beskrivarblogg

DU ringde. I morgon skulle du åka ut till ön och hämtas av sonen vid bryggan. I kväll skulle du äta kräftor och dricka pilsner i din ensamhet.

Jag höjde ett frågande ögonbryn som hördes i telefonen. Ingen respons.

När du varit en vecka på ön skulle du gärna komma och äta kräftor med mig. Jag undrade om du avsåg i helgen om en vecka eller under veckan efter helgen. ”Har du inget annat sällskap”? Kunde jag inte låta bli att fråga.

Du fnittrade lite och svarade att du menade under veckan efter helgen. Veckan därpå skulle nämligen vännerna – eller sade du ”våra vänner” – från Marakesch komma på besök. Där fick jag besked.

Jag inser att jag gått och inbillat mig att du inte träffar din andra kvinna mera – eftersom du haft tid med mig och jag vet att du varit ensam i huset utanför Sala. För det har du väl?

Fantasier – och det är inte ens särskilt plågsamt att inse att mina tankar är just fantasier. OK, du har fortfarande den här kvinnan kvar. Och du har mig. Och jag har dig. Ibland. Det duger nätt och jämnt.

Häromdagen när mina vänner från skrivsajten var här talade vi lite om detta, att det inte är nödvändigt att vilja bo ihop med sin älskade. Jag, och hon, visste att vi inte längre ville detta. Han talade om det med en sorts längtan?

En gång var det en naturlig förlängning av kärleken, kanske i barnalstrande syfte – men inte längre. Jag är sjuttio snart, hon är fyrtio – men vi har samma uppfattning och samma behov av kärlek på andra villkor än när vi var unga. Kanske handlar det om att det är mera på våra villkor?

Säger jag som delar dig. Och pratar med dig via bloggen som du säger dig läsa med intresse och lust. Vi kanske törs prata med varandra IRL någon gång. Du får gissa vad IRL betyder.

Tusen ord om dagen, säger Stephen King; Murakami betonar koncentration och uthållighet. Båda understryker att det är viktigt att skapa skrivrutin, sätta sig där vid datorn och skriva någonting, eller inte skriva, men sitta där. Och inte gå därifrån förrän något trots allt blivit skrivet. T ex de ett tusen orden…

Igår läste jag ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av Haruki Murakami. En oväntat spännande och absolut läsvärd bok om hans passion för maratonlopp och plågsam träning, men också om skrivande och författarskap.

Några meningar fastnade hos mig, bl a hans tankar kring sitt eget åldrande. När boken skrevs för ett par år sedan var han runt 60, sprang långsammare än förr, men sprang fortfarande. Ett påfrestande maratonlopp om året. Och han skrev/skriver fortfarande. Så här säger han: ”Jag är på väg mot en fåordig, enkel mognad – eller om jag nu ska uttrycka mig ännu mer ödmjukt – mot en utvecklingens återvändsgränd.”

Någonstans i allas våra liv slutar utveckling, och kroppslig och mental avveckling tar vid. Jag minns nyss när pressen intervjuat Hasse Alfredsson i samband med hans 80-årsdag och han sade ungefär så här, ”fantasin har försvunnit, den finns inte längre”. Åldersmässigt befinner jag mig mitt emellan dessa två remarkabla män, i övrigt inga jämförelser. Men jag hoppas innerligt att min avveckling dröjer. Ännu har jag inte nått den fåordiga, enkla mognad som Murakami beskriver – snarare har jag just återupptäckte alla ord, också när jag inte tycker mig ha något att skriva om! Någon löpträning avser jag inte att börja med, där har tåget definitivt gått. Men ännu finns andra tåg.

Om en timme överger jag dator och skrivande för kantarellskogen. Det är torrt, men lär finnas kantareller i alla fall. Längtar efter en pytt med färsk lök, färskpotatis och kantareller – fantastisk sensommarmiddag! Vargarna får väl jag och mitt skogssällskap, granne som känner skogarna här, skrämma medelst högljudd sång… Här kommer Hasse Alfredsson tillbaka, det är hans ”Jag satte foten i en potta” som fungerar som skogsskrämma, åtminstone när jag går ensam!

Det här är inga tusen ord, bara drygt 300 – men det är fyra gånger flera tecken. Det får duga för ögonblicket.

