beskrivarblogg

Det är 2026.

Jag känner fortfarande igen mig i spegeln, är lite mera böjd, lite skrynkligare och gråare, men också gladare och friare än jag var för femton år sedan. Jag är tillräckligt frisk.

I vinter fyller jag 84. Det har jag svårt att riktigt förstå. Visst känns det i kroppen och ibland i huvudet att jag är GAMMAL, men inte att jag är så gammal. Jag sitter vid datorn och skriver ett par timmar varje dag, jag håller kontakt med läsare och vänner, ibland kanske mera än de önskar.

För femton år sedan hade jag svårt att inse att det var jag som var Margareta, 69.

Jag hade precis vågat börja blogga och skriva om det som då upptog hela min tillvaro – spelberoendet och saknaden efter dig, och vårt liv tillsammans. Det kändes länge som om livet snart var slut, och att det var meningslöst att önska en fortsättning. Jag var ju så gammal… Och så ensam.

Idag är jag fortfarande spelberoende, men inte längre spelmissbrukare. Det är stor skillnad. Dig saknar jag fortfarande. Ensam är jag numera när jag vill vara det. Och gammal, tja…

Det är också stor skillnad på mitt självförtroende när det gäller att skriva, och främst beror det förstås på att jag fått tre böcker utgivna under de här åren. Tre böcker som fått ett gott mottagande av både kritiker och läsare. Jag har inte blivit rik på böckerna, men de har sålt bra och den första översattes också till engelska.

Familjen – och du – reagerade oväntat positivt på mitt skrivande. Jag var rädd att ni skulle vara ogillande, tycka att jag lämnade ut oss alla när jag skrev, även om det var mitt perspektiv som skildrades.

Jag fick påpekanden om att jag inte kom ihåg hur det var av mina systrar, som hade andra minnen än jag av vår uppväxt. Och du tyckte att jag skildrat dig som en egocentrisk och känslolös övergivare – det tyckte jag då att du var. Ni som har läst min första bok kanske kommer ihåg att jag inte ens försökte skildra hur du mådde i allt det som hände när vi skildes åt. Jag var helt upptagen av mig själv. Det var min bok jag skrev. Men i övrigt var de allra flesta glada å mina vägnar. Och uppmuntrade mig att fortsätta skriva.

Den första boken hette ”Från spelmissbruk till spelberoende” och det verkade som om många tyckte det var en konstig titel. Men det jag avsåg var att berätta om min syn på spelberoendet, att jag förmodligen aldrig skulle bli av med beroendet, men kanske kunna begränsa eller t o m avstå från missbruket. Jag behövde skriva den boken av rent terapeutiska skäl, den hjälpte mig mer än något annat att försonas med det jag gjort.

Jag kunde aldrig betala alla mina skulder, vare sig de som handlade om lånade pengar eller de känslomässiga. Skuldsanering fick jag efter flera år, och därmed slapp jag Kronofogde och betalningsanmärkningar. De känslomässiga skulderna fick jag bestämma mig för att leva med, och hoppas att du också skulle kunna göra det. Du var den som främst skadades av mitt spelande.

Bok nummer två var enbart lust och glädje. En fantasi, ingen koppling till någons verklighet, allra minst min egen. Den var som en storstädning av själen, orden bara trillade ur mig och hamnade i någon sorts ordning – med god hjälp av förlagets redaktör och lektör blev det en bok! Titel: ”Till själens fromma”!

Mina böcker står här i bokhyllan, både inbundna och i pocket – och jag bläddrar ibland i dem. Om inte annat för att kolla om jag skrivit just det jag nyss skrev förut… Ibland har jag ju det.

Trean var den svåraste att skriva färdigt. Jag hade både mina egna förväntningar och läsarnas att leva upp till. Den tog också längst tid, tre år. Jag kan inte säga om den blev bra, om den klarade förväntningarna. Men den sålde hyfsat, och har tryckts om.

Om ni inte minns det, så heter den ”Gammal kärlek” och jag försöker där ge en bild av kärlek, ömhet och sex som något även en gammal människa behöver få och kan ge. Sexualiteten dör inte även om kroppen blir gammal, den tar sig bara andra uttryck.

