jante är tyvärr inte stendöd, han försöker tränga sig fram och ibland lyckas han. Inte lika ofta som förr dock när det gäller skrivande. Förr var han allenarådande, bestämde att jag inte kunde skriva alls.

Jag behöver puffar så att jag kommer igång att skriva. Det finns skrivpuffar på nätet. Här, IRL, puffas inte så särdeles mycket, en fågel då och då, en katt, hyresvärdinnan med sina hästar, korna som går förbi och jag står i vägen för, ån som rinner i sitt numera lilla vattenfall bredvid kvarnruinen. Gräs som växer, fasanen som fortfarande ropar förhoppningsfullt någon gång. Göken som jag inte hört alls i år, finns han inte här eller hör jag så dåligt numera? Grannar som är hemma eller inte, brevlådor fulla av reklam och ibland ett brev.

Jag har sålt en bok även idag på Bokbörsen, och fått betalt för den jag skickade idag.

Bonden kör förbi med höbalar, åt båda hållen, härifrån OCH hit? Begriper inte varför, men det gör han.

Till skillnad från Åsa H ska jag läsa en stund nu, någon av mina böcker som jag redan läst – en lättviktig en, kanske ”Get ready to kick some ass – Dancing with Mules”. Någon exakt översättning av boktiteln tänker jag inte ge mig in på.

Nu har jag legat i sängen en timme utan att kunna somna. Jag har duschat, och sitter vid datorn igen. Har ingen lust att läsa den engelska bok jag läst förut och läser om nu, i brist på bättre. Så bra var den inte ens första gången.

På Facebook har en gammal vän hittat mig, läst något av det jag skrivit och önskar mig lycka till.

Du har ringt, du kunde inte komma in på min blogg. Det visade sig att du letat på fel ställe, men när du fick klart för dig var dina favoriter fanns – så kom du ändå inte in, just då. Kanske senare. Det hade åskat och regnat, du lät ensam eller så projicerade jag min ensamhet på dig. Inget långt samtal. Varken bra eller dåligt. Tomt.

Jag hoppas att du läser och jag hoppas att du kommer till mig med frågor eller synpunkter.

Min fd man hade ringt igår, och när jag ringde upp honom i förmiddags visade det sig att han trott att jag ringt – ett gammalt missat samtal från mig för ett par veckor sedan. Vi hade inte heller mycket att säga varandra, jag ska åka dit och laga mat när sönerna och ett par kompisar kommer för att måla huset sista helgen i juli. Sedan ska jag passa sonens hund en vecka medan han och familjen är i Turkiet.

Jag är uttråkad. Rastlös. Behöver förströs, distraheras, dras ur mig själv av något som är intressantare. Ha roligt, dansa, skratta, sjunga. Det är för tyst, och tystare ändå eftersom jag inte använder mina hörapparater när jag är ensam.

Jag borde börja spackla i hallen och toalettrummet, men är tämligen mätt på väggrenovering just nu. Det får vänta ett tag. Vid sågbocken ligger fortfarande lite osågade ”vedpinnar” och väntar på mig, jag orkar bara ta ett par i taget, sedan är sågarmen trött. Alla skåp skulle säkert också må bra av att tömmas och torkas rena, men jag har ingen lust.

Igår sålde jag en bok på Bokbörsen, det blir kanske 4-5 i månaden. Jag har ungefär 650 annonser där, och alltså lika många böcker i banankartonger här i sovrummet. Under det gamla vackra bomullstyget från Gamlestaden.

Ännu har jag inte hängt några tavlor på mina oskuldsvita väggar, de får stå till sig lite innan jag sätter borrmaskinen i väggarna. Ett par har jag lagt undan, de är för mesigt vackra och jag vill inte ha dem längre. Och jag har tagit bort den fula tavelbelysningen från den oproportionerliga nakenstudien i olja, hon får duga utan belysning, liksom övriga tavlor. Litografier bakom glas är besvärliga att hänga så att inte ljuset som kommer in från fönstret blänker och gör bilden osynlig.

Det här blir enbart bubbel och prat, bara för att få ner ord på skärmen. Det händer inget i mig när jag skriver det här, det känns definitivt inte viktigt.

Är inte ett dugg spännande, inte det minsta självutlämnande – nu kom jag på att jag undrade över Bodil Malmstens blogg som jag läste tidigare idag – hon stoppade sitt skrivande därför att hon blev för självutlämnande och privat.

Jag vet ju att hon gör så, men jag förstår inte riktigt varför det skulle vara så olämpligt att visa upp hela sig. Hon skrev om att hon inte kan umgås med folk, kan inte det språk och de koder som ”ska” användas. Hon kan inte umgås med djur heller, går bara och väntar på att de ska dö. Liksom människorna, de bara dör de också. Sedan var det slut på bloggen – om jag nu minns rätt. Jag kan ha gjort en alldeles egen tolkning och minnesbild av det hon skrev, men jag tänker inte kolla upp det.

Vad är privat egentligen, för mig? Jag kommer aldrig att skriva några detaljer om mitt kärleksliv, varken med dig eller någon annan, inga närgångna beskrivande detaljer, inga betyg. När jag tänker efter just nu är nog detta det enda som jag vill behålla för mig själv och enbart dela med den jag älskar. Däremot har jag inte svårt att skriva att jag fortfarande är intresserad av sex och gärna vill älska, oftare än jag gör.