Jag sitter utanför det sommarhus jag och min fd man byggde för 46 år sedan. Altanen är ny förra året, byggd av våra söner. De kommer hit i kväll och ska måla huset och göra nya vindbrädor mm. Vinden nästan ryter i tallkronorna och himlen är halvklar, det är varmt. Gula knubbiga kantareller ligger i en korg på bordet.

Mycket är sig likt, och mycket är alldeles olikt. Kantarellerna kommer fortfarande på de ställen jag hittade för så länge sedan. Jag blir tankfull av att vara här, och jag längtar ut på sjön, till den gamla segelbåten som inte finns kvar här.

Längtar efter att i den här vinden kanske byta fock, och t o m reva storseglet, med en tamp i munnen eftersom jag bara har två händer, och med fötterna stadigt placerade på däcket, kanske en livlina fastgjord i mantåget. Längtar så det känns i kroppen hur det var att stå där och fixa det där medan båten stampade i vågorna och fd mannen höll hårt i rorkulten.

Någon mera segling blir det nog inte, men fortfarande klarar jag att gå i skogen. I morgon (mellan servicepassen till de jobbande sönerna plus kompisar) ska jag ut och plocka lite blåbär. Det ser ut att finnas ovanligt mycket i år, just här. Där jag bor finns inga.

Läser i DN om Bodil Jönssons nya bok, ”När horisonten flyttar sig”, som handlar om att lära sig ett nytt sätt att åldras på. Vi som blir gamla nu är inte gamla på samma sätt som våra föräldrar. Vi behöver fortfarande något i livet som kan vara ett viktigt innehåll, det räcker inte med barnbarn, ledighet, boule eller bridge och kryssningar. Den boken ska jag låna, jag känner igen mig i det lilla som stod i artikeln och vill läsa mera.

Skrivandet känns som det viktiga innehåll jag ska ägna mycket av mitt återstående liv.

Dagens läsning i övrigt är Stephen King´s ”On writing” som jag igår lånade på biblioteket i Norrtälje – jag hade letat efter den, och frågade till slut bibliotekarien var den fanns. ”Oh, den måste jag hämta, den finns på ett hemligt ställe”, svarade hon och jag blev så paff att jag glömde fråga varför! Nu läser jag den, och den är bra. Jag har bara hunnit med första delen ännu, och har just börjat på det som handlar om skrivande.

Ett par saker har ändå redan fastnat: han säger ungefär att ”närma dig inte skrivandet lättvindigt, som om du skulle tvätta bilen” – ”ta det på allvar, annars kan du lika gärna tvätta bilen”. Och, som Annika Bengtsson citerade häromdagen, ungefär ”skriv med stängd dörr, redigera med öppen dörr”. Som jag förstår det rekommenderar han att man skriver utan att visa upp för andra, men att man visar det man skrivit när man själv är hyfsat tillfreds med det. Jag läser ivrigt vidare.

”Tänk woodo”, säger Karin. ”Stick nålar i elaka människor, ladda andra med alla goda egenskaper du själv skulle vilja ha. Det kan bli riktigt kul. Det kan det.” Slut på citatet.

Jaha.

För att göra en woodo-docka och sticka nålar i den och verkligen önska död och förbannelse över någon annan levande människa krävs hat. Jag vet inte någon jag hatar. Även om woodon enbart tilldrar sig i fantasin, och är utan fysiska manifestationer – så klarar jag nog inte det.

Hur skulle det vara att hata någon så? Och vad händer med den som hatar?

Jag kan bara tänka mig en situation i livet där jag skulle hata en annan människa så. Det är att den personen dödat ett av mina barn, som i Norge nyss. Om jag vore förälder till någon av de mördade ungdomarna skulle jag hata, jag skulle önska att mördaren fick lida som alla överlevande lider, som alla de som dog led.

Jag skulle inte önska hans död, som Marcus Birro i gårdagens kvällstidning. Jag skulle önska att han finge leva länge, och varje dag se sig själv i spegeln och se en mördare. Jag skulle krympa hans liv till att bara omfatta överlevnad, ingenting annat än fortsatt liv. Med minnen som aldrig tar slut, så som de aldrig tar slut för alla föräldrar eller för alla överlevande.

Hans död skulle vara ett för snabbt och lätt straff.

Tänk woodo, sade skrivkompisen Karin. Och jag började tänka på människor som påverkat mig i ”fel” riktning i livet, sådana som jag kanske skulle ha woodo-at om jag hade vetat hur när det begav sig!