Alla nöjer vi oss inte med att titta på TV på ”hemmet”, vi vill fortfarande räknas in bland de levande, och uttrycka våra liv och våra önskningar. Trots att vi vet att vi snart ska dö. Tills dess vill vi leva varje dag. Den som är yngre tror kanske oftare än vi gamla att livet är oändligt. Nu är jag 84, jag är glad i livet, men jag är inte nöjd. Än.

Någon uttryckte livets mening ungefär så här, jag tror det var David ”Wanted” Larsson: ”Om jag kan dö med ett leende, så kanske det räcker som meningen med livet”. Tack David!

Jag hoppas jag ler när livet är över. Just nu gör jag det, när jag fortsätter skriva på nästa bok!

Fuktluftighet – ord skapat av Maria Tomsby på 1av3, som jag gärna lånar. Ett ord som vackert beskriver det väder som råder idag. Det går nästan att ta på fukten i luften, det är mycket varmt och lätt disigt nu, efter en solig morgon. Jag sitter ute i bikini, hade önskat att jag kunde vara naken, men tar hänsyn till grannar och andra som kanske passerar på vägen.

En ny liten sädesärla, en hona, var just upp här på altanen och hälsade på. Den trippade runt och vippade på stjärten och gick härifrån efter ett par minuter. Nyss sket en fågel i boken jag läste, datorn är lättare att torka av om det skulle hända igen.

Om jag nu skulle behöva ännu en anledning att faktiskt skriva, även idag.

Juli är semester, tänkte jag igår. Och insåg att jag inte har semester längre. Jag tror inte att jag saknar det, jag kan hoppa över alla goda råd om hur man undviker att stressa ihjäl sig av allt som ska hinnas med och upplevas under semestern. Jag behöver inte planera, köpa nya semesterkläder, boka biljetter, få ont i fötterna av att turistgå på hårda stadsgator, eller fotografera en massa ”saker” som halva världen redan har fotograferat.

Däremot saknar jag att inte mera ha tillfälle att sova i en båt, som ligger med ankaret fast i stadig botten och linorna i land lagom sträckta. Det är en sovmiljö som inte överträffas av någon annan jag upplevt. Det kan gott vara lite lagom blåsigt, båten ska röra sig i vattnet, och jag vaggas till den mest läkande sömn.

Vaggar mig gör jag ibland utan båt, och ibland sjunger jag för mig själv den vackraste vaggvisan:

När trollmor har lagt de elva små barnen

och knutit hop dem i svansen

då sjunker hon sakta för elva små barnen

de vackraste ord hon känner

ho aj aj aj aj buff

ho aj aj aj aj buff

ho aj aj aj aj buff buff

ho aj aj aj aj buff

Vem som skrev den har jag glömt, men inte orden och inte melodin. Någon, mamma?, mormor?, måste ha sjungit den för mig när jag var barn. Det har jag också glömt.

Och nu har själen min fått ro också.

Jag har stängt av (för gott) det spelkonto jag hade kvar, och kan inte öppna nya utan bankkort. Tack vare systers, och skrivkompisars, omtankar och push. Utan dem klarade jag det uppenbarligen inte, men med mitt nödrop igår i bloggen besvarat kunde jag göra det. Tack!

Lika trösterikt och gott som den gamla vaggvisan.

Jag har sålt ett par böcker och fått betalt.

Det betyder att just nu – alldeles precis nu – har jag möjlighet att spela bort de 275 kronor som finns på mitt bankkonto. Jag kan också låta bli att spela och låta banken betala en räkning på 263 kronor för tidigt (betaldatum sista juli), men banken klarar inte att dra pengarna förrän på måndag, och dit är det långt.

Visserligen har jag klippt sönder mitt bankkort, och visserligen har jag stängt mig ute från en spelsajt, men jag har också insett att en av de ”gamla” fortfarande medger insättningar utan att jag behöver ha bankkortet i min hand, uppgifterna finns registrerade…

Så här är det att vara spelberoende. Att slåss med sig själv, att skenbart väga för och emot, men hela tiden alltför ofta välja att göra det galna, det som har visat sig vara totalt meningslöst och skadligt så många gånger förr. Eller åtminstone nästan välja det galna.

Om jag kan låta bli nu, varje vaken timme, och i morgon, varje vaken timme, och på söndag, varje vaken timme – så hinner mitt bankkonto bli tomt igen. Då kan jag slappna av ett tag. Till nästa gång.

