beskrivarblogg

>Min hemliga (?) blogg lägger jag härmed ner, orkar inte skriva på två ställen och klarar inte riktigt av att separera inläggen (se nedan)! Det får räcka med en avstjälpningsplats. Denna.

>Tisdagen var terapeutdag – jag var visserligen bara där tre kvart på morgonen, men det räckte hela dagen. Jag var totaltrött, kände mig bombad hela dagen och visste inte riktigt varför. Så det var nog bra…

Jag tror att det var sorg igår. Alla sorters sorg, men framför allt över det liv jag alldeles själv skapat och försöker leva just nu, varje ögonblick. Det är plågsamt, det är inte vad jag vill ha – men när bästa vännen frågar ”hur skulle det se ut då, det du vill ha?” – så vill jag inte ens börja fantisera.

Ännu en variation på temat ”jag är hellre deprimerad än…” antagligen. Men jag orkar inte drömma, törs inte tro att jag ska bli glad igen, ofta.

Jag är rädd för  ålderdom och ensamhet, rädd att aldrig mera bli smekt och omhållen av någon som älskar mig och som jag älskar, jag tittar på mina skrynklor, min just nu blålilagröngula rumpa (efter halkandet häromveckan), mitt gråa hår. Varje klippning hos frisören gör mig häpen, det där som ligger på golvet, är det mitt hår!?

Och trots att jag är ensam och börjar bli mer och mer klar över att det aldrig blir du och jag igen, min älskade – så vill jag inte ha någon annans runda mage mot min, jag vill inte ha några främmande händer på min kropp, inte en okänd mun mot min – jag vill ha dig och din gamla, vana kropp och dina goda händer. Det får jag inte.

Just nu är jag ensamstående, jag är enda föräldern till mig själv, det är bara jag som tar hand om mig, som ibland orkar trösta och lugna – jag saknar detta, att inte ha någon att luta mig mot, ingen som avlöser mig ibland i kampen om mig själv. Bästa vännen gör vad hon orkar och vill, det är gott – och jag vill ha dig!

>Hal hundpromenad. Tillräcklig dock för att hundpojkarna ska kunna ligga och ta igen sig lite en stund. Tog av F kopplet utanför ytterdörren vilket räckte för att han glatt skulle kuta iväg och retas med ”brorsan” som fortfarande var kopplad… F infångad gick vi in i huset, trötta allihop.

Har fd maken här över helgen, och det innebär att jag just inte skriver något. Inte hans fel, jag har bara inte ro och lust att skriva. Behöver ensamheten för att kunna samla mig något så när.

Men jag kan samla mig tillräckligt för att förundras över alla skriverier om kändisen Gyllings make-up-fria ansikte – att hon inte målar sig just för ögonblicket är tydligen något som bör intressera världen! Sverige är litet och långt borta från det som pågår runt om oss just nu, Egyptens allt mera desperata försök att hindra nyheter från att spridas t ex. En knivhuggen svensk journalist är ingenting jämfört med en omålad kändis!

>Hundpromenad halv 8, himlen kallt rödgul och isen på vägen lite sandig och frusen – det betydde att jag kom hem utan att ha ramlat idag. Rumpan är öm efter gårdagens fall, visste ni att man använder den till och med när man ska ta upp något från golvet, eller dra på sig ett par strumpor? Nu vet jag det, det är nästan omöjligt.

Frukost med titt på tidningarnas skriverier om Egypten – och här gnyr jag om min ömma bakdel…

Skrivhumöret vill inte infinna sig idag, men det lär man ju inte ska vänta på, så… Just nu har jag använt lite tid och minimal energi till att diska, torka bänken vid fönstret (också under kokböckerna) – utfodrat hundarna förstås tidigare så att de ligger och tar igen sig just nu – bäddat sängen lagom ordentligt, paketerat och frimärkt bok som ska skickas, lagt revbensspjäll i soja för långsam stekning på låg värme i ugnen senare idag. Funderar på (det tar ju också en liten stund) att koka mig en kopp kaffe och äta toscakaka från häromdagen, den välgräddade (kakan).