Syslöjd, fröken Berg. Vita stickade vantar (som jag fortfarande kan ha), med en liten broderad blomma på översidan. Tunt garn. Jag vet inte hur många gånger jag fick gå ner från katedern med min stickning, repa upp ett antal för hårt stickade/för löst stickade/tappad maska-stickade varv – och göra om. Undrar ni på att jag aldrig stickat sedan jag blev vuxen nog att bestämma själv?

Av någon anledning skulle vi också lära oss sy hålsöm. Först syr du ett örngott, sedan drar du ut ett antal trådar ur väven på framsidan. Och därefter syr du, eller snarare lindar du tråden runt några av de trådar på andra ledden som är kvar i väven. Om du är duktig blir det hålsöm. En vacker sömnad med just hål och mönster. Jag gjorde det, men särskilt vackert blev det nog inte. Idag vet jag inte vart det örngottet tog vägen. Det enda jag lärde mig i syslöjden var att jag inte kunde, att jag var slarvig och hade för bråttom.

Som den gången jag skulle sy en klänning i manchester och klippte till den så fort, att det blev framsida på ena ledden av tyget och baksida på den andra. Intressant, men knappast avsiktligt. Min karriär inom sömnad och stickning tog slut innan den ens var påtänkt.

Ett annat offer på den missriktade pedagogikens altare var min sångglädje. Det skulle sjungas upp för någon sorts kör i folkskolan (tror jag) och musikdirektör Strömberg kallade in oss en och en och så fick vi sjunga något. Jag fick kort och gott veta att jag inte kunde hålla ton, och därmed inte skulle platsa i kören. Punkt.

Fram tills dess hade jag ofta och gärna sjungit, i alla fall hemma i köket där vi allihop kunde alla schlagers och alla sångerna i den oranga sångboken ”Nu ska vi sjunga”. Nu slutade jag sjunga, musikdirektören måste ju veta vad han talade om och han hade talat om för mig att jag inte kunde sjunga.

Många år senare var jag i Frankrike, i en grupp med mestadels fransmän och -kvinnor. Det handlade om personlig utveckling, och vi gjorde övningar för att ta oss förbi våra egenskapade hinder och begränsningar. En kväll delade vi in oss i grupper om fem, och fick i uppgift att sjunga. Om jag hade kunnat gå hem från bergen utanför Nice till Sverige så hade jag gjort det.

Var och en skulle sjunga i en timme, resten av gruppmedlemmarna hade uppgifter som benämndes ”spontanuity”, ”authority”, ”grace”. En tog tid. Inga samtal, alla skulle enbart lyssna till en person i taget, och på olika sätt stötta genom att förmedla ovanstående. Jag skulle sjunga sist. Någon sjöng vackert, någon tjatsjöng och behövde vänliga puffar för att komma vidare, någon sjöng förfärligt falskt och behövde stöttas för att ändå våga fortsätta. Min vånda växte.

När det blev min tur sjöng jag alla barnvisor jag kunde komma ihåg, på svenska. Trollmor som band ihop dem i svansen, I kungens granna slott i dess stora stora kök, Nisse ville sjöman bli, Ekorrn satt i granen, Mors lilla Olle, etc.

När de tog slut, började jag sjunga psalmer. Plötsligt sjöng jag ”Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider” – och min sång övergick i något som bara kan kallas klagosång. Inga ord, enbart en sorg så djup och en smärta så stor, att den inte kunde uttryckas på annat sätt än genom toner av ett slag som jag aldrig åstadkommit förr och aldrig kommer att åstadkomma igen.

Jag hade sett löpsedlar med bilder från terrordåd i Israel alldeles innan jag åkte från Nice och de bilderna sjöng jag nu. Jag grät, de som lyssnade grät. Ett ögonblick i livet där jag sjöng, och där det inte spelade någon roll att jag inte kan hålla ton. Det spelade heller ingen roll att de inte förstod min svenska när jag satte ord till barnvisor och psalmer – vi förstod varandra ändå.

Det var spontanitet, auktoritet och nåd. Under en dryg timme.

Önskar att musikdirektören från min folkskola varit där. Den sortens sång hörde han nog inte i sin kör – men åh, vad jag var ledsen att jag aldrig fick vara med i den, då.

Fantisera säger de som kan, hitta på vänner och fiender som kan föra din kamp. Lek med dem, testa! Och jag är så fast i jorden att jag blir rädd för att leka. Har nog förresten alltid varit rädd att leka. Om inte rädd, så väldigt ovan. Det var en av de saker du lärde mig. Vi lekte bra ihop.