Om jag skriver kan jag också glömma speldrivet för stunden. Så jag skriver för att leva och lever för att skriva, bokstavligt. I plånboken har jag matpengar för resten av månaden till nästa pension – men de pengarna är inte i någon riskzon, jag spelar enbart på internetcasinon. Och det skulle också vara svårt att genomföra annat spel härute på landet utan transportmöjligheter. Konstigt nog har jag aldrig haft lust att gå in på ett casino i stan t ex. Tur för mig. Det räcker som det är.

Jag vet inte vart det här skrivandet tar vägen, men jag vet att jag behöver fortsätta skriva. Nu är det fredagskväll, ingen har ringt på hela dagen, jag har visserligen haft ett antal fina kontakter med vänner på nätet – men jag känner mig väldigt ensam just nu. Det är ganska synd om mig, tycker jag. Och då är motståndskraften som minst.

En smal skatunge försöker hitta mat på egen hand ute på gräsmattan, ingen mamma verkar vara i närheten. Kanske är ungen stor nog att klara sig själv.

Jag önskar att jag hade en morsa här som tog hand om mig nu. Höll om mig, såg till att jag tog en varm och lång dusch och att jag smorde in hela kroppen därefter, och som hällde upp en perfekt Dry Martini åt mig (middag har vi redan ätit, morsan och jag). Hon skulle också säga åt mig att släppa datorn ett tag, jag har ju suttit där hela dagen.

Tror jag gör som mamma säger, går och duschar – när jag kommer tillbaka gör jag mig en DM (mamma är tyvärr inte tillgänglig i någon vidare fysisk manifestation numera) och då blir den exakt som jag vill ha den. God gin, ett par flagor citronskal, några isbitar och en liten, observera liten, skvätt Marezzo – torr vermouth som numera är i finsk ägo, men som lär ha smaksatts av en svenska.

Fem minuter senare.

Jag är här igen, iklädd morgonrock, oduschad. I morse hade jag tydligen stängt av varmvattenberedaren när jag tog fel på strömbrytarna i duschrummet…. Nu blev enbart fötterna avspolade, vattnet var KALLT. Det är som om någon vill testa min moståndskraft om och om igen. Nu tar jag drinken först, sätter mig med en bok några timmar och duschar därefter, i förhoppningsvis hyfsat varmt vatten.

Jag har handsågat lite ved idag, det blir några vedträn här och några där. Vedkorgen i köket är full, där den står under Göran Brunius vackra tavla med en annan vedbärande kvinna, kanske i Anderna, jag kan inbilla mig att det är där. Annars har jag inte gjort mycket, slipat lite spackling i sovrummet och spacklat igen. Dammsugit. Gjort rent ett grillgaller med två vackra trähandtag som jag hittade bredvid soptunnan hos en granne till bästa vännen – de ville inte ha det, jag ville. Tänker grilla fisk på det, vid tillfälle. Nu är det fritt från inbränt vad det nu var…

Jo, jag har lirkat upp smitande kaprifolgrenar i spaljén ovanför källardörren, de har en tendens att breda ut sig över gräset i stället för att klättra som de ska. Och borta vid det halva döda trädet på gräsmattan kan jag skymta ett par krasseblommor mot det grå och gröna. Kanske tar sig de övriga krasseplantorna jag planterat nu när det kommit lite regn. Där växer också en tanig liten clematis och en mager kaprifol, båda ser jag i fantasin täcka den vackra grå stammen med gröna slingor. I fantasin. I verkligheten behöver de nog ny näringsrik jord för att alls växa.

Det är vackert här. Om jag tittar ut genom köksfönstret ser jag korna långt borta på ängarna, jag ser små bergshällar, äng och skog. Ibland skuttar en skrämd hare över ängarna på väg bort från ett verkligt eller inbillat hot, ibland flyger havsörnen över mitt hus. Den ensamma fasantuppen skriker fortfarande någon gång.

Någon gök har jag inte hört i år, kanske beroende på att jag hör dåligt, kanske därför att det inte finns gökar här. Det får jag nog aldrig veta. Och nu efter midsommar brukar inte göken höras ens där den finns. Du brukade retas med göken och stå på trappen och låta som en gök. Du fick omedelbart svar. Jag tyckte det var lite grymt att lura göken så, men det var också ganska roligt att se göken alldeles nära huset.