Jag drack en kopp te innan jag kröp i säng tidigare. Nu är jag trött, men pigg. Klockan är fortfarande bara kvart i 11.

Maria på 1av3 skrev idag om hur alla kroppar syns när det blir sommar och mindre kläder, och hur framför allt allas magar syns så väl. Smala och platta är vi kanske under några sena tonår och innan vi fått eventuella barn – så varför ska det vara så eftersträvansvärt att inte vara lite rund och mjuk och mullig som kvinna?

Jag tittar på min egen kropp.

Har ingen helfigursspegel här och är ganska glad för det, men jag ser ju tillräckligt utan spegel. Nu har jag gått upp ett par kilo och det gör att mina armar t ex inte längre är så där otrevligt magra som de var i vintras. Dessutom är jag hyfsat solbrun, gäddhänget är där, men det ser jag inte hela tiden. Någonstans i huset borde de gamla blå hantlarna finnas, men var?

Benen är OK, låren lite slappa uppöver och rumpan lite väl platt – i vintras var den skrynklig. Jag har undvikit att kolla den sedan dess. Knäna är större än de varit förr men gör inte ont som för ett par år sedan, fötterna duger, vänster ”pektå” är lite krokig efter ett par småskador, annars är fötterna fina – om jag sköter om dem och filar och smörjer in. Slarvar ibland med det, men får också ryck åt rätt håll.

Mina axlar är nästan vackra, halsen är rynkig men går att släta ut om jag sträcker på mig och lyfter hakan. Ryggen är ännu rak, när jag kommer ihåg mig. Brösten sitter betydligt längre ner än förr och är trötta, men ganska rörande och väl använda, både för amning och älskog.

Huden på min kropp är numera ”födelsemärkt”,  många pigmentfläckar och små hudförändringar både här och där. Inte speciellt attraktivt. Åldrande. Mina händer är inte mina längre, de är min mammas. Samma stora ådror och även här åldersfläckar, men under solbrännan syns de inte så väl. Naglarna är korta, och om jag smörjer in dem ordentligt så håller de ganska bra.

Håret är grått, med lite god vilja kanske man kan kalla det askblont. Det är för långt och oklippt just nu, men jag stretar på ett tag till och vill se om jag kanske kan komma undan med en klippning var tredje månad eller så. Det är ännu tjockt och kraftigt och växer fort…

Öronen ser större ut tycker jag, men det måste väl vara inbillning? Hörapparaterna hör inte till kroppen från början, men är där ändå idag, liksom glasögonen (behöver nya).

Mitt ansikte är rynkigare än jag nog riktigt inser, eller vill se. Ibland blir jag förvånad när jag ser mig i spegeln, en glimt av att jag inte känner igen mig själv. Är det där jag?

Jag har nästan aldrig någon make-up, bara ett par förstärkta ögonbryn och en nedtonad näsa ibland. Läppstift har jag aldrig lyckats hitta rätt, ögonfransarna är för korta för att det ska vara lönt att måla. Brunkräm behöver jag inte eftersom jag har en ganska hög ansiktsfärg även när solen inte gjort sitt. Jag har inte några bekymmer med mina tänder, och hoppas att det håller i sig. Tandläkarbesök är för dyra för min nuvarande sk ekonomi.

Jag höll på att glömma mina skäggstrån. 3-4 stycken som återkommer på samma ställen hela tiden, på hakan. Jag drar bort dem när jag känner dem, så som jag gjorde på svärmor under hennes sista år. Det var viktigt, liksom att in i det sista måla hennes naglar. Mina är omålade, ibland målade med färglöst lack för att hålla bättre. När jag var yngre visste jag ingenting om att jag skulle få ens ett endaste litet skäggstrå. Jag är tacksam att jag inte har mustasch!

Jag är frisk, har egentligen aldrig varit sjuk. För några år sedan fick jag ett skrämskott i form av en knöl i ena bröstet, den togs bort och visade sig vara ofarlig, jag hade helt enkelt ”knöligt bröst” sa onkologen. Tack sa jag.

Öronen har också opererats, för otoscleros, en förbening av stigbygeln, orsaker okända. Det kan vara genetiskt, kanske hormonellt. Jag undrar över alla år med undermedlet p-piller, men det är inte mycket att göra åt. Hörapparaterna gör att jag hör så mycket jag måste, när jag måste. De har också fördelen att kunna tas bort så att jag slipper höra.

Det blev en rejäl genomgång av min kropp – och jag kommer fram till att jag tycker om mig som jag är, i min åldrande kropp och med mina skrynklor och ofullkomligheter, krokiga tår och skäggstrån.

Jag är glad att jag är rörlig och kan klättra upp och ner på en målarstege som de senaste dagarna. Visserligen blir jag stel och får träningsvärk, men det går.

Jag får tänka mig för om jag ska hoppa iland från en båt numera, men det hände ju även förr att jag hamnade i sjön på grund av ett misslyckat hopp. Jag är för övrigt sällan i någon hoppbelägenhet idag. Jag springer inte gärna, men det har jag inte gjort sedan jag sprang 60 m, fort, i skolan för länge sedan. Ungefär samtidigt slutade jag hoppa höjd, skulle förmodligen inte klara ens 1 meter idag.