Åter till fantiserandet. Det behöver nog ersätta det självbiografiska skrivandet nu, eftersom jag tycker mig gå i stå med skriverier om spelberoende och elände. Hur skulle fantasierna se ut? Och måste jag då överge allt det jag redan skrivit eller kan jag använda en del av det – som vaddå? Delar av den där boken jag pratat om och som jag menade skulle vara färdig våren 2012? Antagligen är det det jag tänker på. Inte bara antagligen, det är det jag tänker på.

En fantasi är att spelberoendet nu verkar ha flytt sin kos, och ersatts av skrivberoende. Detta nya behov kostar inte pengar, det är inte lika själsdödande trist som casinospelandet kunde vara. Det inger heller inga förhoppningar om stora pengar, eller ens om små pengar. Är det roligt? Vet inte riktigt, ibland är det roligt att se vad det blir av alla orden. Ofta är det segt, framklämt ur någon sorts vånda, eller eget krav på att vara bra/smart/originellt/berörande/spännande/sorgligt…

I den här fantasin sitter en kvinna och skriver.

Snart kommer hennes fd man och hämtar henne. De ska åka till hans (och tidigare hennes) sommarhus som sönerna och ett par kompisar ska renovera utvändigt i helgen. Dessförinnan ska mat mm handlas, hon ska serva grabbarna som jobbar med goda måltider och kaffe etc. Hon passar på att skriva lite innan han kommer, det dröjer nog ett par timmar ännu.

Hon är nöjd med sig själv. Nu har hon inte förlorat några pengar på spel på mer än två månader. Det känns bra och hon har t o m pengar kvar på kontot när månaden närmar sig nästa pensionsutbetalning. Det var länge sedan. De spelkonton hon haft har hon avslutat. Naturligtvis kan hon öppna nya, annanstans, men det har hon än så länge inte gjort. Och hon börjar tro att hon aldrig kommer att göra det heller.

Det är en ny känsla, denna att vara fri från tvånget att satsa pengar och spela. Spelmissbruket har styrt hennes tillvaro de senaste åtta åren. Natt och dag fanns tankarna på spel där, på kvällarna när hon satt däruppe ensam vid datorn och spelade bort ofattbara summor, på nätterna när hon inte kunde sova utan låg och fantiserade om vad som skulle hända när hennes älskade fick veta allt, om dagarna när hon tog chansen att spela när han åkte och handlade, eller gick in och spelade om de hade bråkat om något och han fortsatte jobba med något utomhus.

Tankarna kretsade inte enbart runt spelandet. Hon fantiserade om hur hon skulle kunna betala igen allt hon lånat av sitt företag, och av honom. Hon skaffade korta, dyra lån för att betala andra lån. Det fungerade förstås inte.

Nu slipper hon allt det där.

Kronofogden drar en summa av hennes pension varje månad, och några av hennes kreditorer får lite tillbaka. Själv betalar hon också dessutom på tre lån. Det som blir över räcker för en sparsam tillvaro, och det räcker bättre när det är sommar och elkostnaderna är minimala. Det blir snålare till vintern. Därför är hon glad över gratisveden som nu ligger på tork utanför källaren, och funderar på hur hon ska få tag på ytterligare ett lass.

När hon försöker kliva ur sig själv och titta på den där faktiskt åldrande kvinnan som sitter och skriver, så ser hon fingrar som kvickt far över tangenterna. Hon ser ett grått, oklippt och ostyrigt hår, glasögon som sitter lite på sned. Tekoppen står bredvid datorn och kallnar. Fönstret är öppet och syrenhäcken torkar efter morgonens regn.

Hur gick det till när hon så totalt vände upp och ner på allt? Varför började hon spela som hon gjorde? Det har hon inte hittat några svar på, och kanske är det heller inte nödvändigt. Det var så, allt det smärtsamma och sorgliga och skamliga har hänt.

Det som gäller nu är att leva med det, och leva för att skapa ett annat liv än det som var några år. Eftersom hon är 69 när detta skrivs, så har hon ju faktiskt större delen av livet inte varit spelmissbrukare eller spelberoende. Fram med räknaren, en dryg tiondel av hela livet handlar det om. En dyr tiondel.

Fantiserandet slirade, det blev ”more of the same”, men OK. Jag fortsätter träna.