Det här är det svåra med att skiljas. När som helst kan vad som helst påminna om den andra, och göra saknaden svår att bära. Nu, tankar på en gök, och jag gråter nästan. (Mitt glas är inte tomt, jag har bara smuttat på drinken i mitt loppisfyndade martiniglas från 30-talet med rökgrönfärgad fot.) Över vedspisen i köket har du satt fast en tunn, böjlig avbarkad rönnkvist som fungerar som ”klädstreck” för en gammal kopparskopa, ett rivjärn och ett Kockums durkslag à 20 kr på loppis här i trakten. Därunder står en bukett sommarblommor, och min blomvattenkanna. Också Kockums, en röd, hög kaffepanna med vatten som står och tempererar sig så att de blommor som lever inomhus om sommaren inte ska få en köldchock. Skopan är du och jag, vattenkaffepannan är du och jag, rivjärnet också.

Vi finns överallt, och ingenstans. Vi finns inte längre. Du finns. Jag finns.

Nu ska jag kolla om det går att duscha!

Just nu är jag gäst hos Christian Johansson på hans blogg – http://www.christian-johansson.com – titta in och läs! Där finns annat läsvärt också….

Allt som brukar vara i sovrummet är nu staplat på vartannat ute i vardagsrummet. Jag har nämligen börjat spackla väggarna för att småningom måla. Mitt stora tunga skrivbord står kvar, och sängen är utdragen mitt på golvet så att jag har huvudet åt annat håll än annars – och jag kan inte sova. Feng shui eller enbart inbillning, så är det frustrerande att gå upp när klockan är halv 2 och koka te (som förmodligen gör det ännu svårare att somna).

Återstår att sätta på datorn och skriva. En-samhet, två-samhet och understundom tre-samhet har spökat i mitt huvud de senaste dagarna.

Numera lever jag ju ensam för första gången i mitt liv. Jag har alltid tidigare varit en av flera, först hemma under uppväxten när vi var sex i familjen. Direkt efter studenten flyttade jag ihop med min blivande man, vi fick med tiden tre söner – och när vi skilde oss efter nära 40 år flyttade du och jag tillsammans till Ronna utanför Södertälje, innan du kunde byta till ”vår” lägenhet i stan.

Två-samhet, och före våra respektive skilsmässor, tre-samhet. Nu en-samhet.

Om man enbart ser på det från sifferperspektiv har entalet sina fördelar likaväl som nackdelar. En fördel är att jag kan gå upp mitt i natten och sätta mig och skriva i köket, utan att störa någon. Å andra sidan, om jag nu levde i två-samhet skulle jag kanske inte behöva stiga upp. Jag skulle kunna sträcka ut en hand och röra vid dig, kanske få dig att vakna och krama om mig och så kunde jag somna om.

Tre-samhet är inte bra. Ibland kan det kanske vara spännande och ge vardagen en energi som den äktenskapliga vanan inte längre orkar med. Men för min del, kanske också din, innebar det också smussel, lögner och skuld. Solkig självbild. Svek. Det är skönt att den tiden är borta, idag kan jag faktiskt inte vara otrogen någon annan än mig själv. Jag saknar inte tre-samheten, men jag saknar dig.

Saknar närheten, dina händer, smek och sex, marmeladkok och dina brödbak. Samtalen om viktigheter som vad vi ska äta till middag, eller hur du vill att din begravning ska vara. Att det ska spelas Dire Straits för dem som kommer till kyrkan för att ta adjö. Att du helst vill ha en ”cowboy-kista” med granris på. Att jag tycker det duger fint för min del att blåsas ut över saltsjön någonstans, om det går. Annars struntar jag i vilket, och lär inte klaga så att det märks.

Numera hoppas jag att dina barn vet om hur du vill ha det, och ser till att du får det som du vill, när det blir dags. Jag lär inte bli inbjuden, även om jag lever. Jag sörjer dig, och oss, idag.

