beskrivarblogg

När jag mådde som sämst, och allt hade brakat omkring mig, ville jag inte prata med någon, inte träffa någon. Jag skämdes och orkade inte låtsas att jag var annat än ledsen och deprimerad. Om någon ringde, berättade jag hur det var, att mitt spelmissbruk orsakat brytningen mellan min älskade och mig och att vi nu inte var tillsammans längre. Och så sade jag att jag orkade inte prata mera just nu, jag ville vara ifred.

Och jag fick vara ifred, för de flesta. Flera gamla vänner hörde inte alls av sig, de fick väl veta vad som hänt genom andra vänner. Några lydde mina anvisningar om att inte ta kontakt, så länge att jag blev arg och ledsen över att de gjorde som jag sagt. De är tillbaka nu.

Bästa vännen lät mig inte vara ifred alls, hon såg till att jag pratade och grät och berättade och försökte förstå. Hon hjälpte mig att kontakta socialtjänsten igen när de första försöken inte ledde någon vart, och såg till att jag överklagade till Förvaltningsrätten. Hon körde mig till behandlingshemmet i Kolmården på studiebesök. Hon gav mig mat och lånade ut sina hundar till mig, så att jag skulle vara tvungen att göra annat än må dåligt. Hon är fortfarande den enda som vågar fråga mig om jag spelar, som har talat om för mig att vår vänskap inte håller för flera svek.

Min ena syster förlorade kanske lite av sin egen balans när jag föll igenom. Jag hade ju varit storasyster, pålitlig och klok i de flesta sammanhang. Och nu visade jag mig vara vaddå, en svikare, bedragare, spelmissbrukare. Någon hon inte kände. Det blev lite av samma reaktion som inför min skilsmässa för nu 10 år sedan, ”ska ni skiljas, ni som alltid varit så bra tillsammans”. För mig var det som om hon sagt ”stör mig inte med era bekymmer, jag vill tro att allt är sig likt och bra”. Nu känns det så igen. Vi har inte rett ut detta.

Min andra syster har hela tiden stöttat mig och nu när jag de senaste månaderna börjat skriva mer och öppnare om allt som hänt och berättat hur jag mått och mår, har hon peppat mig och uppmuntrat mig. Hon dömer mig inte.

Min älskade (det är du fortfarande) och min fd man frågar inte hur det går. Fd maken vet att jag har återfallit, och spelat bort för mycket pengar, t ex i våras, han fick hjälpa mig med ett lån, ett till. Men han frågar inte hur jag klarar att låta bli, han talade bara om att han kände sig j-igt sviken när jag hade spelat igen.

Du låtsas som om problemet inte finns. Jag vet inte om du faktiskt tror att jag aldrig spelat igen efter det att vi skildes. Jag frågar nämligen inte heller.

Mina barn frågar inte. Och jag berättar inte. Inte mera än de redan vet, det räcker så. Jag vill inte att de ska veta hur dåligt jag har mått, hur ångesten har hållit mig vaken om nätterna. Det har hittills bara bästa vännen hört och sett. Jag har haft tur med min familj, de ställer upp så gott de kan och de har inte sagt upp bekantskapen med mig, vi har snarare fått en tätare kontakt än tidigare. Och syrrorna vill mig väl, båda två.

Om jag inte hade haft min vän, som både älskar mig och ställer tuffa krav, vet jag inte hur jag skulle fungera idag. Tack vare henne har jag överlevt, så att jag kunde börja skriva. Och tack vare skrivandet ser jag idag någon mening med allt som skett, och hittar energi i eländet.

Mina skulder växer hela tiden, men barnen ärver dem inte. Jag lever på det som återstår av pensionen när Kronofogden fått sitt, fyllnadsbelopp heter det för den intresserade – om jag bara kan låta bli att spela!

Det är ett ganska påvert liv, men det är också ett intressant och spännande liv. Hur få en skral kassa att räcka ännu en vecka, vad kan jag göra för middag idag som inte kostar just någonting, har jag råd att köpa en flaska hyfsat vin? Hårklippning kan vänta, vem vet – jag kanske klär i hästsvans! Kläder behöver jag inte köpa, jag kommer numera i de jeans etc som tidigare var för små och hängde kvar i gamla sommarhuset. Och vännen och syrrorna har vuxit ur en del fina kläder som jag övertar.