Träd klättrar jag heller inte i längre. Och jag går försiktigt på berg, särskilt om det regnat. Har ingen lust att bryta något ben nu när jag undvikit det så länge. Fortfarande orkar jag bära en tung matkasse i vardera handen OCH gå uppför stigen till sommarhuset där min fd man bor. Sitta på huk eller stå på knäna när jag rensar en rabatt har jag slutat med. Det är enklare att sitta ner på backen, och vända runt och ta sig upp med rumpan i vädret. Inga galanta och viga skutt längre.

Kroppsligen är jag på det hela taget nöjd med mig. Jag jobbar på att bli nöjd med resten också.

Jag har just förbundit mig till att skriva om mitt spelberoende, eller snarare att skriva, även om jag inte har lust. Det är det jag gör nu, om en timme ska jag ”redovisa” hur jag lyckats med min föresats. Jag deltar i en övning initierad av Jurgen Wolff på Ustream, kallad MAD, Massive Action Day.

Det hela handlar om att agera i stället för att vänta, att lova sig själv att göra allt för att förverkliga sitt livs dröm. Och checka av en gång i timmen hur jag lyckas hålla löftet till mig själv. Ungefär som nyårslöften, men viktigare. Och timsvis respons på hur integrerade mina löften till mig själv verkligen är i mig. Så jag skriver.

Jag har min blogg, med temat ”om att skriva för att leva, eller leva för att skriva”. (Här fick jag ont i axlarna eftersom min stol är för låg för bordet där jag skriver, var alltså tvungen att avbryta för att hämta en kudde.) Den bloggen och skrivsajten 1av3 har räddat mig från mycket ångest över mitt spelmissbruk, och förhindrat en del. Det är inte alls så att jag har slutat helt och hållet, eller så att jag är säker på att jag kommer att sluta.

Men jag har lärt mig att tala (eller mera korrekt ”skriva”) om när spellusten drabbar mig, har lärt mig att be om hjälp. Och det har fungerat. Jag får stödet, som t ex hjälpte mig att avsluta ännu ett spelkonto, jag har fått tipset att klippa mitt bankkort, jag ser till att jag enbart har kontanter när räkningar och hyra är betalda, bankkontot ska vara tomt. Vem vet vad jag annars kan hitta för sätt att spela bort ännu mera pengar?

Än så länge är jag alltså på stadiet ”knep för att förhindra faktiskt spelande”. Det är ett ganska befriande stadium, jag känner mig hyfsat trygg.

För ögonblicket tror jag t o m att jag kommer att ha råd att köpa lite småsaker till huset – sådana fantasier har jag inte ens brytt mig om att ha på mycket länge. Jag har just nu faktiskt pengar över i plånboken, och eftersom jag inte har något sätt att ta mig härifrån betyder det att jag får leva på det som finns i frysen och behålla pengarna ett tag till!

Är det därmed OK att ”bara” hitta olika sätt att förhindra mitt spelande? Borde jag inte i stället fördjupa mig i orsakerna till att jag för några år sedan började spela på internet? Kan jag bli en spelare som inte spelar, ungefär som alkoholisten som inte dricker? Eller måste jag bli bombsäker på att jag aldrig mera kommer att spela på internetcasinon?

Det där är frågor jag inte kan besvara nu. För mig räcker det i ögonblicket att jag inte kan spela. Det räcker att jag gjort det mycket svårt för mig själv att spela. Min hjärna kan säkert hitta utvägar om den börjar jobba på det. Just nu är min vilja att inte spela starkare än resten av hjärnan. Och skrivfingrarna snabbare än tanken.

Så jag skriver så mycket jag bara orkar, jag drömmer konstiga drömmar där familj och vänner och kollegor blandas i de mest absurda situationer. Jag tänker ensamma tankar och tycker ibland synd om mig. I nästa stund gläds jag åt nya skrivvänner, åt den kärlek jag får och ger, åt att du och jag kan träffas och fortfarande älska varandra, en stund, någon gång.

Jag är tacksam mot mitt liv som ger mig de här erfarenheterna, även om jag kanske kunde levt gott dem förutan. De har fått mig att skriva. Just nu har jag faktiskt skrivit i tre kvart utan andra avbrott än kuddhämtning.

Nu är det dags för lite lunch innan Jurgen Wolff kommer på Ustream TV och säger kloka saker.

Hade glömt att min internetuppkoppling här på landet är för långsam för TV-tittande och chattande… Så jag har kopplat bort den förmodligen värdefulla informationen från Jurgen Wolff och får klara mig utan. Skriva ska jag under resten av eftermiddagen, så mycket jag orkar. Nu ska jag äta upp yoghurten.

Inser att jag kan tugga och skriva samtidigt – det jag tuggar är müsli, inte yoghurt.

Vädret utanför mitt fönster är skiftande idag, för en timme sedan hängde regn och åska i luften, vi hade ett strömavbrott några minuter, men nu skiner solen igen. Det blåser och är lite molnigt, någon sorts väderväxling känns det som. Huvudvärk, om av hunger eller oväder är oklart. Kanske skrivvånda.

