beskrivarblogg

Gästblogga hos Christian – vad har jag gett mig in i? Jag blev smickrad över hans förfrågan, och tackade snabbt ja – och nu sitter jag här! Inte vet jag vad jag ska skriva, inte har jag klart för mig vad han kan ha för förväntningar, måste läsa hans blogg. Men då blir jag kanske totalt oförmögen att skriva något, blir alltför imponerad av andra gästbloggare och jämför mig med dem, till min definitiva nackdel?

Jag struntar i att kolla, jag skriver ändå. Snart.

Något jag just nu undrar över är att min lust att skriva för en tynande tillvaro. Hoppas förstås innerligt att det är tillfälligt, en sorts baksmälla efter distansskrivkursen förra helgen. Jag minns hur jag förlorade lusten att måla efter att ha seglat i skärgården och målat med lärare och kurskompisar, och blir lite oroad.

Då lärde jag mig att jag inte kunde avbilda, och att jag inte kunde måla perspektiv som det skulle målas. Jag slutade måla, och jag slutade se. Inte så att jag blev blind, jag ser allt det vanliga, men jag förlorade förmågan att verkligen upplevelse-se, förlora mig i synen av en stubbe i skogen, och se stenens yta med alla sinnen. Samma saker nu pratar inte med mig på det sätt de gjordedå, när jag målade.

Jag är rädd att mina ord inte heller ska vilja fortsätta att prata med mig, när jag lär mig att jag t ex inte kan skriva dialog så att det fungerar. Mina försök till dialoger blir stolpiga, stela och onaturligt onaturliga. Mitt vanliga sätt att hantera motstånd är att ge upp. Nu råkar det vara så att jag inte vill ge upp skrivandet. Inte ens därför att jag inte kan skriva dialog som fungerar. Varför kan inte dialogandet bara komma till mig? När jag vill och som jag vill?

Vad handlar det här om egentligen? Jag tror så här: när jag inser allt jag kanske borde tänka på och utesluta eller lägga till i det jag skriver, så tappar jag sugen. Det blir för svårt, jag tappar det som är min röst och mitt flyt. Det vill jag inte – men samtidigt inser jag att en hel del av de kunskaper om skrivande som finns hos författarcoacher och författare är förstås är både användbara, och användarvänliga, dvs de gör läsandet av det skrivna lättare.

Det finns alltså en hel del som jag åtminstone borde försöka tillägna mig. Och annat som jag kan hoppa över. Antagligen har jag hela tiden känt till min oförmåga att skriva dialog, omedvetet. Jag har nämligen just aldrig använt den formen i det jag skrivit. Lika bra det uppenbarligen.

En del av motståndet handlar säkert också om lättja. Att skriva ska vara enkelt,det ska bli bra på en gång, jag ska gilla det jag skriver och för en stund glömma bort mitt kritiska jag. Kritikern i mig lever ett ständigt aktivt liv, ibland är jag själv i fokus, ibland är andra människor det. Ibland skriker hon högt och kräver uppmärksamhet, ”lyssna, hör du inte!?”. Ibland muttrar hon mera dämpat, men sover helt och hållet gör hon sällan. Jag kan kanske trötta ut henne genom att öva mig på att skriva dialog!

Midsommaraftonens himmel är lagom molnig, solen är varm mellan molnen och det fungerar synmässigt att sitta ute och skriva. God midsommar på er!

Sov dåligt i natt, i min gamla säng i fd mannens hem. Är det allt skrivandet i helgen som spökar, alla tankar som dök upp och alla gamla processer som startade om? Kanske. Idag ska jag städa här, och göra små fiffiga tilltugg till sommarbubbel för bostadsrättsföreningens styrelse! Jag är inte speciellt bra på att göra fiffiga tilltugg, men något blir det.

I morgon åker vi ut till huset där jag bor, till helgen kommer yngsta sonen och hans särbo. Huset blir fullt och jag tänker stjäla mig till skrivtid, i sovrummets relativa ro.

Under helgens distansskrivande tillsammans med 11 andra deltagare och författarcoachen Ann Ljungberg lärde jag mig bl a att jag inte kan skriva dialog. Mina försök raderade jag omedelbart. Det lät som om två skyltdockor försökte prata med varandra, orden fanns där, men inte flytet.