Jag har nödvändigheterna: någonstans att bo (även om det frestar på emellanåt), en dator och skrivare, numera även en Ipod (även om jag inte fått batteriet att ladda ännu) så att jag kan lyssna på musik. Jag har böcker och bibliotek inom räckhåll – men måste planera besöken till att infalla när någon med bil finns i närheten. Jag har mat och dryck, lite ved till vintern (behöver skaffa mera). Jag har min familj och framför allt har jag systrar och bästa vännen. Jag är inte så ensam som jag ibland känner mig.

Ibland har jag även dig – men jag börjar inse att jag behöver göra mig fri från dig. Du gör lika ont i mig som du gör mig glad.

Bäst: jag har fortfarande en nyfikenhet på livet, en lust att leva ett levande liv. PO Enquists ord ”en dag ska vi alla dö, men tills dess ska vi leva” har jag med mig. Jag vill hitta min röst, och göra mig hörd, innan jag

När du och jag flyttade ihop efter våra respektive skilsmässor,  slutade jag att leta. Jag slog mig till ro och trodde verkligen att jag ville ha det livet. Tidigare i livet har jag alltid, på olika sätt, letat efter mig själv, eller något större än jag själv, och utmanat mig  genom att tänja gränser, åka till Frankrike och USA för meditation, dans, sweat lodges, sökande, möten med människor med allehanda kunskaper och erfarenheter. Religion och kyrka har inte lockat mig, annat än i tidiga tonåren.

Jag har letat utanför mig själv, och i mig själv. Vet inte om jag hittat något som går att uttrycka. Det kanske är så att jag äntligen börjar bli jag.

Numera kan jag se att jag fyllde hålet efter det utforskande livet med att spela på internetcasinon.

Det var inte något klokt eller medvetet beslut, men det var något i spelandet som jag behövde och ville ha. Om det var spänningen eller kicken är jag inte säker på. Kanske var det så enkelt som att jag åtminstone till en början faktiskt trodde att jag skulle kunna få pengar genom att spela. Du hade alltid haft pengar, jag har aldrig haft några, har alltid haft en lite lättsinnig inställning till pengar. Men aldrig så lättsinnig som den visade sig bli!

Jag tappade eller släppte kontrollen helt, och förlorade mycket riktigt fotfästet. Och dig. Och vårt liv.

Nu har jag ett annat liv. Det slår mig att titeln på PO Enquists bok med citatet ovan är just ”Ett annat liv”. Hans var alkoholistens, mitt är/var spelarens. Numera lever han ett annat liv, jag hoppas hitta balans i mitt andra liv jag också.

Dagen är min, bara min. Inga väntade besök, inga hörapparater, ljuvligt tyst omkring mig.

Bad, skrivande/bloggande, research (häpp!, OK då, faktasamlande kring spelberoende, fokusering, skrivande), läsning av något av allt det jag bokmärkt och laddat ner.

Biggification behöver jag just nu, så jag går tillbaka till det ord som låter mera ambitiöst och författaraktigt, ”research”, i stället för aningen mera prosaiska faktasamlande. Jag gillar det påhittade ordet ”biggification”, källa Havi Brooks (eller möjligen hennes anka Selma) på www.fluentself.com.

Hon har också ett annat bra ord, destuckification. Och hon pratar med väggar och monster (så att de försvinner förmodar jag, har inte hunnit fördjupa bekantskapen ännu). En härligt galen kvinna med många användbara idéer för oss som skriver.

/Undrar om det är samma slända jag släpper ut hela tiden?/

I sitt manifest, www.chrisguillebeau.com, anger Guillebeau två livsviktiga frågor alla (som vill) behöver ställa sig:

”Vad vill jag få ut av livet?” och ”Vad kan jag ge världen (=inte enbart mina närmaste)?”.

Han menar att de hänger ihop, som ler och långhalm. Om du låter dig omfattas av din passion för dina mål i/med just ditt liv, kommer de målen också att hjälpa andra. Mina egna tankar här är ännu lite oklara, men de leder omedelbart in på spåret ”snällhet” som i olika förpackning dyker upp lite överallt för ögonblicket.

Så hur skulle mitt svar på frågan ”vad vill jag få ut av livet” se ut? Så här just nu, kanske ändrar jag orden, men inte grunden:

Jag vill skriva.