Jag har läst bloggar idag, om skrivande och om annat. Alla som skriver, och framför allt alla som har publicerat sina skriverier i någon form och är igång med nästa bok, är så målmedvetna. Eller så har de flera böcker igång samtidigt. De sätter ett mål att skriva 6 timmar per dag, och så gör de det. De hämtar inga kuddar att sitta på, eller äter mitt i skrivandet. De skriver. Jag vet inte om jag ska bli imponerad eller inte. Det är nog bara min olycksaliga förmåga att alltid jämföra mig med andra och oftast till min nackdel, som spökar.

Jag är väldigt nyfiken på vilka som läser min blogg, och framför allt vad det var som gjorde att bloggen för ett tag sedan hade 140 visningar på en dag. Några mönster i de dagar som haft flest visningar ser jag inte. Om det handlade om en eller ett par personer som tog sig igenom många av mina 300 inlägg så tycker jag synd om dem! Det måste ha varit en ganska deprimerande läsning.

Glädjen har inte infunnit sig förrän under de senaste månaderna – och för all del, den fanns i de riktigt gamla texterna, från före kraschen i november 2009. Då när jag enbart skrev om hur glad jag var i dig, och hur bra vi hade det, om loppisar och auktioner, brödbak, lingonplockning och grannfester – sådant som också var sant. Jag ljög inte, jag talade bara inte om allt.

Nå, nu har bloggens visningar ramlat tillbaka till 20-30 per dag, och ibland färre ändå. Jag har få officiella följare, skulle gärna se att flera läste regelbundet. Vill gärna att flera läser över huvud taget, det må jag ju stå för. Jag vill bli läst. Och jag vill att den som läser talar om vad som händer i honom eller henne, om läsningen väcker någonting.

(Det finns ett uppmuntrande verktyg i det här ordprogrammet som heter ”antal ord” – just nu är de 1056, på nätt en timme. Det motsvarar ungefär två sidor skriven text – hur många sidor ska min bok ha? Den bok jag läste senast, ”Anfäkta” av Peter Jungerfelt, var på 206 sidor i pdf-format, centrerad text på ganska smal bredd. Ska kolla hur många ord per full sida – det var bara 175! Kanske en gles sida, med korta meningar. Jag vet att jag någonstans har sett någon form av mått på en ”vanlig bok” – men var?

Nu kom jag av mig lite, efter kopiering av text och koll av antal ord.)

Egentligen skulle jag just nu vilja krypa i säng, men min säng är tom. Det är inte roligt att ligga ensam i en säng. Jag saknar dig i min säng. Saknar att inte hitta dig där när jag sträcker ut en hand mot din i natten. Det enda jag hittar är min bok och mina glasögon. De ligger där du skulle vara – om jag fick det som jag tror att jag vill.

Vill jag det? Just nu vill jag i alla fall inte vara din hemlighet längre, det har du kanske läst om du gått in bland ”favoriter” på din dator. På din begäran lade jag in adressen till min blogg där.

Vad vill jag med dig? Det är nog dags att jag ställer mig den frågan nu, och att jag hittar ett svar som känns sant. Hittills har det mest handlat om vad du vill med mig, för mig.

Vad det handlat om för din del vet jag inte mera om än ditt svar när jag frågade dig varför du kommer till mig ibland: ”att vi har trevligt, att det är roligt att prata, att vi har det bra sexuellt”. Så åkte du iväg efter två dagar och en kväll, och ringer sedan och säger att du tagit fel på veckodag, trott att det var fredag. Det var i torsdags.

Att leva helt utan en man, om det än är en man som sällan är hos mig och som dessutom har en annan kvinna samtidigt, det känns väldigt tomt. Jag har också min fd make här ibland, han är min vän och han vill mig väl. Han är inte ett alternativ på något annat sätt än just så. Du är det kanske inte heller.

Om du skäms för mig numera och vill hålla mig hemlig, vad gör det med den kärlek vi en gång talade om för världen och varandra att vi hade?

Var det inte kärlek, var jag bara ett tillräckligt trevligt och bra sällskap, som höll din rädsla för ensamhet stången? Och du min kanske, fast inte tillräckligt effektivt, eftersom jag trots att jag ”hade” dig, började spela på internetcasinon? Vi kallade det vi hade kärlek.

Jag vet inte, och om jag ställer någon sorts ultimatum får jag veta – jag är rädd för svaret. Då kanske jag verkligen blir ensam, fd make, bästa vän, syrror, barn och barnbarn och skrivkompisar till trots. Törs jag bli så ensam, nu när jag är så gammal som jag är. Sjuttio år nästa februari. Jag är inte beredd att besvara någon av mina frågor just nu. Inte vet jag vad kärlek är heller.

(Läspaus, kaffe. En halvtimme, tillbaka kvart över 15.)

Igår när jag läste ”Anfäkta” träffade jag på begreppet ”King Baby- syndrom”, använt av Tom Cunningham (som jag behöver läsa mera om). Så här skriver han om vad som kännetecknar ”King Baby”:

Blir ofta arg eller rädd för auktoritetsfigurer och motarbetar dem för att driva igenom sin egen vilja.