Föreläsningar och skrivövningar varvades – tekniken och min långsamma uppkoppling därute på landet ställde till det när det gällde videoöverföringen. Nu, när jag är inne i stan, kan jag titta på föreläsningarna igen. Jag kan också skriva flera dialogförsök, eller göra om skrivövningarna och lägga in andra texter. Communityn (snygg svenska) finns där fram till september, och emellanåt tittar Ann in och kommenterar

Rubriker för kursen var (det kommer säkert flera tillfällen om du skulle vilja hänga på i framtiden): Strukturera din roman, Karaktärer och -utveckling, Gestaltning, Dialog, Idéutveckling. Dessutom en bonusföreläsning som återstår att få, och ett dokument, författat av Elisabeth George, deckarförfattarinnan – 365 frågor till dina karaktärer (på engelska).

Nyttigt. Och roligt! Plus eventuellt sömnstjälande… För ett halvår sedan visste jag knappt att det fanns författarcoacher och skrivsajter!

jag vill luta mig in mot dig

och släppa taget

omslutas av dig

tappa fotfästet

överlåta det åt dig

ta emot mig

Sommarnatten

är för ljus

för ensamhet

Jag vill inte vara din andra kvinna igen, men det är kanske så du vill ha det som återstår av ditt liv, en kvinna som du inte har ett förflutet tillsammans med och en kvinna som du har det, på gott och ont. Ungefär som när du var gift (och jag var gift) fast vi inte var gifta med varandra. Då kunde vi båda älska oss. Sedan gjorde jag saker som var svekfulla – och du lämnade mig. Och kom tilllbaka, i hemlighet, som när vi var otrogna med varandra.

Är det hemliglivet du gillar? Gör det livet intressantare än annars, känner du någon sorts makt eller kraft i att träffa både henne och mig? Eller är du enbart snäll mot mig, det är ju ingen hemlighet att jag vill ha dig, hur mycket eller hur lite jag än får låna dig. Och jag lånar inte enbart från din dam, jag lånar från dina barn också. Du har inte talat om för dem att vi träffas ibland. Mina vet, du vill ha en relation med dem i fortsättningen också, jag har inte längre någon som helst kontakt med dina barn. Naturligt nog. Jag svek ju dig, påtagligt. Att du också svek mig är inte lika påtagligt. Det är nästan skamligt av mig att påstå något sådant. Jag gör det ändå.

Du svek mig, när du inte ställde krav på mig. Du svek mig när du inte ställde upp när allt gick åt helvete. Du svek mig när du inte fanns kvar hos mig dagen efter ditt frieri, dagen efter att jag berättat om mitt spelande och alla konsekvenser.

Det var jag som var den bedrägliga, det var jag som hade handlat oärligt och fel, gjort saker som jag aldrig trott att jag var kapabel att göra. Det är sant. Du hade enbart dig själv och ditt lidande i fokus. Du fattade det beslut som du sade var det svåraste i ditt liv, nämligen att det var slut mellan oss. Jag hade inte med det beslutet att göra, jag fick enbart finna mig i att lämna över mina nycklar till vårt gemensamma hem.

För ett år sedan skrev jag ett mejl till dig. Då hade jag kommit till en punkt i relationen med dig – som jag fortfarande hade även om du inte hörde av dig – att jag ville sätta punkt. Jag skrev till dig, och jag hörde ingenting från dig. Det var inte oväntat, och det befriade mig ytterligare. Jag kände mig fri från dig.

Det mejlet läste du aldrig. Du hade köpt ny dator och faktiskt inte fått mitt mejl, eller åtminstone inte sett det eller brytt dig om det.

Så kom du tillbaka, jag minns inte riktigt när, men du ringde och du hälsade på, med mat och dryck och blommor och dig själv. Och jag tog emot, jag trillade dit igen, jag föll för sällskap, glädje, canastaspel, händighet, att du tycktes bry dig om mig, igen. Jag gladde mig. I vår har du varit hos mig flera gånger, varje gång har jag tagit emot dig med glädje. Du mår också bra i mitt sällskap.

För ett par månader sedan stod det klart för mig att du sedan ett år tillbaka också har en relation till en kvinna som du funnit per annons. Hon har varit tillsammans med dig i det som var vårt hus, det som du nu ska sälja, hon var med dig när du fyllde år i Marrakesh, ni åkte nyligen bil tillsammans till Danmark och gästade vänner till henne i en villa med tre Sibirian Huskies. Och när du väl kommer hem ringer du till mig och talar om att du fått ett skambud på huset och att du har problem med din dator – kan jag begripa vad som hänt? Nej, det kan jag inte.

Jag låter dig göra mig ont. Och jag är rädd för att om du ringde just nu så skulle jag säga välkommen att fortsätta göra mig ont!

