beskrivarblogg

Bilen godkänd i besiktningen i morse. En fjäder vänster fram behöver bytas, men det markerades som ”bra att veta”. Skönt. Nu när klockan är lite över två på eftermiddagen mulnar det och himlen är gråmolnig. När jag for tillbaka efter bilbesiktningen låg solen i exakt samma läge som mina ögon, på vissa ställen nästan stannade jag eftersom jag inte såg någonting. Tur att jag inte mötte någon där och då.

Pytt-i-panna (färdigköpt, från frysen) med rödbetor och stekt ägg till middag.

Har just skrivit upp koden för min resväskas lås i en av de anteckningsböcker jag ska ha med mig till La Zenia. Något dyker upp i huvudet nästan varje dag nu. Den 5 november kommer Karin från Köpenhamn hit och stannar en vecka. Därefter börjar jag nog att packa…

Det är kallt inomhus, kommer just ihåg att jag igår stängde av elementet i vardagsrummet. Då var det varmt. Nu får det gå igång igen.

Tror att killarna har tagit bort min hög med kvistar och grenar utanför syrenhäcken. I alla fall så stannade traktorn med skopa ett ögonblick, innan den körde vidare. Har inte kollat, har ingen lust att gå ut. Får se i morgon bitti när jag tar bilen till bussen. Tjugo minuter i åtta vid Rösa trafikplats. 26 kronor och en timme för att komma till Uppsala.

Har plockat fram vad svart jag har i klädväg – Dragoslav ville ha en ortodox begravning, och kanske passar svarta kläder bäst då. Jag vet inte. Kortärmad klänning (ärvd av ena syrran), liten lätt kofta med ärm (ärvd av andra syrran), tights och jodphurs (mina från början). Svart parka och en skön sjal, som jag fått av sonhustrun. Hittar inte min gamla Gunilla Axén-dräkt (byxor och jacka i skönt aningen kräppat svart tunt ylle), har antagligen skänkt den till klädinsamling på grund av för trånga byxor. Borta är den i alla fall, har inte så många klädutrymmen att den kan gömma sig.

Koltrastarna är nu nästan de enda fåglar jag ser här, de letar frenetiskt i mossan på berget, kanske hittar de något ätbart. Ett par skator har flyttat hit någonstans i år, kajorna har så gott som försvunnit helt. Någon enstaka kråka, och den grå hägern, passerar ibland. Änderna är annanstans, i Addarn eller i den konstgjorda sjön borta vid hjorthägnet.

När jag tittar på inläggen i Facebook undrar jag när vi alla blev så ”fina”? Det är fina hit och fina dit, väldigt ofta. Tror jag aldrig har använt det ordet i tilltal till någon. Hoppas jag låter bli även framöver. Andra Facebook-retligheter: ”komsi, komsi”, ”årsrik”, ”villhöver” – finns säkert flera. Jag har viss förståelse för att ett språk förändras över tid, men det här gillar jag inte.

Kastar ett öga på Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère – och börjar skratta. Hon skriver om sultanen XX som var ivrig och hängiven trädgårdsmästare (och hade de bästa i sin tjänst) och mademoiselle YY som hjälper Bodil med att klippa gräs och annat som hör trädgårdsarbete till. Jag citerar inte ordagrant, men ungefär så här ”om hon fått anställning hos sultanen – och så duktig är hon att hon nog skulle fått det – men då skulle hon också ha riskerat livet för en gurka”. En icke perfekt gurka… Tur att århundraden skiljer de här människorna åt.

Jag njuter av hennes sätt att skapa texten, av orden och infallen och kunskapen, av passionen att uttrycka sig. Inget ”komsi, komsi” här inte.

Bodil Malmsten påminner mig också om det som nog hela tiden numera finns med mig. Detta att vi alla ska dö, och att allt det som är våra liv och våra erfarenheter, kärlekar, sorger, minnen försvinner med oss. I morgon begravs Dragoslav, han finns nu bara i allas våra minnen av honom. Allt det han en gång var, gjorde, ville, drömde om, försvann när han dog. Men, så länge vi som på något sätt kände honom finns, så finns även han.

Suddig bild, men böcker… Var det Pippi som skulle dö om hon inte hade snus, detsamma gäller mig och böcker…

Måndag, 23 oktober 2023 – lakanen hänger kvar därute. Om torrare vet jag inte än. Tar hand om tvätten som torkat inomhus.