Söker godkännande och förlorar ofta sin identitet

Ger ofta ett första gott intryck men kan inte följa upp

Har svårt att ta personlig kritik och blir hotfull eller arg när han kritseras

Har en beroendepersonlighet och drivs till ytterligheter

Stöter bort sig själv eller är avskärmad från sig själv

Är ofta förstenad av ilska och besvikelse och är sällan tillfredsställd

Är ofta ensam även när människor finns runt omkring

Är kronisk gnällare och skyller andra för vad som är fel i deras liv

Känner sig inte uppskattad och anser sig inte passa in

Ser världen som en djungel full av fiender med själviska människor

Ser allt som en katastrof, en lögn och att det gäller liv eller död

Är absolut, allt är svart eller vitt

Lever i det förflutna och är rädd för framtiden

Har starka beroendekänslor och är rädd för att bli övergiven

Föredrar att charma uppåt och förnedra nedåt

Har känslomässig smärta inombords och förlorar kontakt med sina känslor (ledsna ögon – men säger att allt är bra).

Jag vet inte om den halvfeta stilen är Peters eller Tom Cunninghams, men det är en alldeles förskräcklig uppräkning av negativa och sorgliga saker. Jag kan känna igen en hel del av dem.

För att eventuellt bli klokare behöver jag lära mig mera om hans beskrivning av ”King Baby” och hans tankar kring varför de här yttringarna uppträder. Det är något som hör hemma i faktadelen i min bok om mitt spelberoende, liksom en referens till Peters bok ”Anfäkta”. (Inlagt i foldern Fakta spelberoende.)

Häromdagen läste jag Åsa Hellbergs blogg. Åsa jobbar med sexberoende och har själv varit medberoende till en man som var dysfunktionell vad gäller sex och relationer. Hon skrev om ”den röda tråden”, det tema som återkommit flera/många gånger i livet, det som ligger som en grund för alla de beslut och alla de val en människa gör i sitt liv.

En av mina röda trådar är just en som även Tom Cunningham tar upp, nämligen behovet av att bli godkänd, och konsekvensen att då ofta förlora sig själv – ”söker godkännande och förlorar ofta sin identitet”. Den tråden har lyst röd genom åren, under uppväxten hemma när jag ofta försökte få mormors godkännande, i skolan där jag var duktig, senare i livet. Inför män, i mitt äktenskap, i min otro, i min relation till dig.

Den här röda tråden har ofta bekymrat bästa vännen, som ibland har klippt av den – och gjort mig alldeles paralyserad med sin fråga ”vad vill du”!!!!????

Det har hänt att jag inte kunnat tala när hon ställt mig den frågan, halsen blir alldeles tjock och stel och inga ord kommer ur munnen. Jag vill bara krypa ihop som ett mycket litet barn och gömma huvudet i armarna.

Vad vill jag?

Det har alltid varit mycket enklare att tala om vad jag inte vill – och kanske är det ett steg på vägen. Nu vet jag att jag vill skriva. Ofta törs jag inte tro på att jag kan skriva, men jag vill ändå skriva. Och jag skriver ändå.

Jag vill också bli ”my own author”, något som är större än att kalla sig författare.

Jag vill ha tillbaka mitt liv. Ett liv där jag inte gömmer mig bakom någonting. Inte ens för mig själv. Ett liv där jag har uppskattande respekt för mig, och för det jag är. Ett liv där jag inte skäms.

Dessutom har jag en önskelista här i datorn, där första önskan är en disktrasa av lin… Diskmedelsburken med hål i som tidigare fanns med på listan har jag fått av min yngsta syster, och bokhyllorna som också var inskrivna där,  kommer jag att få från en granne som flyttar till hösten.

Disktrasan kanske jag faktiskt kan köpa alldeles själv nu när jag inte har spelat bort allt!

(2300 ord ungefär, alla inte mina, men ändå! Tack Jurgen Wolff och tack till mig själv som skrev.)

Igår kväll sträckläste jag Peter Jungerfelts bok ”Anfäkta – en dagboksroman”. Peter bloggar under namnet Nemo, adress http://12steg.blogspot.com/ . Kolla in honom!

”Anfäkta” är en bok om sprit och om Peters beroende, och hans väg ur beroendet. Citat ur boken:

”Jag hittar frågor som jag läser – får bara svara ja eller nej…

1. Händer det att du druckit när du blivit besviken, grälat med någon eller har haft bråk på jobbet?

2. När du känner dig irriterad eller har bekymmer, dricker du då mer än vanligt?

3. Tycker du att du klarar av att dricka mer nu än första gången du drack alkohol?

4. Har det någonsin hänt att du på morgonen efter att ha druckit har glömt bort en del av det som hände kvällen innan?

5. Om du dricker tillsammans med andra, försöker du då få lite mer i dig utan att de andra märker det?

6. Har det någonsin hänt att du har känt dig illa till mods om det inte har funnits alkohol tillgängligt?

7. Har du under det senaste året märkt någon tendens att du har mer bråttom än förut att få i dig den första drinken när du börjar dricka?