Framför allt vill jag skriva om spelberoende, om konsekvenser när det gäller hela livet, ekonomin och relationerna, om att bli äldre och vara utan partner, om att börja ett nytt liv där jag saknar referensramar. Jag vill tala om känslor av skam och skuld, om svek och lögner – och om livskraft. Om vänskap.

Jag kan ge bilder från samhälle, lagstiftning, socialtjänst, vård/behandling, utredningar, statistik och mörkertal, tänkbara orsaker.

Jag vill belysa statens roll i spelberoende. Jag vill skriva så att ingen börjar spela, vare sig det är på internet eller annanstans, jag vill avskräcka alla dem som har framtiden kvar och ge oss andra hopp om ett friare liv resten av de dagar och nätter som återstår för oss.

Jag vill skildra min kamp och mina misslyckanden. Och ibland förhoppningsvis skratta åt eländet! Och glädjas åt att skriva!

Jag vill bli läst.

Svaret på frågan ”vad kan jag ge världen” är just nu detta:

Jag är expert på mitt spelberoende och mitt missbruk, jag har erfarenheter från mångårigt intensivt utövande, jag känner igen lockelsen och förhoppningarna, jag kan beskriva hur det går till när allt förnuft kastas överbord och bara den ögonblickliga tillfredsställelsen gäller.

Jag kan (som alla andra) spekulera i orsaker och sammanhang som bidrar till spelberoende, återge resonemang från forskare kring sårbarhetsgener mm.

Jag kan fungera som bollplank och stöd, länka till föreningar och myndigheter, ge min bild av vad som fungerar – tips som att klippa sönder sitt bankkort, lite krångligt men effektivt – och vad som inte gör det. Ställa krav och peppa. Förlåta återfall och misslyckanden, mina och andras.

Jag kan beskriva vad svek, lögner och dubbelliv gör med självkänsla och självrespekt. Hur ångesten dödar viljan att leva. Hur skrivandet ger mig den lusten åter.

Och för att varken jag eller andra ska storkna efter vägen kan jag blanda skriverierna om spel på internetcasinon (min specialitet),  med andra bilder och reflektioner, med referenser till bloggar jag gillar eller läsvärda böcker, ibland av skrivande kompisar. Och skrivsajter, som denna pärla – 1av3.se.

(Chris B rekommenderar att man har si så där 1000 som följer bloggen, men man/jag måste ju börja någonstans! Eller hur, Jack?)

Chris Guillebeau´s manifesto,  som du hittar på http://www.chrisguillebeau.com

Idag läser jag amerikanska goda råd om hur jag och alla andra kan komma över skrivkramp,

7 Things that Stop You from Writing… and How to Overcome Them! (Jurgen Wolff )

– vet inte om det är det jag känner av just nu, snarare idétorka. Men i alla fall så finns det massor av kunskap och tankar därute i nätrymden, bara att ta för sig. Jag har också fått klart för mig att jag behöver läsa Murakami´s bok ”What I talk about when I talk about running” – den handlar lika mycket om att skriva som att springa.

En annan gratis e-bok,

279 days to overnight success, by chris guillebeau,

gör klart för mig att jag behöver besvara frågan varför jag bloggar – vad vill jag med min blogg, vad vill jag ge läsaren? Den tanken fick mig att fundera: Visst, jag vet att jag vill skriva om mina erfarenheter av att vara spelberoende – men hur i all världen ska det kunna vara intressant för eventuella trogna läsare över tid? Vilka läsare vänder jag mig till? Det lär inte bli någon fart på läsandet, och läsare som följer bloggen, innan jag kan göra detta tydligt, för mig och för alla andra.

Och, jag ska marknadsföra min blogg, mycket mera än det lilla jag gör idag. Skicka mejl till alla jag känner, tala om i alla sammanhang att jag skriver, och var jag skriver, och om vad jag skriver. Twittra (som jag inte riktigt vet hur man gör, men jag har sett på Skrivhörnan/FB att en medlem lagt ut info om). Och jag ska berätta även för sådana som jag kanske är rädd att tala om det för. Om jag får frågan ”vad sysslar du med, vad gör du?” – så är svaret alltid ”jag skriver”.