Klockan tio är jag klar med frukost, disk och bäddning. Har t o m kläder på mig, fikar nu. Middag blir pasta carbonara (med torkad italiensk skinka, lätt fräst i olivolja), äggulor och riven västerbottenost. Persilja från ”odlingen” utanför fönstret.

Lite sol är det, och fem-sex grader, inget regn i sikte. Har tränat med mitt röda gummiband. Och cyklat några minuter. Tar in lakanen för vidare torkning inne.

Får påminnelse om bilbesiktningen i morgon bitti.

Sedan läser jag om Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år – hennes sätt att vara ”en skrivande människa” fascinerar mig. Hon lär inte ha gillat benämningen författare. Läs den ni som ännu inte gjort det, läs den och andra av hennes böcker. Älskar en mening som denna, där Madame C (som inte heter så) övertalar BM att skriva boken om Finistère, ”un besseöllö´rr” (ur Priset för vatten i Finistère).

En långsam fluga på fönstret, ett ögonblick trodde jag den krånglat sig in emellan rutorna. Så försvann den utom synhåll, var på utsidan.

Ungefär här, klockan två, gick luften ur mig. Jag har stekt den italienska skinkan i småbitar så att den är knaprig till middagen, bestämt mig för åtminstone två äggulor i pastan (och kanske en skvätt pastavatten kvar), rivit osten. Sedan? Dammade igår med min mångfärgade vippa. Har inte någon tvätt just nu. Jag själv är både duschad och hårtvättad.

Ser att korna fortfarande går ute, svarta långt borta, trodde de var instängda i ladugården eftersom jag inte sett dem på några dagar. Kanske var de inomhus när det var kallt. Eller så har jag inte sett efter ordentligt.

Tittar in i en mapp, ”Joe´s foton”. Inga bilder på honom själv, men på hans charkuterier som han håller sig sysselsatt med numera när han inte längre dyker och kollar havsbottens sammansättning. Av hans son, och dotter. Men jag saknar honom. Vi möttes för många år sedan utanför San Fransisco, förälskade oss och förblev trogna våra respektive makar. Under flera år möttes vi en gång om året. ”Never acted on the attraction.” När en gemensam vän dog för ett år sedan fick vi ny kontakt. Bara så. Hans liv finns i Seattle, mitt utanför Norrtälje i Sverige. Och jag tycker fortfarande att livet är förunderligt och fantastiskt. Här och där. Nu och då.

Blir (förstås) ledsen över alla bilder på Facebook av dödade familjemedlemmar – vare sig de är israeler eller palestinier. Vägrat mena att det ena är värre än det andra. Sluta döda varandra.

Looks nice!

En stor kylbil med ”hjort”-någonting skrivet på bilen, kör förbi. Antagligen har det varit hjortjakt – kanske det jag såg förra helgen. Nu skickas jaktresultatet vidare. Jag hänger tvättade lakan utomhus, något torkar de väl. Kallt om händerna. Handdukar och småtvätt får hänga inne. Skönt med rena lakan i sängen.

Middag idag hummersoppa med en bit torsk (från frysen). Hårt tunnbröd med västerbottenost till. Men än är klockan bara halv ett. Jag läser en stund, har cyklat och tar kanske det röda gummibandet om en stund.

Kollar buss till Uppsala från Rösa på onsdag nästa vecka – 7.40. Tillbaka på eftermiddagen 15.35 eller 16.36. Efter min systers ex-makes begravning.

Läser ut Agnes, Louis, Paris. Av Johanna Ranez, bra och sorglig feelgood, utgiven av Modernista.

Några av mina Bodil Malmsten-böcker väntar på omläsning, och jag har just beställt Sista boken från Finistère på Bokbörsen, pocket, 18 kr+frakt=80 kronor. Just den hade jag inte. Det är 260 mil mellan Finistère och Stockholm läser jag på Storytel. En vän påminde mig om dem häromdagen. Tack Helen.

Mina ben är stumma, jag hoppar över träningen idag. Jag har alltid varit mallig (i smyg) över min rörlighet och hur jag går, ofta för fort, men lätt – nu är jag det inte. Snabb och stadig på fötterna, förr. Nu stapplar jag ur sängen om morgnarna, det blir lite bättre när jag gått igång mig, men inte mycket. Och sitter jag som nu för länge och läser eller skriver, så är jag ostadig igen. Kallas förmodligen åldrande.

