beskrivarblogg

Först svarar du inte när jag ringer, telefonen blir plötsligt upptagen. När jag ringer igen en halvtimme senare ”vi är på väg till Danmark, jag hade tänkt ringa dig” – ”ha så trevligt, hejdå”, säger jag, efter att du också talat om att besöket hos ögonläkaren gick bra, inget akut.

Och där sitter jag med min svartsjuka, och min avundsjuka. Du upplever saker med henne, och hjärnan förstår att det är så och att det kanske till och med är bra att det är så. Hjärtat vill inte acceptera, klarar inte av att hantera att du skapar en djupare relation med en annan kvinna, samtidigt som du har mig när det passar.

”What goes around, comes around ” eller så, finns det bestämt ett uttryck som säger – dvs det man sår får man skörda, eller det man gör någon annan får man själv uppleva. Jag tog dig ifrån din hustru, hon ville inte släppa dig, men gjorde det till slut, med bitterhet, hat och sorg.

Nu tar någon annan dig, eller åtminstone någon del av dig, och jag vill inte släppa. Hatar gör jag inte, bitter är jag inte heller, men sorgsen. Och svartsjuk. Jag vill också åka till Danmark, med dig. Jag vill skratta och leka med dig, älska med dig, älska dig.

Jag försöker tala om för mig att det räcker att jag får låna dig ibland. Jag tror mig inte.

Bodil Malmsten skriver i sin blogg idag om de dödas födelsedagar som inte lämnar oss ifred. De dödas födelsedagar finns där så länge jag/vi lever. Jag har ett par dagar i maj gått och funderat på vem det är som fyller år den 11 maj – tills jag kom ihåg att det var Åke, som nu är död sedan ett par år. Så det Bodil säger stämmer väl, de dödas födelsedagar följer alltid med oss.

Ibland följer även deras dödsdagar med – men jag kan skam till sägandes aldrig komma ihåg om det var den 1 eller sista april min mamma dog. Jag tror den sista april, men jag får slå upp det. Jag vet, minns kanske till och med, att min pappa dog den 20 september, samma dag som mina tvillingkusiner har födelsedag. Hans bror dog dagen före. Mormor dog när jag var i Norge och firade jul lite tidigt med oätbar öring tillagad som surströmming, har glömt vad den kallades, och Jello-puddingar i alla färger.

Moster dog också, jag har glömt när. Men jag kommer aldrig att glömma när min yngsta systers dotter Evren dog, full av liv på väg till bussen in till Uppsala. Hon föll ihop och livet var slut. Min andra syster ringde mig där jag seglade på Östersjön och jag hörde min systers klagan i bakgrunden. Jag vill aldrig i livet höra det ljudet igen. Den sorgen har jag inte behövt uppleva.

När min syster hade dött och hennes man ringde stod jag på Vaksala torg och sålde loppisprylar. Jag gick till sidan och hörde vad han sade. Och gick tillbaka till dig och ståndet med alla världsliga pinaler. På något sätt går vi vidare, så länge vi lever. Svärmor pratar jag med ofta fortfarande, tror faktiskt någonstans inte att hon är död, hon levde länge och för mig/i mig lever hon än.

Tips för skrivare: stänga in sig för skrivro, låta någon annan läsa (=”kill your darlings”) och det tredje nödvändiga för försäljningssuccé, stuns. Hur man nu definierar och fixar det!

Jag låter numera lite försiktigt andra läsa mina texter, inte alla men de flesta. Några dödade älsklingar har jag ännu inte erfarit – men vet ju att jag har en del ovanor: t ex att sätta citationstecken runt ord för att betona dem på något sätt, att avsluta meningar med tre punkter – för att låta meningen rinna ut i tomma intet, skriver förmodligen också ordet ”ju” alltför ofta. Sådant tror jag att andra läsare ser bättre än jag själv.

Stuns, vad är det? Ord som flödar i en attraktiv rytm, händelser som fängslar, miljöer som lockar? Hur definierar Wikipedia ”stuns”? Hittade Synonymer.se som säger så här:

stuns
(vard.) snits, kläm, fart, sprätt, snärt, kraft, sting, studs

Jaha. Inte så lätt att åstadkomma. Men säkert behövs något åt det hållet för att andra än författaren själv ska vilja läsa. Kanske kan man träna upp stunsmusklerna, eller ersätta stunsen med något annat lockande?

Jag tror på att skriva mycket, att inte bedöma det skrivna förrän efter ett par veckor åtminstone, och som sagt – låta någon annan, pålitligt kritisk person läsa. Och kanske ta till sig de synpunkter man får!