Och så förstås skriva, alltid. Varje dag, så många ord jag bestämmer mig för att skriva, men skriv dem – var jag än är, vad jag än annars ”måste” göra! Skriv.

Och strunta i Google´s Ad Sense och liknande annonsering, det tjänar enligt den här skribenten enbart till att förse företagen med läsares e-mailadresser så att de kan ösas reklam över, alla sorters oftast oönskad reklam. Jag vet att jag reagerade negativt på en del av de annonser som hamnade på min Blogger-blogg som jag hade tidigare, jag gillade dem inte och hade svårt att bli av med de jag inte ville ha där.

Skapa istället själv något du kan/vill sälja – i författarens fall ett manifest som berättade allt om hans vision av att resa över hela världen innan han blev mycket äldre, plus småningom relativt enkla, men matnyttiga tips om hur resandet kan gå till utan att kosta mer än de flesta kan ha råd med. Han jobbade länge med att finputsa sin text innan han publicerade den. Etc. Jag har inte läst hela boken, men blir imponerad av kunskaperna, och av generositeten.

Och det får mig att tänka på snällhet. I dagens Svd skrevs om Einhorns bok om att vara snäll, som kom häromåret och blev en stor försäljningssuccé, och där intervjuades Jenny Forsberg, som skrivit boken ”Den snälla företagaren”. Snällhet är förmodligen också avgörande för framgång med blogg och andra skriverier. Liksom brist på snällhet säkerligen inte skapar något bra. Jurgen Wulff och Chris Guillebeau är definitivt snälla!

Det är som om jag går omkring och väntar på något, eller någon. Jag kan inte riktigt vara där jag är, är hela tiden halvt sysselsatt med att tänka på annat än det jag gör just i ögonblicket. När jag är här och det är så vackert och varmt som det är just nu, borde det ju räcka att bestämma när jag ska gå ner och bada nästa gång.

Nejdå, jag funderar på om alla blommor redan dött ”därhemma”, eftersom de inte fått vatten på 10 störtvarma dagar. Jag undrar om jag ska åka dit (drygt 10 mil gånger 2), vattna och skicka boken till mannen som redan betalt den, eller om jag ska vänta tills jag är klar här. Jag bekymrar mig över att brevlådan förmodligen är proppfull av reklam och annat. Och hur är det med soptunnetömningen? Har någon (läs hyresvärdinnan) ställt ut min soptunna?

Gräset, det växer väl högt igen? Eller har det helt bränts bort av solen? Annas kattungar, mår de bra, har hon givit bort dem allihop? Sammanfaller veckan när jag ska passa äldste sonens hund medan de är på Sicilien i början av augusti, med Jerry Williams i Uppsala, och var ska i så fall Sigge vara den kvällen när jag lyssnar till Jerry?

I slutet av veckan är det pensionsutbetalning. Ska jag ”hinna” skicka över alltihop till fd mannen för säkerhets skull, eller kommer jag att spela bort en del även den här månaden? ”Hinna” kan översättas med ”bestämma mig för att”…

Livet och tiden går för meningslöst fort när pensionsutbetalningsdagarna är rundningsmärket. Däremellan blir enbart en transportsträcka av dagar. Ibland goda dagar när jag skriver och mår bra, inte har ångest över dumheter jag just gjort eller något annat. Ibland onda dagar.

Och vad kul att ena systerdottern i London ska delta i något som heter ”Engagement & Leaving Drinks”, vad det nu är. Och att hon går en ”creative writing course” inför starten av en egen matblogg. Hon läser min blogg, åtminstone ibland. Andra systerdottern är hemma i Sverige på semester just nu, hos sin mamma, min förmodat icke-blogg-läsande syster.

Så här snurrar det i huvudet mitt,  parallellt med att jag sysslar med annat. Jag diskar, dammsuger, tvättar, lagar mat och rabarberpaj, vispar vaniljsås, äter och dricker kaffe.  Skriver.

Lite si och lite så, splittrat, inte mycket till målmedvetenhet och fokus.

Mindfulness är ett begrepp som många talar om idag. Jag uppfattar att det är ungefär detsamma som medvetenhet – att hela tiden vara med sig själv, sin kropp och sin ande eller själ. Sina tankar och känslor. Hela tiden.