Ingen kraftig blåst idag, men gråblå hösthimmel. Inte direkt välgörande för mitt humör. En grupp spänstiga människor går stora rundan, det räknar jag ut när de kommer tillbaka förbi mitt hus.

Tre sura clementiner ligger i fruktkorgen på bänken, ett par bananflugor har överlevt mina attacker och far omkring. Dags att slänga frukten som jag ändå inte gillade. Och den lilla överlevnadsstarka kaktusen har kvar sina knoppar, lite större för varje dag.

Läser lite i Bodil Malmstens Det är 260 mil mellan F…. – och hennes vånda inför att skiljas från Finistère går igenom orden och gör ont. Det är sådan passion i hennes kärlek till den här franska byn och huset där, blommorna hon fått liv i – och sådan omöjlighet att det inte får fortsätta så. Och madame C, som menar att BM ska skriva en erotisk roman i stället för den där ”petit livre” hon just kommit ut med på svenska. Boken hade översatts av en svensktalande vän till madame C, Bodil har i det längsta förlitat sig på att den enbart fanns på svenska…

Så sorgligt att Bodil Malmsten inte kan skriva längre, så ledsamt att hon är död. Men hennes böcker finns. Och hennes ord lever.

Undrar lite vad mitt undermedvetna menar att jag ska göra fyra månader i La Zenia, Spanien. En tanke är att gå igenom årets skriverier och se vad som möjligen är användbart i något sammanhang. En annan är att blanda ihop Sorgkanter och Vår demens med alltihop, allt är ju jag och de jag älskat. Eller ge fan i sorgen, och skriva om det liv jag fortfarande har och värderar högt. Också när jag gnyr.

Och vad jag än får skrivet så kan det ingå i äldste sonens önskan om en ”familjekrönika” – också om det kanske inte är vad han väntat sig. Börjar känna att det är bråttom att fortsätta skriva, vad jag än skriver. Släppa Jante – som jag har glömt vad jag döpte om honom till en gång i kurssammanhang. Han behövs verkligen inte längre, har nog aldrig gjort det. Men funnits där.

Jag har obegripligt svårt att fatta att jag snart är 82 år. Okej, inte förrän i februari, men dock.

Den enda jag känner till som tycks ha begripit vad det handlar om är författaren Carl-Göran Ekerwald, hans senaste bok heter Fördelen med att bli gammal. Jag läser, tycker om och förundras. Han har inga förväntningar längre, fyller 100 dagen före (eller kanske på) nyårsafton. Han är glad (?), tacksam, nöjd (?) med att det är så. Äter samma frukost varje morgon, orgasmer ägnar han inte mycken tankemöda, är nöjd så länge han kan nysa. Han lever.

Jag har nätt 20 år till hans ålder, om jag lever. Kanske kan även jag bli nöjd om jag kan nysa.

Medan jag försöker begripa det perspektivet, tar jag fram en kastrull och värmer min soppa. Osten togs fram för en stund sedan, för att inte vara för kall. Ett glas Casal Garcia till soppan blir bra.

I huvudet sprattlar funderingar på vad som kan vara bra att ta med sig till Spanien – allt ifrån kryddor till Kalles kaviar, mosters gröna grunka för att öppna ovilliga burkar, löst te och tesil för detsamma, några flaskor Marezzo, anteckningsböcker. Men jag har inte börjat packa än. Snart.

Ska kanske också se till att få en covidvaccinering igen. Nya glasögon får vänta tills jag är hemma igen. Syrrans kommentar ”men du ser ju” får räcka, har läsglasögon, ser bra på håll och tänker inte köra bil därnere.

Någon uttryckte sin uppfattning, ”vilken lyx att kunna åka iväg så där”. Det stämmer, det är en lyx som jag aldrig trodde jag skulle kunna unna mig. Nu gör jag det, betalar dubbelt för boende, äta ska jag var jag än är. Tack vare vänner hittar jag hyfsat rimligt dyrt boende. Vet ingenting om La Zenia, misstänker att där finns många vinterhatande svenskar som jag. Och hoppas att jag ska trivas (höll på att skriva ”ändå”). Behöver friska upp min klena spanska, men än kommer jag ihåg att det där söta kaffet heter ”cortado” – hoppas det inte var en dialekt, bara på Teneriffa. Och smör ”mantequilla” – tror jag. Varför jag nu nästan kommer ihåg det.

Längtar.