Ett tecken på min rädsla för att låta andra läsa det jag skriver är att varken min fd man, min fd kärbo, eller mina barn och barnbarn läser min blogg eller texterna på 1av3.se. De har inte bett att få läsa, och jag har inte bjudit in dem. De vet att jag skriver, men vad det innebär har de inte varit nyfikna på. De enda jag aktivt har bjudit in är bästa vännen (som ännu inte kommenterat något, men läst) och min yngsta syster, som läser varje dag och ofta tycker till.

Så, ännu är jag lite småfeg och sårbar inför uppfattningar om det jag skriver – jag tar glatt till mig positiva omdömen, men skulle nog bli nedslagen av negativa. Hur skaffar man sig ett tåligare skrivarskinn, som kan titta på negativ kritik och kanske hitta något bra i den, inte enbart något att försvara sig mot? Kan man härda sig? Kan jag härda mig? Ska jag härda mig?

Jag envisas med att sitta ute och skriva, trots att varje felslag gör att jag tappar bort markören och måste gå inomhus för att kunna se den igen. Ännu sjunger fåglarna, sjön är lite vindvågig, ljumma vindar och sol. Två hundar som just nu är nöjda att ligga vid mina fötter. Nyss sprang två rådjur över tomten nere vid sjön, hundarna var inne och hann inte se dem.

Igår kväll passerade en räv på samma spår, en hemlig djurväg, osynlig för oss människor.

Jag tycker mig ha sett att sädesärlan kryper in i en holk. Bor de i holkar? Vet inte varför jag är förvånad, jag vet just ingenting om fåglar och deras boende, men jag trodde de föredrog att bo under takpannor?

Ett snabbt dopp i morse, nu börjar det snart bli dags för nästa bad. Härligt att kunna bada utan baddräkt, om någon sitter med kikare på andra sidan sjön, så väl bekomme! Det är få människor ute i husen runt sjön, några pensionärer bor nog här på heltid, yngre familjer har inte sommarlov ännu. Det är skönt, tyst och lugnt, helgens gräsklippare och motorsågar har tystnat.

Jag har lyckats skriva drygt 1600 ord både igår och idag, enligt amerikansk modell ska det egentligen vara 1667 ord, varje dag i månaden november, jag låtsas att det är november åtminstone igår och idag. Kolla NaNoWriMo.

Livet är gott, och enkelt just nu. Just nu är det enda som är beständigt.

”kjortelvärmare, vers till begravning för min syster, beskrivarblog, såg min döda mor i sömnen, loppa hur ser den ut” – jag kopierade de mest sökta orden på min blogg och ovanstående är resultatet.

Kjortelvärmaren minns jag, ett auktionsfynd vars användningsområde till en början var obekant för oss. Det visade sig vara hälften av just en kjortelvärmare, en grunka som kvinnorna kunde ha under sina långa kjolar för att inte frysa rumpan av sig i kyrkan under långa predikotimmar. Eldades med kol eller ved, tror jag – låter tämligen farligt!

Jag har begravt en syster, men aldrig skrivit någon vers därtill – däremot finns alla orden med i bloggtexten ”Till min syster”. Att jag skulle ha sett min döda mor i sömnen har jag heller aldrig skrivit om, jag drömmer ibland om henne men ser henne just inte, och jag vet inte hur en loppa ser ut. Liten föreställer jag mig, svart kanske, i övrigt noll bild. Så det stämmer ju.

En knepig blandning ord från mina bloggtexter – kanske kan jag göra något mera av dem än det här? Hur skulle det se ut om jag kunde ta alla ord ur sitt sammanhang och skapa nya meningar av dem? Eller kopiera ihop en bit här och en annan där?

En vattendroppe hänger på utelampan, sommarregnet är stillsamt och gör jorden gott. Henne med, hon slipper vattna alla nyplanterade frön och plantor, kan i alla fall vänta till kvällen. Idag är en dag för skrivande, och hundomhändertagande. Just nu sover pojkarna, runt hennes fötter.

Fingrarna väntar på tangenterna, vad vill hon berätta? Hennes huvud har inte riktigt vaknat, trots doppet i sjön för en timme sedan. Det är för tyst och stilla, en sorts väntande stillhet. Hon vet inte på vad. Igår pratade hon och vännen om ”too many choices”, hur svårt det är att veta vad man absolut vill/inte vill när det mesta är möjligt.

Kanske är det så för henne idag, dagen är tom, hon måste just ingenting, kan därmed göra vad som helst. Och gör då inget, men sitter envist kvar vid datorn och skriver tomma ord.