8. Känner du dig besvärad när familjen eller arbetskamraterna tar upp dina dryckesvanor?

9. Kan du ibland känna dig lite skuldmedveten över dina alkoholvanor?

10. Har dina minnesluckor ökat i antal den senaste tiden?

11. Märker du att du ofta vill fortsätta att dricka när de omkring dig har sagt att de fått nog?

12. Om du tar dig en rejäl fylla, har du då vanligen en särskild orsak till det?

13. När du är nykter, händer det då ofta att du ångrar vad du har gjort eller sagt när du varit berusad?

14. Har du någon gång misslyckats med att hålla löften till dig själv om att sluta dricka eller dra ner på drickandet?

15. Försöker du undvika att dricka hemma eller tillsammans med släkt och nära vänner?

16. Tycker du att problemen på arbetet har ökat under de senaste åren?

17. Tycker du att problemen med ekonomin har ökat de senaste åren?

18.Tycker du att fler och fler verkar behandla dig orättvist?

19. Äter du bara lite eller oregelbundet när du dricker?

20. Känner du ofta behov av att få en återställare på morgonen efter att ha druckit?

21. Har du varit inne på sjukhus för behandling som följd av att du har druckit?

Längre ner i texten står det:

Den som svarar JA på tre eller fler frågor, oavsett vilka frågor det

gäller, har sådana problem att man bör söka få en ordentlig

diagnos.”

Första steget i 12-punkters programmet är detta:

”1. Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen* – att vi förlorat kontrollen över våra liv.

Kunskap

Insikt

Maktlöshet

Accepterande

Frigörelse

* det går bra att byta ut alkoholen mot sex, mat, pengar, arbete, spel, porr, shopping. Välj själv.”

Jag kunde förstås svara ja på många av frågorna (om jag bytte ut alkohol mot internetspel på casino)  i boken, och jag kände igen mig i ovanstående första steg i programmet. Jag hade förlorat kontrollen över mitt liv. Att skriva är ett sätt att ta tillbaka livet, kanske är det den frigörelse som han talar om.

Jag rekommenderar starkt att den som är intresserad av att läsa om Peters väg ur missbruk går in på hans blogg.

Där finns anvisning om hur du gratis kan ladda ner hans bok i form av en pdf-fil, vilket jag gjorde. Du kan donera en summa för nedladdning eller låta bli. Bloggen är dessutom läsvärd även utan bokläsning!

Du har varit här och vi har haft ett par fina dagar – och nätter.

Nu är jag ensam och försöker hitta min balans igen, försöker skriva igen, försöker inte sakna dig nära mig. Jag har jobbat med att spackla och måla både sovrum och vardagsrum, jag har tvättat och städat, klippt gräs och burit möbler fram och tillbaka. Kroppen är stel och trött, själen tom och vilsen.

En av skrivvännerna på 1av3 kommenterade något jag skrev om dig, mig och din andra kvinna, och frågade ungefär ”varför nöjer jag mig med att inte vara den enda för dig”? Det är en bra fråga, mitt svar landar i att du och jag fortfarande är trygghet och igenkännande, gott gammalt och vant. Och att mitt självförtroende som kvinna och människa inte förslår till att få mig att ställa några ultimata krav!

När jag skrev ett svar till hennes kommentar insåg jag också att det jag inte gillar längre är att vara din hemlighet.

Att du fortfarande ibland träffar mig är en hemlighet för dina barn, din släkt och dina (en del var tidigare också mina) vänner – medan de mina vet att vi ses.

Du är inte hemlig, jag är det. Jag har fått nog av hemligheter, jag vill inte vara en hemlighet.

Jag tänker att du kanske skäms över att göra bekant att du ”förlåtit” mig alla mina svek. Din syster undrade ju för ett tag sedan hur du alls kunde prata med mig, när hon råkade höra att du ringde mig. Och när du i mitt kök talade i telefon med din son lät du honom tro du att du var i ditt hus och städade.

Något jag också insåg är att jag önskar en relation med en man som är både kropp och själ, både samtal och älskog, vardag och fest, glädje och sorg.

Du och jag är och var kropp, älskog, fest och glädje. När det blev sorg tog vi slut. Direkt. Nu har vi lite av det vi hade en gång, men det är fortfarande enbart det ”lätta”. Vi undviker båda det som är och var tungt och svårt. För ögonblicket är det kanske det enda möjliga. Kanske är det tillräckligt?

Idag ska jag inte måla, nu är både sovrum och vardagsrum vita och fina – i det stora rummet fick fondväggen vara kvar, trodde mig inte om att kunna täcka den med den färg som återstod. Alla golv är skurade, rena trasmattor på.

Mina tavlor står och väntar mot väggarna här och där. Det känns ansvarsfullt och svårt att bestämma var de ska hänga, nu när inga gamla hål kan gömmas bakom tavlan så att det inte gör så mycket om det blir fel. Bokhyllor kommer till hösten, så på den väggen ska inga tavlor upp. Om det nu är den väggen jag ska bokhyllorna på? Kanske den motsatta? Bokkartongerna är för närvarande täckta av ett vackert Gamlestaden-tyg, ”Bladgaller”, skrynkelhärdig krympt bomull enligt kanttexten. Outslitligt kunde de ha lagt till, jag har sett tyget som draperi hos svärmor i alla år, ungefär fyrtio, och nu har jag det. Banankartonger blir vackrare så.

Och så har jag plockat en stor bukett med något som ser ut som stora vita blåklockor och växer som ogräs utanför tomten – någon som vet vad det kan vara? Örtboken jag har talar om en knölklocka som är bönders förtvivlan, men den har blå klockor. Vackra är de i alla fall. Jag har klippt halva gräsmattan, druckit kaffe och suttit ute och filosoferat en stund. Några minnesvärda stora tankar uppstod inte.