Jag är bl a Bodil Malmsten-blogg-beroende – läser hennes blogg varje dag och saknar den om den inte finns där – idag skriver hon om musik (och Telia men det kan jag bara hålla med om, det är inte kul) – jag inser att jag saknar min musik! Har ingen här. Skivorna är kvar i huset på landet hos kärbon, och själva spelanläggningen gick sönder strax före flytten – någon ny har det inte blivit. Önskar mig musik alltså, av god kvalitet – jag kan lyssna på radion jag har men musiken låter illa.

>

>Jag har just talat med min älskade i telefon, han ringde artigt för att gratulera på födelsedagen – han har haft mycket att göra, som svar på min fråga ”varför har du inte ringt på så länge”… Han vill inte med mig, och vem kan förundra sig över det?

Bara jag.

Tvärledsen blev jag, men slåss med det. Rumpan min är öm efter halket i morse, själen svart och jag har just ätit TVÅ bitar toscakaka för att fira min födelsedag. Tycker synd om mig, trots presenter från bästa vännen, telefongrattis från annan gammal vän, kort etc – det är synd om mig just nu. Men det går över, jag behöver bara lära mig att inte hoppas, att inte tro att min älskade och jag fortfarande kan skapa något nytt ”vi” – hans stora bekymmer idag var att hyreshuset där han bor (vi bodde) har sålts. Till vem vet han ännu inte.

>Jag och hundarna har tillbringat natten i samma säng, hittade inte gallergrindarna som skulle stängt in dem i köket över natten. Nu är klockan drygt halv 9 och vi har varit ute, jag har lyckats drutta på ändan två gånger trots att jag vaggat fram på den isiga vägen med ögonen fastklistrade i backen! Ändan höll för att drutta på…

Igår skrev jag tre sidor text, bl a en synopsis – publicerat i min anonyma blogg – och jag vet inte om jag ska ångra det eller inte. Bra att jag skrev dock, jag börjar ana att det skulle kunna skrivas en hel del om jag bara ser till att göra det!! Skit samma om det läses av någon annan än mig eller inte (nästan). Utmaningen är antagen!!

Födelsedagshälsningar på mailen, från företag som jag inte vill ha kontakt med längre. Presentpaket som väntat från bästa vännen, de ska öppnas nu! Killarna var tyst och försynt tillbaka i sängen när jag gick runt och undrade var de var.

Vännen fick mig nästan att gråta idag också, presenterna var två vackra tekoppar, som vi såg tillsammans häromsistens och tyckte om, och en lyxig handkräm. Hon känner mig, vet vem jag är och det är jag glad och tacksam för. Igår grät jag för det kort hon skickat mig, med två gamla vackra kvinnor som höll varandra i handen fortfarande efter ett långt liv tillsammans. Bilden gick rakt in i hjärtat mitt.

Jag läste nyss Birros inlägg om förlåtelse, och tror att jag börjar förlåta mig själv – lite och sakta. Kan min älskade förlåta mig?

>Blogger ville inte lägga till bilden till förra inlägget – den var väl för dålig… I morgon ska jag ta ett nytt foto, i dagsljus – får se om allt fungerar då! När jag försöker nu blir bilden upp och ner, oavsett vad jag gör…

Jag lyckades få hit den till slut – mörk är den men kvinnorna är vackra! Copyright fotografen Andrew Danson, for the M.I.L.K. Collection, …”these powerful images cut across race and nationality and celebrate what it is to be part of a family, to share the gift of friendship and more than anything else, to be loved.” Citat från baksidan av kortet. Cicero stod för ”Life is nothing without friendship” – men det är ju så länge sedan så han har väl inte någon copyright kvar?

>