Jag går hela tiden ”ur spår”, som när vi åkte skidor för länge sedan och inte åkte tillräckligt fort för de snabba. Ur spår och upp i spår igen, etc. Nuet är nästan lika ansträngande som att åka skidor, just idag dock inte lika kallt som jag minns att det ofta var då!

Jag släpper ut sländor och flugor. Syrenerna vissnar och pionerna tappar röda blomblad. De nysådda ringblommorna kommer upp med små gröna bladpar i en lång rad, lejongapen ser jag inte ännu. Här och där har en hund trampat, där är en tom fläck än så länge. Kanske har fröna bara tryckts längre ner i jorden och försenats?

Sömnlös vaggar jag mig, ger upp, går upp, sjön speglar sig i natten

Jag försöker låta bli att fantisera om vad du gör i Danmark – eller var du nu är. Hur du mår, vad ni äter och dricker, vad som är roligt medan ni sitter där i bilen, och vad som är trist? Är det tyst så som det kunde vara vilsamt tyst mellan oss? Eller babblar ni båda hela tiden? Vad pratar ni om?

Allt det här skulle jag kunna fantisera om, och plåga mig med. Jag låter faktiskt bli. Det ligger bara som ett ständigt litet medvetande längst bak i hjärnan, förmodligen i reptilvarianten – jag blir mordisk när jag tänker på dig just nu!!

Du använder mig lika mycket som henne – och vi låter oss användas båda. Jag blir till och med glad när du använder mig, när du kommer och vi har trevligt tillsammans och älskar. Som förr. Och så försvinner du, med henne. Det måste vara jobbigt att fördela sin tid och sin lust och glädje sådär. Du lät lite generad att jag ringde just när ni satt i bilen på väg till Danmark. Förmodligen hade du inte tänkt säga något om resan till mig, du kunde ju ha låtsats att du var i huset som kanske ska säljas. Hur ofta ljuger du för mig?

Jag ljuger inte för dig, längre.

I natt insåg jag att det finns ett konstigt samband mellan att jag mår ganska bra för tillfället, och inte just är deprimerad som i höstas/vintras – och att jag då parallellt blir ledsnare över dig och det du har för dig.

När jag mådde som sämst hade jag på något sätt lyckats stänga av dig. Vi hade heller just ingen kontakt då. Nu har vi setts och haft det gott, och konsekvensen av det blir att jag mår sämre därför att jag mår bra! Moment 22.

Jag behöver träna på att inte låta mitt välmående hängas upp på dig och det du gör, eller inte gör.

Jag måste lära mig att det är jag som avgör hur jag mår. Jag väljer faktiskt att vara glad, lycklig eller euforisk (fast det var länge sedan!) – ingen annan gör mig varken det ena eller andra. Inte ens du.

Då blir följdfrågan automatiskt: varför väljer jag att vara olycklig? Är det så himla tryggt att känna igen sorgen och ledsnaden, att jag blir alldeles vilsen när det trillar in lite glädje i stället för elände? Är tryggheten i det ”välkända helvetet” bättre än ett möjligen gladare, okänt och oprövat liv?

Kanske är det även i det sammanhanget reptilhjärnan som bestämmer mina val. Som beskyddar mig med välbekant ångest. Den måste gå att träna upp, fås att undvika de gamla inkörda spåren och hitta nya sätt att känna och tänka. Även om det är sent i livet, så är det inte för sent.

Värmen idag gör inte skrivande lätt. Men det är lätt att skylla trögheten på värmen, lätt att gå ner i sjön i stället för att gå in och skriva. Jag googlar, laddar ner diverse uppdateringar och vips, så kan jag åter lyssna på videos och musik! Det är ett senare problem att jag fortfarande inte vet hur det går till.

En tunn liten trollslända försöker förgäves ta sig igenom fönstret, jag går upp och släpper ut den. När jag ändå är uppe, går jag ut och fotograferar vännens magnifika pioner, en trött och varm liten hund och en lite större hund som sträcker på sig. Hänglobelian som inte hänger, men breder ut sig vackert mitt på utebordet och ännu en bild på sjön. Nej, ni får inte se några bilder nu, sladden för överföring är kvar i huset där jag bor annars.

Jag kokar kaffe, lägger räkor att tina till kvällens sallad. Funderar på ännu ett dopp i sjön. Läste i Karin Englunds blogg om KIP, ”knit in public! – undrar om syrran känner till det, ska mejla henne nu.