Mitt huvud gillar inte regn och lågtryck. Det låga därute sprider sig in till mig och det är svårt att komma igång med någonting. Hittills idag har jag klarat frukost, plockat undan två gavlar till mormors gamla vävstol som inte fick plats i källaren – nu står de mot en vägg på väg till duschrummet.

Jag fick också ett extra bord när sönerna tömde ett lånat förvaringsutrymme, och det står och väntar på att komma ut på altanen (med vaxduk på). Jag har dock ingen vaxduk ännu, och har heller inte riktigt förstått hur jag ska ta mig dit med bordet, får nog gå ut och runt huset och vidare in genom den trasiga altangrinden. När det inte regnar.

Jag har kollat en samling frimärken och förstadagsbrev som vännens pappa hade – och insett att de just inte är värda någonting. Lärde mig också att det är bättre att använda gamla (från 1965 och framåt) ostämplade frimärken än att försöka sälja dem. S k rabattfrimärken (inrikes brev) från 1979-1990, små och nästan kvadratiska, kan än idag användas för dubbelt porto. Något har jag alltså lärt mig även idag!

Igår fick jag i min hand kopior på några A4-sidor som min mormor skrev när hon var 83 år. Jag grät av saknad och sorg och förlust när jag läste. Det är 10 sidor och mormor försökte lära sig skriva maskin, främst för att öva upp sin vänstra hand som inte lydde henne. Hon har skrivit av texter om hembygden, och hon har skrivit alfabetet, och rader med ord ur något lexikon. En sida är den här, avskriven ord för ord av mig:

”Här finns det en människa som är mycket intresserad av att lära sig att sk skriva maskin för jag passar på så fort tillfälle gives och just nu har Karin (moster) gått för att medels hårläggning bättra på sitt utseende det tycker jag är mycket förståndigt man bör göra vad man kan de rynkor som naturen givit en till skänks är ingenting som man älskar att ha men det är ju så med saker som man får gratis de ha ej samma värde som de som man får kämpa för att få. Men sitt utseende är det ingen som rår för och är man något så när lika andra människor är det ingenting att klaga på förresten vad båtar det mig att jag klagar ingenting kan ändras ändå och man får vara glad för dag som går och man får komma upp och får se Guds vackra natur. Det skulle vara så att gjorde någonting nyttigt i stället för att sitta här och öva men övning ger färdigheter

nej nu ser jag inget mer nu måste jag vila ett tag det är meningslöst att envisas det kan hämma sig genom att ögonen försämras och det är jag mycket rädd för ingen som ej har försökt kan ej göra sig en föreställning om så svårt det är att ej vara som andra man känner sig så underlägsen på alla sätt för att tala rent ut så känner man sigdum och får mindervärdeskänslor man kan inte ens för de närmaste tala om vad som rör sig inom en när man ser varken eller hör så bra men man skall se under sig och inte över si omx man har problem tänk så många som har det svårt och inte har någon att tala med om sina bekymmer men kanske dom är nöjdare än en annan som har de så bra jag får mat för varje dag lagad och serverad bara att sätta sig vid bordet aptiten är ej häller att klaga på ity att jag ökar i vikt men någon tungviktare vill jag ej bli om jag kunde gå ut och gå långpromenader mådd jag nog mycket bättre men det kanhända att det blir så någon gång också anden är villig men orken fattas ännu men det är ju så naturligt så man bör inte klaga. Nej nu må min klagovisa sluta för denna gång skrivmasinen säger att han tröttnat på mina klagovisor du klagar men du klagar dumt—”

Det är bara tio fattiga sidor, men de är fulla av mormor när hon är 83 år gammal. Någonstans står att ”det snöar ute” så det var vinter när hon skrev med sin nästan obrukbara vänsterhand och dåliga ögon. Tänk om hon haft en dator. Och tänk om jag haft vett att be henne berätta mera om sitt liv, och tänk om jag förstått att lyssna, då.

Två tämligen feta ringduvor med vackra vita skjortkragar går och pickar i gräsmattan. Det har nyss regnat rejält och kanske kommer det upp maskar och annat ätligt för duvor. Sjön är blank igen, småfisk snappar luft. Jag vill inte gå ut, hundarna vill gå ut – om en stund. Just nu är de nöjda att ligga och slöa under bordet.

Önskar att jag tyckte det vore skönt att ligga under bordet också. Känner mig bakis idag, som om jag druckit för mycket, när sanningen är den att jag antagligen skrivit för mycket om svåra saker. Och pratat med dig som är hemma från Danmark. Det var du som ringde, inte jag. Jag ska inte smickra (?) mig med att du ringde av annan orsak än att du ville höra om jag kunde förklara varför din dator inte går igång. Det kunde jag inte. Så mycket mera blev inte sagt. En del förblev osagt.