Jag märker att jag börjat tänka på huset där jag bor som ”hemma”. Tidigare var det enbart tak över huvudet, nu börjar det bli mitt. Jag har målat in mig, väggarna är fräscha och fina. Mera av mina pinaler och mindre av sonens, har flyttat det mesta av hans till hans rum. Han är hur som helst inte här särskilt ofta, mest när jag behöver hjälp med något.

Idag hade jag besök av en gammal god vän, som jag inte träffat på två år. Det var ett gott besök, vi pratade och rekapitulerade våra respektive liv, gick en promenad, fikade och åt en lätt lunch. Nyss åkte hon tillbaka till sitt och särbons hus igen, och jag tänker på hur lätt det ibland är att återknyta bekantskapen med någon trots att lång tid gått utan kontakt.

Hon frågade om jag har några planer, vad ska jag ägna ”resten av mitt liv” åt? Mitt svar blev, skriva och låta bli att spela. Det är det viktigaste just nu, längre än så ser jag inte. Och jag är lite rädd just nu, för jag vet inte hur det går med skrivandet. Jag tycker inte jag får ur mig något som är värt att läsa, ens av mig själv. Och när jag får en uppmuntrande kommentar blir jag feg, och tror mig inte om att kunna leva upp till de snälla orden med nästa inlägg.

Jag läser om alla duktiga som just avslutat ännu ett manus, eller vars bok säljer bra, eller som har flera böcker på gång, eller… Jämförelsedjävulen utfaller (eller vad han nu gör) inte till min fördel!

På skrivsajten drog någon igång en diskussion kring droger och kreativitet – det blev just ingen stor debatt, men de flesta var överens om att drogerna bidrog inte till kreativiteten, snarare tvärtom.

Jag har börjat fundera på om jag ”måste” må dåligt för att skriva – om inte bra, så i alla fall en mängd ord. Ju bättre jag mår, av alla möjliga skäl, desto mindre tycker jag mig ha att skriva om. Desto lättare har jag att låta mig distraheras från skrivandet, jag blir helt enkelt latare när jag mår bra. Sätter mig och läser i stället för att skriva, plus allt annat jag gör i stället för. Städar, tvättar, plockar med blommorna, lägger ett annat överkast på soffan, flyttar en stol. Ruskar om en kudde. Ger en pelargon en ny plats på altanen.

Min fråga handlar alltså inte om droger och kreativitet, utan om smärta och kreativitet. Måste det göra ont att skriva? Måste jag vara deprimerad om det ska bli några ord på skärmen?

Dumma frågor, jag vet ju att jag blir alldeles lamslagen och passiv när jag är deprimerad. Skriver är det minsta jag gör. Då gör jag just ingenting, flyttar inte ens en pelargon. Så vad ska jag då skylla min relativa skrivoförmåga på?

Lättja och bristande disciplin är förmodligen två bra svar på den frågan. Kanske börjar jag också ha tuggat färdigt om mitt spelberoende? Och mår bra av den terapi som skrivandet inneburit, men har samtidigt tappat det fokus som skriverierna om spelandet utgjorde? Om det är så,  måste jag ju hitta ett nytt fokus, något annat att skriva om. Och förstås göra färdigt manus och allt annat som ännu fattas för att skrivandet hittills ska bli en bok…

Tre minuter efter midnatt sover jag fortfarande inte. Har läst ut en dåligt korrekturläst och därtill dåligt översatt bok av Sheila O´Flanagan, ”Den perfekte mannen” – trist när formen överskuggar innehållet.

Jag är seg, det är tomt i sängen bredvid mig. Du har lämnat en hel del spår efter dig: hemkokt kola i kylen, din hallonmarmelad, stark ost och vitt vin. Du glömde ta med dig de tomma marmeladburkarna du ville ha, och låset till släpet låg kvar på grindstolpen… Jag kan härmed anta att du kommer tillbaka.

Jag tänkte tidigare i kväll att det är konstigt att jag vet så lite om min farmor och farfar. Att de var norrlänningar vet jag, från Holmsund, och farfar hade en bror (?) som hette Ossian och som brukade skicka hårt tunnbröd till jul. Om han hade flera syskon visste jag inte förrän jag hittade hans ansedel.