Jag är lite tom, vill ha sällskap fast inte. Vill skriva fast inte. Igår flyttades 30-talet biffkor till nytt bete och jag stod och täckte ingången till ”min” tomt så att de inte skulle vika av och äta upp mina pelargoner. De lunkade förbi och blängde som bara kossor kan. I täten gick hyresvärdinnan och bölade lockande, det verkade fungera även om det lät tämligen illa.

De vackra vita klockorna var inte så vackra efter några timmar – de blånade och vissnade. Vilar nu i komposten.

Nu har jag ett vitt sovrum. Visserligen ser jag tapetskarvarna genom spackel och färg, men det är rent och fint! Jag har också träningsvärk och är stel i kroppen efter klivandet upp och ner på stegen. Och jag är stolt, har gjort alltihop alldeles själv! En av mina söner, som en gång i livet också var målare, kommer att säga ”vad var det jag sa, morsan, du kan inte spackla”. Det är sant. Det är också sant att jag inte längre ville vänta på att han skulle få tid…

Nu ska jag ta vardagsrummet också, men jag tror att fondtapeten får vara kvar så länge – den fula bården i sovrummet lärde mig att det är svårt att måla över kraftiga mönster. Innan jag kan göra någonting i vardagsrummet, måste skåpet tömmas på porslin och köpmandiskens lakan mm måste annanstans så att möblerna åtminstone kan dras ut på golvet. Längre än så lär jag inte få dem. Sedan ska här spacklas igen, kanske med någon nyförvärvad lärdom i händerna.

Vad är det här? En o-skrivares försvarstal? Det är i alla fall en delförklaring till att jag inte skrivit något sedan i söndags, nästan en hel vecka utan ord.

En annan förklaring är besök av både min syster och min älskade. Syrran åkte hem samma dag som hon kom, på tisdagen. Eftersom vi var tre så spelade vi canasta, jag förlorade stort. Något ordentligt prat blev det inte, men vi hade trevligt.

Min älskade stannade till igår. Jag frågade honom varför han kommer till mig. Hans svar var ungefär ”vi har trevligt, det är roligt att träffas, vi har det bra sexuellt” – och jag vågade inte tala om hans andra kvinna. När han är här känner jag mig inte utnyttjad, eller svartsjuk. Då är det som han säger, alltihop.

Just nu är det bra att vara ensam. Jag kanske får något skrivet, och om inte annat så ska jag spackla.

Kära, lilla (betyder enbart att du är tre år yngre än jag) syster – jag är glad att du läser det jag skriver, jag blev så glad att jag grät!

Sedan ringde jag och vi pratade. Och nu är jag ledsen över att du inte vill uppröras, och jag förstår inte som du inte förstår det jag säger det du säger – det enda jag hör är ”upprör mig inte”.

Du har läst mitt brev till mig själv 2026 , en önskedröm, ofarlig jämfört med verkligheten. Du har också läst det som föregick det inlägget, som ju faktiskt handlade om mitt spelande. Var det det du läste? Är det fantasin som är så bra skriven att man kan glömma verkligheten?

Du kommer kanske på besök nästa vecka, men vill bara stanna över dagen. Jag skulle vilja att du stannade över natt, och jag har talat om det för dig.

Jag vill prata med dig. Inte för att du ska säga att jag har rätt, bara för att du ska lyssna. Jag ska lyssna till dig.

Du lever ditt liv som du vill. Jag lever ett liv som jag inte vill. Det är sant att mitt liv förändrats på ett sätt som jag inte ville. Ditt liv har inte förändrats, säger du, men det har det – du har pensionerat dig. Det är sant att du hade lättare för mig och mitt liv, förut.

Men jag lever mitt liv nu, du lever ditt liv nu. Kan du inte bara säga att du ser att jag lever? Jag ser att du lever, och jag (skit) vill att du lever mera! Också om det gör ont!

Släta inte ut livet, låt det vara buckligt och snubbligt, lev – och allt detta är mina förutfattade meningar och min syn på ”alla andra dagar ska vi leva” (en dag ska vi alla dö, … P-O Enquist, Ett annat liv).

Du är min syster, jag älskar dig, har aldrig sagt det, men så är det. Jag tror att du älskar mig. Ditt liv är OK för mig om mitt liv är OK för dig. Innerst inne.

En liten seger i går igen – jag avslutade ännu ett spelkonto (där jag kunde ha spelat utan bankkortet), och jag har mina 275 kronor kvar på bankkontot. Tack vare goda kompisens råd att jag skulle slänga in ett mejl och avsluta. Gott med en sådan. Syster B stödde mig också, men mera lågmält…

Kanske är det här en skiljeväg när det gäller mitt spelande. Jag är innerligt trött på det, jag är less på att börja darra av spellust så fort jag har några kronor över, jag vill verkligen inte slänga ut de få pengar jag har genom fönstret – för det är ungefär det jag gör när jag spelar. Ev vinster spelas ju omedelbart bort, det blir aldrig något slut på plus. Alla med någon sorts vett i skallen skulle ha lagt av för länge sedan – men inte jag. Jag var av någon anledning tvungen att fortsätta hit. Hit. Inte längre.