I morgon/idag fyller min pappa 112 år. Eller skulle ha. Han dog när han var 67. Det jag skrev igår om mamma och att hon inte fick fortsätta gå i någon skola – det fick mig att minnas mina föräldrar. Tänka dem till liv igen, om så bara i mig. Nu har de ett bättre liv i mina minnen, än de nog hade i den så kallade verkligheten. Då, när jag var tillräckligt gammal, ville jag bara bort från hemmet i småstaden Avesta.

Det är definitivt inte så att jag vill dit igen, möjligen för att hälsa på vår kusin, som tidigare i höstas. Jag upplevde då hur det kunde ha varit om jag stannat. Hur jag skulle ha hälsat på alla vi mötte när vi tog en promenad på stan. Hur alla skulle ha vetat vem jag var. Och jag detsamma. Dit vill jag inte, men det var så påtagligt. Den där självklara tillhörigheten som aldrig var min, vare sig där eller då. Och inte nu.

Det mörknar nu, blåser fortfarande. Jag tänder ljusen på köksbordet. Klockan är halv sex och jag har pratat med yngste sonen och ätit min middag. Rest från igår.

Här är jag hemma nu, här där jag aldrig varit förrän jag kom hit 2010, efter att mitt liv kraschat. Det tog mig några år att faktiskt känna att det är hemma. Det här hyrda gamla huset med alla sina skavanker, alla mina böcker och minnen, goda och andra. Här där jag hoppas kunna stanna så länge jag kan köra bil, utan bil kan jag nog inte bo här.

Fast det går ju att få hemleverans med mat och vin, att skicka beställningar från Bokbörsen blir svårare. Idag tyckte Postnord att jag skulle veta att de kan leverera post närmare än min postlåda – jag skulle behöva den tjänst de hade förr, att ta med sig frankerad post härifrån… En beställning igår och en idag, de får vänta till tisdagen då jag ska besiktiga bilen.

Har idag skrivit rent sonens tredje del av manuset. Han får det utskrivet nästa gång han kommer hit. Har kört en tvättmaskin, och tvätten hänger nu på tork inomhus. Diskar.

Mina systrar står i kö för seniorboende. Jag gör det inte, undviker att tänka på att jag ska behöva bo på ett -boende av vilket slag det vara må. Förstår med intellektet (eller något) att det nog är bra att ställa sig i kö någonstans. Gör det ändå inte, vill inte, vill inte fullt omfatta att livet som det är nu – med smärre bekymmer som ett dåligt knä – kanske ska bli sämre, fort.

Som för en vän på Facebook, som nu åkt ut och in på sjukhus akut, bott några dagar på Stockholms sjukhem och nu flyttat till ett boende annanstans än hemma. Hon talar väl om vård och personal, blir stressad av ensamheten därhemma och de sjukdomsbesvär hon har. Men ändå.

”Att bli gammal är inget för amatörer.” Någon lär ha uttryckt något liknande. Men vi är ju alla amatörer när det gäller åldrande. Vi vet ingenting innan vi är där. Som nyss, när jag tog på läsglasögonen och ställde mig framför spegeln, med lampan tänd, i toarummet. Hakan var skäggig, inte enstaka små skäggstrån, många. Fram med pincetten. Så här har jag gått omkring, utan att själv se. Bra syn är ett helvete, också.

Fredag morgon den 20 oktober 2023 – tänder mina ljus på köksbordet. Det blåser och är fyra grader varmt, ingen snö. Än.

Ger mig på DNs sudoku, som fått nytt utseende, blaskigt och trist. Löser wordle. Bäddar och diskar. Ska åka in till Norrtälje senare i förmiddag, handla lite och lämna böcker. Hemma igen fikar jag och pratar med syrran, som bistår med att fixa handbuketter till onsdagens begravning.

Har städat ur bilen hyfsat, ser åtminstone bättre ut än det gjorde. Kollar börsen som bara går ner…

Middag idag blir crèpes med räkor och curry. Riven västerbottenost till gratineringen. Sallad.  Pannkakorna har legat i frysen, särskiljda av gladpack (tre överblivna efter mitt senaste pannkaksfrosseri, egengräddade). Rödvin (öppnad Lisa, Italien) eller Casal Garcia (viño verde, Portugal) till. Så småningom.