Gjort, det tog ett par minuter – är det någon som tror att jag just idag laddat ner ”Overcome procrastination now” av Jurgen Wolff!? Det måste handla om att jag inte hunnit läsa den ännu. För inte är det väl så att jag skjuter upp något?

25 grader i skuggan, hyfsat uthärdligt inomhus. Lätt vind som gör att det går att vara ute om man/jag sitter i skuggan. Men mina ögon har tröttnat på att försöka se vad jag gör utomhus med datorn.

Läser också ”A Week in December” av Sebastian Faulks, har inte kommit så långt att jag vet vad jag tycker ännu. Och så ser jag funderingar kring e-böcker versus vanliga böcker apropå att John Aijvide Lindkvists senaste zombiebok Tjärven tydligen inte säljer som den borde. Vaddå, borde? Den kanske inte är bra? Eller för dyr?

Än så länge tycker jag att det ryms både e-böcker och vanliga böcker för min del, jag älskar att hålla i en vacker bok och kunna läsa om den – men jag tycker också att det är smidigt (och ofta billigt) att kunna ladda hem en e-bok. Eller för den delen, publicera min bok som e-bok när den är klar! Till så lågt pris att många kan ladda hem och läsa, men så högt att kostnaderna täcks. Det blir bra. Om nu händelsevis inte något av förlagen tänder på mitt manus!

En fin råbock och en liten hind tog sig över gräsmattan för en stund sedan. Hundarna var så slöa av värmen att de inte reagerade förrän rådjuren var långt borta. Jag kunde sitta stilla och njuta av anblicken – och vara glad att de försvann utan att äta upp blommorna härute som de annars gärna gör.

Inspirerande föremål här, där jag befinner mig nu, är sjön 30 meter nedanför köksfönstret, med en liten strand där jag just stigit upp efter en skön simtur. Och hundarna, sovande eller pockande på uppmärksamhet alternativt smek och mat.

Hemma i huset där jag bor blir jag inspirerad av att se på det sorgsna fotografiet av min mamma, 21 år gammal, kvällen innan hennes älskade storasyster Astrid skulle åka till Amerika 1934. De kanske aldrig skulle ses igen (de träffades en gång till i livet, 1950) – och jag ser saknaden som redan skapat sig ett bo i dem båda. Inspirerar till tankar om systerskap, kärlek, längtan, sorg, att inte ge upp, funderingar hur mammas liv påverkades och därmed mitt eget.

Jag har också Johan Jansson invid mitt skrivbord. Honom har jag presenterat här på 1av3.se i form av fotografi. Den fina, stora teckningen i gammal tung ram, brädfordrad bakpå, med texten av vännen som ritat porträttet och som kan ta mig långt från den nutida verkligheten:

”Du Johan Jansson gamle hedersbror!
Jag nu ditt konterfej har ritadt,
Till minne åt dig sjelf och åt din Mor,
Som mången sömnlös natt för dig har setadt,
Då du långt bort i vida verlden for,
Till Mexico, Niagara, Columbia och Kalifornien.
Ifall du skulle komma hem igen
Så har du här ett minne af din gamle
Barndomsvän.”

Signaturen tolkar jag som ”J.E. Butén”. Köpt på auktion i Norberg.Vet inget mera, helt öppet för fantasier.

Vänskap är också temat för ytterligare en inspiration, ett ”köpekort” med två gamla kvinnor som håller varandra i handen på fotot taget av en släkting, med citat från Cicero: ”Life without friendship is nothing”. Gammelfastrarna lär ha levt tillsammans sedan de blev änkor på 40-talet. Copyright Andrew Danson, for the M.I.L.K. Collection.

I mitt fönster därhemma, bakom datorskärmen, men väl synlig för mig, står också en någon decimeter hög, svarvad arbetshäst, i obehandlat trä. En gammal farbror i Götene hade gjort den och jag ville köpa den när jag fick se den, han ville inte sälja – men väl ge mig den i gåva. Det är många år sedan, jag är glad än idag.

Överhuvudtaget, inser jag just nu, blir jag inspirerad av vackra ting, tavlor eller bilder. Något så enkelt som två kokta ägg på tork i ett diskställ kan sätta igång tankar och skrivande. När det vill sig!

http://svt.se/embededflash/2441966/play.swf</object>