En envis liten fluga försökte väcka mig och lyckades till slut. Klockan var halv 5 på morgonen. Jag somnade visserligen om, men jagade flugan halvsovande tills jag gav upp och steg ur sängen vid 8-tiden. Nu sitter jag ute i skuggan på altanen. Det är kväll och jag lyssnar till skatungarnas skrikiga vädjanden till matförsörjaren som letar i min gräsmatta. Den som skriker högst och vinglar ostadigast på stängslet mot vägen får mat först – och mest?

Min syster och jag gick till sjön och badade före lunch. 25 grader i vattnet, inte ens jag tyckte det var kallt! Sedan bjöd syrran på ungsbakad lax med färskpotatis och färsk broccoli. Och därefter en biltur till Lännaby kyrka, som lär ha anor från 1300-talet, möjligen 1400, mycket gammal och mycket vacker kyrka med en intressant kyrkogård runt om. Namn från många nationaliteter, vackra både nya och gamla gravar, Roslags-natur och Länna Kyrksjö alldeles nedanför. Länna betyder landning, landstigning – här kom man iland om man färdades med båt längs leden ut och in från Östersjön (som man än idag lär kunna paddla även om det kanske är lite lågt vatten här och där). En trevligt turistig eftermiddag och ett härligt besök av älskad syster.

Jag läste Karin Englunds blogg i morse, och lärde mig att färskpotatis i Horndal heter bråjopp – det hade jag ingen aning om trots att jag också är ”rumpkulla”. Jopp kan jag härleda till jordpäron, det minns jag. Kolla Karins blogg om ni vill veta mera om vad som är vad var när det gäller potatis på sommaren! Eller något annat, Karin spänner över ett brett register, http://www.karinenglund.com!

När jag kollade antalet visningar på min egen blogg igår tappade jag hakan – 77 visningar, det högsta hittills under en dag! Jag får väl fortsätta nämna böcker och författare – det kanske är det som gör bloggläsare nyfikna. Idag har jag inte hunnit läsa just någonting – men syster min pratade om en bok som gjorde mig nyfiken: ”Jorden vi ärvde” av Björn af Kleen – en bok om adeln idag.

Jag har också just läst ut ”Casanovas kvinna” av Åsa Hellberg, ”en sann historia” om en man, hans sexmissbruk och hans kvinna, Åsa. En bra bok. Åsa har för övrigt också en bra blogg, hellbergcoaching.blogspot.com.

Däremot tycker jag nog att Bodil Malmsten idag i sin blogg http://www.finistere.se är lite väl snorkig när hon hävdar att Roberto Bolaño skulle vända sig i sin grav i Spanien om han visste att Isabel Allende från samma Chile som han ska få HC Andersen-priset om 500 000 danska kronor. Ingen av dem gillar tydligen Allende, rubriken på inlägget är ”Kategori litteratur och olitteratur”… Jag får skriva upp Bolaño på läslistan, något är översatt till engelska, vet inte om till svenska.

Nu har jag väl täckt dagens författar- och bokrefererande – att jag har Jan-Erik Ullströms ”Vägen till Umbria” på lut vet ni ju redan.

Höll på att glömma, jag har ju varit och kelat med min lilla svarta katt också, Minsann! Så söt, och så svart och så liten, med vassa klor som fungerar som klätterskor när hon tar sig uppför sängöverkastet och hamnar i sängen – lååångt ovanför golvet. Då hoppar Tjejen, husets lilla nystan till hund och reservmorsa till kattungarna, upp i sängen, tar Minsann försiktigt i munnen (hon har lärt sig av kattmamman hur man gör) och hoppar sakta (hon kan hoppa sakta) ner på golvet! Och lämnar tillbaka kattungen till mamman.

En syn som kan få vem som helst att glömma att det finns något som heter bekymmer! Dessutom får jag frampå höstkanten överta fyra bokhyllor av en vän som ska flytta, precis vad jag behöver till alla mina böcker! Sammantaget så här långt alltså – en god dag. 

Jag har läst korrektur i tre timmar. Inte något eget, en kompis på skrivsajten behövde hjälp och jag tyckte det kunde vara kul. Det blir jobbigt att läsa korr på skärmen, känns som om det vore lättare att ha det på papper, som förr. Men han sitter i England och det är dyrt att skicka och dyrt för mig att skriva ut, så skärm är det. Just nu försöker jag rensa hjärnan från hans historier, och komma tillbaka till mig själv.