På biblioteket försökte jag lämna tillbaka Wikströms bok Dolda dörrar. Gick inte, eftersom den nog är en bok jag hittat i omloppshyllan (där det idag stod två ex av min bok Free Spin, någon som läst eller tröttnat och ställt dit?). Nu finns Dolda dörrar på Bokbörsen. Läsvärd. Syrran i Uppsala kunde berätta att Owe Wikström är snygg också, förutom att han är en klok författare. Han hade föreläst någon gång för länge sedan i något sammanhang. ”Alla kvinnor i publiken dreglade.” Då. Jag har ingen aning. Gillar hans sätt att tänka och sätta ord på sina tankar.

Köpte och betalade för tre trisslotter på Ica i förmiddags – hittade inga när jag kom hem. Efter sjuttielva försök att ringa kundtjänst kom jag till slut fram. Inga lotter åt sidan lagda, ”du får väl tro att det var nitlotter”. Så det gör jag. Ibland är mitt minne och min koll på tillvaron inte riktigt som den kanske varit. Tur att jag kan förtränga trista händelser, har övat.

Dörren till gästrummet är stängd och elementet av. Tio grader därinne. Elementet sätts på i händelse av besök. Kanske kommer min danska vän Karin hit alldeles i början av november, det visar sig.

Nu ska jag rensa räkor till middagen. Gjort och lagt resterna i soptunnan – hämtas på torsdag, hoppas det är lite kallt. Blåser, men icke någon storm. Och de små duggregnsdroppar som kom i förmiddags har inte visat sig igen.

Jag har böcker att läsa – lånade på biblioteket Agnes, Louis, Paris av Johanna Ranez (informationen om författare och bok är svårläst kursiverad, tror jag fått namnet rätt), och Witch King av Martha Wells. Fick också med mig (från omloppet) Katarina von Bredows Hur kär får man bli. Min litterära smak är diversifierad. Ännu vet jag inte om Witch King är nr 7 i en rad av föregående böcker. Börjar läsa och tror att det nog går bra, även om den är långt fram i en serie.

Natten till söndag vaknade jag flera gånger. Sist vid kvart över sex och lyckades somna om – till halv nio. Ingen bra start på dagen, nu är klockan halv elva och frukosten och andra morgonbestyr avklarade. Ute blåser det, en inte alltför stor och tung gren ligger på vindrutan…

Gjorde misstaget att kolla en glasögonannons på Facebook. Genast kom det många i mitt flöde.

Nu dusch och hårtvätt, sedan kanske jag ska klä på mig. Och räkna ut vad jag ska ha till middag, från frysen. Ut tror jag inte att jag vill gå idag.

Fredag, en dag då alla som arbetar hel- eller deltid, hurrar och känner sig fria. Jag var som de, och numera kan jag inte förstå att jag inte klev av. Att ge all min vakna tid (nästan) till en arbetsgivare och dessutom ofta vara frustrerad över jobb och sammanhang. Hur kunde jag? Varför vågade jag aldrig kliva av?

Därför (kanske) att min mamma inte fick läsa vidare – trots att prosten och läraren hemma i Gustavs försökte övertyga mormor. ”Hon ska tjäna”, var mormors korta respons. Och mamma tjänade. Går sådant i arv? Min bild av mamma är att hon slet, så mycket hon kunde – för att bidra till försörjningen av oss fyra systrar. Pappa gjorde det också. Jobbade som mejslare på Avesta Jernverk, mamma som servitris på Stadshotellet i samma stad. Mormor, morfar och moster fanns nära. Vi barn växte upp utan stor förståelse för de offer våra föräldrar och deras föräldrar fått göra.

Och vi blev som en sentida variation på föregångarna – jobbade, födde barn och försökte få tillvaron att fungera. Utan att riktigt veta vad vi höll på med. I alla fall inte jag. Jan och jag fick tre söner – 1964, 1967 och 1969. Efterlängtade och älskade, utan att ha en aning om vilka konsekvenser det kunde innebära. Jag stod inte ut med att enbart vara hemma och sköta om hushåll och barn, började arbeta heltid 1973. ”Barnpojke” och småningom dagmamma innan sönerna kom in på fritids och dagis.

Tillvaron skenar ibland. Barnpojken ovan kom på vår andre sons begravning, nästan fyrtio år senare. Han var nära att knäcka mig med sin kärleksfulla närvaro. Älskade Rose-Marie, dagmamma, dog alldeles för tidigt. Och tant Inga, du som gick med barnen hållande i ett snöre, vart tog du vägen? Du var en lisa.

Då fanns inte många dagisplatser, jag demonstrerade och gormade, bl a i stadsfullmäktige,  om ökning i Sundbyberg. Och det blev flera, tack vare oss alla.