Farmor hade en ogift syster som var överstäderska på hotell i Stockholm och dog på 60-talet. Pappa och hans fyra bröder fick då ärva 502 kronor och 61 öre var, enligt advokatens bouppteckningspapper. Där framgår också att denna Hilda Elisabeth vid sin död hade tre bröder, varav en avliden, och en syster, min farmor. Den döde brodern har ett efternamn som tydligen är taget efter ett gammalt släktnamn (enligt ansedeln nedan) och inte är detsamma som min då också döda farmors flicknamn. Handlingarna hittade jag häromdagen i ”efterlämnade papper”.

Och vad var det som gjorde att alla fem sönerna, min pappa och hans bröder, hade förnamn som var tämligen prosaiska, Hilmer, Henning, Helge, Holger och John (tog namnen som började på H slut)? – men två av deras andranamn var desto mera imponerande/majestätiska: Napoleon och Alexis. En bror hade extranamnen Karl Hellevi (?), en rätt och slätt Klas och vad den yngste hade som ytterligare namn vet jag inte. Farmor som vi kände henne hette Olga, men var döpt till Olivia – det visste vi inte då. Farfar dog när jag var fyra år, och jag minns honom inte.

Jag hittar både farmor och farfar på nätet i form av sk ansedlar, och där får jag veta mera om dem än någonsin från mina föräldrar. Eller så lyssnade jag inte så noga på den tiden. Jag ser att min pappa var 6 år när familjen flyttade från Holmsund till Västrum 1917. Jag tror att det var där han hade sin tama kaja, och red på en stut, och plockade murklor som såldes till herrskapen. Och räddade lillebror Holger från att drunkna när han ramlat i från en brygga.

Så här kan funderingarna mina gå när klockan är över 1 på natten och det är svart ute, bara lampan på den sneda stolpen vid bron lyser. Det regnar lätt, syrenhäckens blad glänser i det svaga ljuset. Vinden vilar. Jag ska sova nu.

69 år, 65 kg, tror att jag fortfarande är 1,73 m lång, gråhårig och oklippt, skrynklig, stel i lederna, mammas händer, hör dåligt på båda öronen, ser med glasögon, tre söner, tre barnbarn, en sonhustru, en fd sonhustru och en sons fd flickvän.

Fyra numera döda och saknade katter, Felix, Majsan, Oscar och Zimba. Ett antal döda, icke-saknade vita möss, kaniner, ”hushållsormar”, akvariefiskar (när sönerna växte upp). En ny liten kattunge på väg, Minsann.

En fd äkta man, en fd kärbo, fortfarande älskad, en fd älskad man som aldrig var min älskare, en fd älskare, ett aldrig räknat betydelselöst antal sexuella kontakter med andra män.

Två levande, älskade systrar med familjer, en älskad, död syster med familj. Fd Storasyster, fortfarande äldst i syskonskaran. En bästa vän, några nya internetvänner, några fd vänner och ett antal bekanta.

Fd organisationskonsult, fd egen företagare, fd personalutvecklare och trainee-morsa, fd marknadsförare, fd informatör. Fd akvarellmålare som gick på kurs en sommar och slutade måla.

Förhoppningsvis fd spelmissbrukare av casinon på internet. Fortfarande spelberoende. Numera också skribent, bloggare och författare, vars första bok ännu inte är klar. Läser just nu ”Writing Your Bestseller” av L. Perry Wilbur, en vinst i utlottning på skrivsajten 1av3.se. Så snart kommer min bästsäljare!

Det är som om mina ord tog slut när det ofattbara hände i Norge.

Jag släpper in precis så mycket information om händelserna som min hjärna förmår ta emot, men jag kan inte uttrycka min sorg, min vrede eller mina känslor av hopplöshet.

Jag kan inte tänka mig in i att vara förälder till de ungdomar som dödades, eller till den man som dödade.

Jag har inga erfarenheter som gör att jag kan förstå vad som skapade hatet, våldet och beslutsamheten. Men jag är rädd att inga ord om kärlek förslår – möjligen kärlekens handlingar. Hur ska kärlekens handlingar vara möjliga, där också de som inte tidigare hatade nu hatar?

En tröst är de ord som en AUF-medlem yttrat och som citerades av statsminister Stoltenberg: ”Om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans”. Denna unga människas mod och kraft ger mig hopp om en framtid också för de som överlevde i helgen.

Frågan nu är hur vi andra kan visa sådan kärlek och kraft. En annan fråga är hur vi hittills bidragit till att skapa ett hat som det som vansinnesdådet i Norge är ett uttryck för. Du, jag och alla andra, varje dag, överallt…