I går kväll låg jag och fantiserade haiku igen, dvs jag fick inte till någon, men försökte. Min hjärna var för tom eller för full. Jag skrev i stället inköpslista till vännen som kommer till Sverige idag och hit i morgon, försökte tala om vad som finns i skåpen och vad som är slut. Hon hävdar att de kommer i morgon förmiddag, vi får väl se. Tidsoptimist är hennes andra namn. Fel, tredje namn, bästa vän hennes andra.

Har tittat på mina variationer på synopsisar, rubrikord, pusselbitar, 50 ”saker” som ska med i min bok. Inget inspirerar mig idag, så då får jag skriva utan inspiration. Mina inspirerande saker är inte här, de är i huset där jag bor. Här finns sjön och hundarna, men idag räcker de inte till. Jag får skylla på att det är lågtryck och att det är det som gjorde att jag vaknade med huvudvärk som höll i sig över städningen och håller i sig ännu.

Det kan vara så, jag minns att mamma alltid fick ont i huvudet när det skulle bli oväder. Det slog aldrig fel.

Häromdagen läste jag om en författarkollega (!) som inte minns särskilt mycket av sin barndom. Det gör inte jag heller, och jag vet inte om det jag minns är minnen eller berättelser som någon berättat för mig. Eller om det är mina egna berättelser.

Jag minns t ex inte om vi kramades särskilt mycket hemma. Tror inte det. Minns att mamma brukade kittlas och att jag tyckte väldigt illa om det. Hennes händer blev vassa och kändes inte alls snälla. Pappa ville kramas och pussas, gärna när han var lite full – och det var äckligt, äckligt framför allt med lukten av sprit och vetskapen om att det skulle bli bråk när mamma kom hem och såg hur han var.

Vi syrror kramades inte just heller, då, men vi brukade ligga och ”rita” på varandras ryggar genom pyjamas eller nattlinne innan vi somnade, och sedan gissa vad den andra ritat. Vi hade våningssängar i ett och samma rum, det kommer jag ihåg, men jag kommer inte ihåg hur ritandet gick till – låg vi alla i samma säng? Eller delade vi upp oss? Två systrar kvar att fråga. De har kanske bättre, eller annat minne än jag.

Själv kramas jag kanske t o m lite för mycket, eller rör vid människor snarare. Jag har lärt mig att inte ta i folk jag inte känner, men har nog gjort det också förr. Ibland har jag då upplevt hur den andra blir stel i kroppen och inte ger något som helst gensvar. Fel person att röra vid eller krama, alltså.

Jag kan också bli lite full i skratt över hur vi ser ut när vi kramas, ibland. Den ena personen böjer sig in i kramen, kanske med rumpan ut bakåt, medan den andra står rakt upp och ner. Det verkar vara farligt att kramas med hela kroppen, oavsett vem det är som kramar respektive kramas. Överkropparna kan få röra vid varandra, men inte de lägre regionerna.

Nu släppte jag ut hundarna och duvorna flög raskt härifrån. Det småregnar fortfarande.

I morse, när jag vaknade alldeles för tidigt en lördagsmorgon, inga bilar utanför huset på väg till jobb och därmed inga skällande hundar – då låg jag och tänkte på allt jag inte ville skriva om. Och hur absurt det är att ändå skriva om det man inte vill skriva om – etc…

Jag ville av någon anledning inte skriva om hästar. Hästar är stora, ibland små, vackra för det mesta, kraftfulla på olika sätt, skrämmande. Jag är rädd för hästar, har försökt mig på att rida men kan inte uppamma tillräcklig bestämdhet, och då blir det hästen som styr, inte jag. Islandshästar är OK, dem klarar jag och det är en härlig känsla av frihet att sitta där och hästen rör sig under mig.

Inte heller vill jag skriva om gulliga små bebisar, eller barn över huvud taget. Det är så många som gör det bättre och kanske intressantare. Den fasen av livet känns definitivt överstånden, och överlevd. Kanske blir det annorlunda med barnbarnsbarnen?

Scrap-booking är ett annat ämne som jag inte kan tänka mig ta i med tång ens. Har aldrig gillat bollfransar och för mig är det här ämnet bollfrans helt och hållet. Inbillning, säkert, men det är min inbillning.