Nu sker mina avslut av spelkonton, mina (historiska!!) återfall och hela min emellanåt eländiga tillvaro för öppen ridå, jag skriver om alltihop. Den som vill kan läsa. Förundras och kanske förfasas, jag hoppas de som har livet framför sig förfasas – och blir så j-a rädda att de aldrig prövar på! Men jag vet att vi alla gör det vi gör, alla skapar sina egna erfarenheter, och ibland kostar de mera än de borde.

Tarot-kortet idag är Solen. En symbol för skaparkraft och kreativitet, ”livet har äntligen förvandlats från en prövning till en njutning”. Frihet från begränsningar och ett nytt medvetande. Stämmer ju fint på mitt skrivande. Åtminstone ibland!

Alkoholist lär man ju vara resten av sitt liv, OCH även alkoholisten kan låta bli att dricka. Spelberoende är jag därmed förmodligen också resten av mitt liv, OCH jag kan låta bli att spela. Blott en dag, ett ögonblick i sänder… Lina Sandell visste vad hon talade om. (Hon skrev över 1700 dikter, bland andra ”Tryggare kan ingen vara”, ”Blott en dag”, ”Bred dina vida vingar” och ”Jag kan icke räkna dem alla”. Plus ”Lilla svarta Sara”.) Innan hon dog 1903 blev hon både dement och stum… Kanske skulle hon bli förskräckt att hitta sig själv i det här sammanhanget.

I Aftonbladet idag läste jag en recension av Roberto Bolaños samlade dikter, ”Det okända universitetet”. Jag har läst om författaren i Bodil Malmstens blogg, och varit nyfiken – nu är jag ännu mera övertygad om att jag vill läsa någon av de böcker som finns översatta till svenska. Han såg sig själv som poet i första hand, prosaförfattare i andra, och menade att poesin överträffar prosan på alla områden.

Skriv dikter alltså? Om nu poesi är överlägsen prosa, varför är det så relativt få som läser poesi jämfört med läsarna av alla sorters prosa?

För att hoppa från hatt till galosch (ännu en påminnelse om dig) så hoppas jag att jag får den utlovade färgen till sovrummet i morgon! Huset ser ut som om jag skulle flytta, igen – prylar, böcker och allehanda pinaler överallt. Utom i sovrummet som ska målas, där står bara ett tungt bord och min säng kvar. Det är alltid trist att sova ensam i en säng, och ännu tristare när sängen står mitt på golvet i ett spacklat och kalt rum.

Nu har jag trampat runt i huset en stund, borstat tänder som jag hade glömt efter frukosten, skakat mattan i toarummet, flyttat några böcker. Trappen behöver sopas ren från allt ”trädfnas”, men det regnar. Svalorna flyger ett par decimeter över marken, kryssar mellan träden. Gräset växer.

Jag kokar kaffe, dvs värmer vatten och tar fram burken med snabbkaffe. Klockan är strax 9. Och direkt därpå kvart i 10!

Någon fantastisk inspiration har inte gripit mig. Jag har gottat mig åt Ingrids boktankar – en alldeles fantastisk bokblogg med roliga andra blogglänkar och massor med lästips och bokfunderingar. Hur kan och hur hinner Ingrid läsa och skriva allt? Och dessutom leva och motionera sin fina hund? Hon är numera också medlem i 1av3!Vissa dagar känns redan från början längre än andra. Det här är en sådan.

Min systerdotter skrev på Facebook ungefär följande: ”Om det är lördag och man börjar fundera på om man ska baka hallongrottor eller finska pinnar, då vet man att man har tråkigt” – hon är ung, så det är nog sant. Jag funderar just inte på att baka, och därmed inte heller på vad jag skulle baka, om. Jag vet att jag har tråkigt ändå, just nu.

Önskar att jag kunde flyga som svalorna – men jag skulle förmodligen krocka med ett av alla träden! Sädesärlorna håller sig mest på backen, de hittar tydligen vad de behöver där.

Jag har just talat med en gammal vän som bytt ut sitt knä. Hon var på bättringsvägen, och undrade hur jag hade det? Och jag talade om att jag skriver, mycket. ”Var/vad då?” – ”I min blogg och på 1av3, skrivsajten. Du kan läsa min blogg om du vill.”

Men nej, det där med bloggar hade hon aldrig begripit sig på, varför skulle man blogga, och hennes dator var så skruttig, och hon själv så dålig på tekniken, så…

Ännu en person som inte vill läsa mina skriverier, jag bjöd in och hon undvek att säga ja eller nej. Så då fick hon inte veta vad min blogg heter (även om jag tror att jag talat om det tidigare), eller skrivsajten. Det här avvisandet gör just inte ont, jag blir bara undrande över vad det är som händer i henne? Detsamma som i min syster som inte heller vill (tror jag) läsa? Och varför inte säga ”jag är inte intresserad, jag vill inte läsa”?

Skit samma, andra vill!

Gula lappar, innehållsförteckning, synopsis, pusselbitar och olika färger – alltihop tips för att skriva och sortera det man skriver så att det småningom blir en bok! För all del, förutsättningen för det är att det finns en massa ord på lapparna och i resten… Och att orden är spännande, roliga, intressanta, rörande, läskiga att läsa…

Så, vilken pusselbit ska jag skriva idag? Klockan är 13, det är en låång söndag.