Jag konstaterade i morse att gårdagens inlägg i bloggen var ”all time high” vad gäller visningar, 69 st. Därför att jag gjorde en rubrik som sa ”Hurra, jag skryter”!? Obegripligt, men det gör inget – det beröm jag fick igår och igen i morse kring mitt skrivande gör mig fortfarande så gott.

Smolket i den bägaren är att min ena syster väl fortfarande inte läser något jag skriver. Min andra syster talade i morse om att hon väldigt direkt hänvisat till min blogg och texten ”till min syster” för ett tag sedan och då fått till svar att syrran använder sin dator enbart till att jobba med. Punkt.

Nu kommer min yngsta syster och hennes dotter hit i morgon, hon har inviterat även vår andra syrra och hennes dotter som är här från London – men de hade inte hörts av i morse. Får väl se om de kommer med. Det vore roligt om!

Jag har klippt färdigt gräsmattan idag, med en härligt lättstartad gräsklippare. Och vinkat åt hyresvärdinnan, som log med tänderna. Varmt idag, mycket varmt t o m – så av den anledningen har det varit skönt att sitta inne några timmar.

Nu sitter jag i skuggan ute. Pelargoner är vattnade och utställda lite här och där på gräset. Det ser rätt trevligt ut.

Såg just i ”mediababe´s” blogg att det ökar antalet visningar av bloggen om man har böcker och bokrecensioner med – igår talade jag om både P-O Enquist, Joyce Carol Oates, Jan-Erik Ullström, Bodil Malmsten och Gerda Antti – kanske är det därför jag fick så högt antal visningar!? Ska jag vara glad även om det är så? Ja!

Och, jag är inte längre bekymrad över att jag inte kan skriva vettiga dialoger. Låt den som kan göra det.

Sorgen är ljus idag
urblekt av sommar, sol
och skrivglädje

Grannens katt låtsas att hon är osynlig när hon springer förbi mig på altanen, med magen hukande i backen – katten, inte jag. Det är tidig morgon och redan väl varmt för morgonrocken jag trodde jag behövde. Barfota, stor mugg med te på bordet, och datorn – en god början på en måndag.

Jag har just sett ”© Margareta Börjesson” för första gången i något som väl får kallas tryck, i antologin ”Hetta”, en e-bok från förlaget Pupill. Den lär vara färdig för utsläpp till helgen, gratis. Inga royaltypengar alltså… Känns väldigt roligt i alla fall!

Idag känns som ännu en sån där ”skriv ändå”-dag, när jag stretar och jobbar för att få ord på skärmen. Just nu t ex går jag i stället för att fylla på te, inte för att muggen är tom utan för att det är att göra något annat. När jag byter sittplats för att komma i lite skugga ser jag korna som ligger och idisslar därborta i hagen. De två tjurarna har flyttat längre bort och syns inte härifrån.

Nu är det sen eftermiddag, äldste sonen har varit här med en motorgräsklippare på ”långlån” från hans svärfar! Dessutom klippte han hela gräsmattan, och min goa svärdotter hade bullar med sig. Härligt med omtänksamhet, speciellt när den kommer från en av sönerna! Idag var deras första semesterdag dessutom.

Jag har gjort allt möjligt utom skrivit idag. Tvättat två maskiner, städat, lagt sommarmattor på golven och bäddat rent i sängarna. Varit och tittat på den otroligt lilla och ofattbart söta svarta kattunge som blir min när hon är stor nog att lämna mamma! Och extramamma som husets lilla nystan till hund fungerar som – hunden är ofta här och hälsar på, så det borde inte behöva bli någon alltför plågsam skilsmässa. Än dröjer det några veckor, vilket passar bra eftersom sonens stora hund ska bo hos mig en vecka när familjen är i Turkiet. Jag tror att de får bekanta sig med varandra när min katt är lite större och kavatare. ”Minsann” heter hon (det är bara ni och jag som vet det ännu).

Så har jag läst lite i Jan-Erik Ullströms  ”Vägen till Umbria”, och lite i Joyce Carol Oates´ ”The Gravedigger´s Daughter” men är inte riktigt på läshumör – de får vänta.