Varje beslut innehåller också möjligheten att fatta ett annat beslut, ibland omedelbart i anslutning till det första, ibland långt efteråt. Och vissa beslut kör man/hon i repris, många gånger om. Att spela på internetcasino t ex, och att sluta spela.

Hennes hjärna tror inte på besluten att låta bli, den bestämmer åt henne och hon gör som hon blir tillsagd. Spelar bort ännu en summa, av pengar som hon inte har råd att förlora. En månad utan de pengarna är en mager månad, omfattar bara det allra nödvändigaste. Hon vet det, Hennes hjärna vet det – men det räcker inte för att låta bli att ändå vilja och ibland göra det hon inte ska.

Att skriva i stället för att spela är ett bra alternativ. Det fungerar oftast. Och hennes knep för att se till att hon inte har pengar på sitt bankkonto är också hjälpsamt. Det är förbaskat krångligt att inte ha något bankkort, men det går hyfsat bra. En dag i taget.

Just nu vill grannen att hennes Kalle ska leka med ”hennes” hundar, så friden är över för den här stunden. Alla tre behöver springa av sig stillsamheten senaste timmen. Full fart på gräsmattan och ner i sjön emellanåt! Slutskrivet för ögonblicket.

En sothöna simmar förbi med sju ungar i rad efter sig, och längst bak pappa sothöna – vad heter han?

Två mätta och lugna hundar vid mina fötter, sol, bara lite vind och enligt hörsägen 20 grader i sjön. Ska nog testa lite längre fram på dagen.

Tyst, hörapparaterna får vila idag. Jag hör bara Kalle, svart labrador, som skäller på andra sidan sjön. Småfisk hämtar luft och skapar rörelse i vattnet. En björktrast står på gräsmattan och lyssnar framgångsrikt efter mask.

Ro. Vila. Läkedom. ”Likt strandens unga pors.”

Nu är jag och mina två fyrbenta kompisar ensamma i huset. Bästa vännen och hennes man har åkt bort på 14 dagar och jag bor i deras sommarhus vid en liten sjö med havet nästintill. Hela dagen idag har vännen och jag planterat blommor, både frön och plantor – så nu ska här vattnas. Om det inte kommer uppifrån förstås, det såg fullt möjligt ut när jag tittade på väderrapporten på TV.

Ja, jag kommer nog att titta lite på TV de här två veckorna också. Hoppas hinna skriva dessutom, mellan hundpromenader, blomvattnande och TV-tittande.

I helgen blev det inget skrivet, däremot god mat och dryck i gott sällskap – och vedhämtning i skogen, ett staket lagades, några krokar sattes upp, Canasta spelades. Jag vann och förlorade, liksom han som numera är min fd kärbo. Jag fick låna honom ett par dagar, och vi hade det fint, älskade och grälade, och älskade igen. Som vanligt, vilket känns ganska konstigt och samtidigt inte konstigt alls. Jag är tillfreds med det just nu, men garanterar inte att det tillståndet håller i sig.

Jag talade om för honom att jag blivit ledsen när jag hörde att hans ”dam” hade varit i det som var vårt hem och stökat runt – han lovade att det inte skulle upprepas. Jag fick våra dagböcker, de behöver ingen annan än vi två läsa. Hans barn ska hjälpa honom att tömma huset (om det säljs) och det är OK även för min del. Vi stretar på båda två, saknar varandra och klarar inte att leva ihop igen. Just nu är livet så. Jag kan leva med det så här års, det går sämre i november.

Jag har t o m klippt ungefär halva gräsmattan där jag bor annars, med handdriven gräsklippare. Tyngre än man/jag kunde tro. Nu ska jag tjata dit någon av sönerna som får köra grästrimmern på resten. Och hämta hem mera ved, det finns fälld björk att hämta i skogen. Kapa och klyva klarar jag själv, stapla den också – men jag får inte hem den per cykel!

Jag funderar över min lyxtillvaro när det gäller möjligheterna att skriva. Normalt är jag ju ensam för det mesta och har all tid jag vill till att skriva. Nu har jag haft någon jag valde att vara tillsammans med i stället för att skriva – och då blir det inget skrivet. Hur i all världen får ni till skrivandet, alla ni som har familjer och småbarn och jobb eller annat som kräver en insats i form av energi och tid? Jag ser ju att många skriver sent om nätterna, och jag beundrar driften att skriva som är större än tröttheten! Ni är fantastiska allihop – och jag med, som skriver fast jag just inte har något att skriva om!