Och jag ville i morse inte skriva om allt jag aldrig kommer att göra igen: stå på Vaksala torg och sälja loppisgrejor med dig, åka bil genom Europa med dig, älska med dig, åka skidor (har inga pjäxor och inte lust att investera i några) eller långfärdsskridskor – det ska man ju inte göra ensam. Segla. Tänker försöka sälja mitt fina seglarställ på Tradera.

Jag ville inte ens tänka på hur det känns att vara stel i kroppen, att tycka att det är jobbigt att skruva av ett burklock, än mindre skriva om det. Jag vet att det finns specialverktyg för burkar, finns det ”verktyg” som hjälper mig att klara av det här med att bli gammal dag för dag, att verkligen inse och omfatta och förstå att det är jag som är den Margareta som är 69 år.

Jag har alltid hävdat att en av de vackraste kvinnor jag vet är Viveca Lindfors, speciellt när hon var gammal och skrynklig. Det tycker jag fortfarande. Jag är tyvärr inte lika vacker. Har aldrig varit det. Några år mellan 40 och 50 kunde jag känna mig ganska vacker, eller kanske var det attraktiv jag kände mig. Det gör jag inte nu. Och ingen annan tycker det heller! Skrynklig är jag, inte lite smått rynkig.

Nu är vi framme vid ett annat ämne som jag inte vill skriva om, att aldrig älska med någon igen. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att bli så nära en ny människa.

När jag åt antidepressiv medicin några månader i höstas läste jag bland alla de många biverkningarna att medicinen också användes för att förhindra förtidig utlösning hos män. Jag upplevde detsamma, dvs jag fick inte någon orgasm (som vanligt) den gången du smekte mig, den sista gången du smekte mig. Medicinen fungerade  kanske så på kvinnor också, eller så var det hela situationen som gjorde det omöjligt att ge upp mig själv. Jag slutade med medicinen, du slutade  höra av dig, länge. Om det hänger ihop vet jag inte.

Jag vill inte skriva om hur jag kände mig när jag sade att jag inte kunde gifta mig med dig, och berättade om mitt spelande och hur jag använt alla mina pengar och mycket av dina. Jag vill inte skriva om hur du sade något om ”att du kan ju inte gå här som ett hjon” och att killarna i seglargänget varit på dig. Nu minns jag inte om detta var i anslutning till frieriet. Då gick du ner på knä, och allt jag kunde göra var gråta, säga nej och försöka berätta om mitt svek.

Och samtidigt någonstans inombords vara förbannad på dig som inte hjälpt mig låta bli. Fast jag vet att jag skulle slagit tillbaka om du försökt! Och jag vill absolut inte skriva om hur chockad jag blev när du nästa morgon sade ”nu är det slut”.

Jag vill inte skriva om hur jag kunnat förblinda mig själv till att tro att det skulle gå att fortsätta tillsammans efter mitt svek. Att jag faktiskt hade trott att du ändå skulle vara med mig, stödja mig i fighten för att sluta spela.

Jag vill inte skriva om den vintern när jag fick bo kvar i huset, ”min plats på jorden”, eller den leriga och skitiga marsdag när sönerna kom med släp för att flytta det nödvändigaste till ett annat hus som en av dem hyrde som jaktstuga. Hur jag satt i bilen, med katten i knät och grät, hela vägen hit där jag bor nu.

Jag vill inte berätta hur jag den vintern gick igenom vårt liv tillsammans, i form av fotografier, saker vi köpt på auktion, saker som jag trots allt kunde kalla mina, och allt jag skulle skiljas från, alla mer eller mindre fula tavlor vi köpt för att vi gillade dem, alla vackra trasmattor och dukar, handdukar, roligt porslin, skåpet i köket, hushållsassistenten och saft-Majan, hallonbuskarna och veden i vedboden som jag klyvt , burit in och staplat. Sparrisen i landet och flädern som jag inte skulle göra någon mera saft av. Det härliga granngänget, som jag och du sjöng tillsammans med, snapsvisor som de inte kunde tidigare.

Jag vill inte skriva om hur jag aldrig sjunger numera.

Jag vill inte skriva mera. Nu.

//det här är en text jag skrev i mörkaste februari som en skrivövning rekommenderad av Ann Ljungberg, författarcoach och generös skrivhjälperska (e-bok ”Författarcoachens Skrivövningar”).

En skillnad jämfört med då är att jag faktiskt börjar tro att jag kan skriva i stället för att spela! Igår stängde jag mig själv ute från den enda spelsajt där jag skulle kunna spela utan mitt söndersklippta bankkort – jag fick hjälp av en kompis i eländet i form av uppmuntran och krav. Det är stort.//

Sommarljus natt

trädens grenar dansar

i ovädersvindarna.