Däremot gläder jag mig alldeles skamlöst åt den kommentar Johanna Broman Åkesson skrev i min blogg – hon menar att jag har den sorts ”gehör för skrivande” som P-O Enquist skriver om i sin ”Ett annat liv” och en skrivstil och ett flyt som påminner om Bodil Malmsten och Gerda Antti! Eftersom jag verkligen tycker om och beundrar samtliga dessa tre damer och även P-O i just den boken, blir jag alldeles tagen! Och skryter så mycket jag orkar!

Mitt glädjeskafferi har fått livgivande påfyllning idag, jag är tacksam för livet mitt!

Midsomrig trasmatta på köksgolvet, fällda blomblad på bordet, en slurk gubbröra kvar i kylen, sillen är uppäten. Regnet hänger kvar i de mörka molnen och vinden vilar sig idag.

Jag skriver ändå. Men jag låter mig lätt störas av sådant jag ”måste göra” – hänga på tork den matta som just är färdig i tvättmaskinen, dammsuga i vardagsrummet och puffa upp kuddarna i soffan, byta matta på golvet även där, plocka undan böcker och annat som spritt ut sig överallt. Jag blir trött av att skriva om det.

Nu regnar det, mattan får ligga kvar och vänta på torkväder. Det inte bara regnar, himlen öppnar sig och det vräker ner. Läsdags.

Eftermiddag, ömsom sol och ömsom mörka skyar och hällregn. Mattan hänger därute och blir blötare. Jag har läst, en icke minnesvärd bok av Fanny Flagg, ”I still dream about you”, ätit lite lunch,druckit kaffe och förberett middag.

Om det är min dator eller uppkopplingen som är ovanligt seg vet jag inte, men långsamt går det. Kanske är datorer väderkänsliga, som min mamma som alltid fick huvudvärk när det hotade att bli lågtryck och åskväder. Jag är också seg, har svårt att vilja skriva, tuggar mig fram, tittar ut genom fönstret, släpper ut en fluga, tråkar ner ett ord till. Idag blir det ingen träningsvärk i fingrar och axlar av att skriva för mycket.

Det irriterar mig att jag inte vet hur jag lägger in en länk i min text – som flera på skrivsajten kan – så att det mitt i texten står ”läs mera här” och så kommer man till min blogg när man klickar där. Jag har inte heller lyckats klara att lägga in en länk till 1av3.se i min blogg, har kopierat länken, men får inte dit den!

Jag har berättat för min fd man att jag skriver, både på en skrivsajt och i min blogg. Han har inte undrat vad jag skriver, eller om han får läsa. Så var det med det, och då får det vara så. Yngste sonen som också är här just nu är inte heller nyfiken, han läser och tecknar i stället för att kolla vad jag håller på med. Eftersom jag skrev detta alldeles efter stycket om sådant jag irriterar mig på och inte klarar av,  är jag förmodligen åtminstone småsur på deras ointresse! I morgon åker båda två tillbaka till stan, och jag hoppas hitta lite mera skrivlust när jag är ensam.

Eller så börjar jag spackla alla hål i väggarna här, det har jag pratat om länge. Nu har jag både spackel och sandpapper, så det är bara att flytta på allt som står i vägen och sätta igång. Och om jag har spackelfläckar över alla väggar kanske jag får mig till att prata med hyresvärdinnan igen och tycka att hon kan stå för färgen om jag jobbar! Nu är det faktiskt fyra veckor sedan vi talade om saken och hon skulle kolla med Olle, mannen. Sedan har jag inget hört, men för all del, heller inte frågat igen. Apropå irritationsmöjligheter!

Glädjeämnen? Tak över huvudet när det regnar, fullt i kyl och frys, låg elräkning denna månad, inga pengar att spela bort på mitt bankkonto, fortfarande inget bankkort, inget nytt spelkonto öppnat, är frisk  i kroppen och hyfsat i resten. Livet är lite ovant gott för ögonblicket.

Häromnatten fastnade några ord i mitt huvud och var kvar när jag vaknade, ”sorgen är ljus idag”. Jag vet inte riktigt vad jag menade, om jag menade något, men jag tolkar det som att sorgen min inte är nattsvart längre, den är ljusare och lättare att härbärgera. Snart kanske den är så ljus att den försvinner eller nästan inte känns alls.