Jag, och Jan, fortsatte att jobba, som om det var det viktigaste i världen. Vi begrep inte bättre. Om jag fick leva om mitt liv – vilket jag inte vill – så skulle jag inte inbilla mig att ett framgångsrikt yrkesliv är värt att eftersträva. Hoppas att jag skulle veta bättre.

Och jag skulle, hoppas jag, aldrig börja spela på nätcasinon. Varför jag gjorde det förstår jag inte. Och ingen annan heller. Samtidigt kan jag nu se den eländiga erfarenheten som en av de viktigaste i mitt liv. Spelandet och alla konsekvenserna fick mig att börja skriva. Det hade jag nog, omedvetet, velat göra sedan jag var liten. Men, ”hon ska tjäna”, mormors ord översatta till mera näraliggande svenska, ekade i mig, utan jag visste om det. Jag bara bytte ut dem mot ”hon ska tjäna pengar på att spela”, utan att veta vad jag gjorde. Det gick inte så bra, inte bra alls.

”Mannen min” försökte läka sina sår genom att försvinna. Åtminstone för en tid. Jag gjorde detsamma, försvann från vännerna. Syrrorna, barnen och före detta maken fanns kvar. Det gjorde också bästa vännen, tills jag lanserade min bok Free Spin. Då försvann hon, hon kände sig sviken, de sista ord jag hörde samma kväll. 

Vänners försvinnanden – handlar de om egen eller deras oförmåga att hantera det som hänt, eller bådadera? Inte vet jag. Idag har jag (nästan) försonats med att jag är en ingen-person för den jag ofta kallade min bästa vän. Hoppas hon har gjort detsamma. Vi finns, och vi finns inte för varandra – som en gång, ömsesidigt och länge.

Sår, och sår läker. Hyfsat. Jag har fortfarande en nyckelknippa som är hennes – vad ska jag göra med den? Posta? Åka dit och stoppa i brevlådan. Slänga i sjön och glömma?

Onsdag eftermiddag den 18 oktober 2023 – jag äter ”friska och söta hallon, sort Julieta” från Portugal. Vem vill äta sjuka hallon? Inköpta på Ica. Och de är goda.

Har skrivit rent lite till av sonens manus. Behöver ta en paus, kanske läsa lite i en Marian Keyes-bok, Å andra sidan, lånad på biblioteket. Den är tjock nog att räcka åtminstone ett par dagar, om den är läsbar. Utkom för tjugo år sedan, är författaren fortfarande produktiv? Vet inte.

Skalar och skär potatis, morötter, en gul paprika, purjolök att rosta i ugnen till middagen. Köpte en ryggbiff med kort datum ”som är som mörast nu”, hoppas det stämmer.  Har bearnaisesås i kylen. Och öppnad rödvinsflaska. Det blir bra.

Får ännu en beställning på Bokbörsen. Gillar detta. Gillar också att det ser ut som om min lilla, fd döende, kaktus har knoppar. Små, men dock. Efter omplantering i somras. Den stod här hemma utan vatten medan jag var i Frankrike. Julstjärnan flyttade jag till sonen och hans hustru, men denna glömde jag. Nu ser både julstjärna och kaktus ut att leva ett tag till.

En vän menar att jag ska skriva mera om att vara gammal kvinna, om alla tankar och konstigheter det stadiet i livet kan föra med sig. Där når jag fram, där är mycket känsla – enligt författarkompisen (som är tjugo år yngre än jag).

Jag skvätter ju lite om detta både här och där – och är tämligen trött på den bild av mig som jag därmed skapar – och den jag ser i spegeln. Känner fortfarande inte igen mig, är ju en annan inuti. En vanföreställning jag förmodligen delar med alla som åldras, och som inte riktigt begriper vart livet tog vägen, eller hur det kunde gå så fort. När det samtidigt hela tiden känns så långsamt.

Och inte är jag förnöjsam. Har fortfarande förväntningar, är alls icke som ”Gammal” i Carl-Göran Ekerwalds bok Fördelen med att bli gammal. Han nöjer sig med att kunna nysa, men så är han också nästan tjugo år äldre än jag, fyller 100 på nyårsafton. Boken är bra, läs den.

Nej, jag är inte förnöjsam, eller nöjd. Kanske blir jag det en gång när inget annat gives. Men inte än. Jag är less på alla nya kroppsliga erfarenheter – ett (än så länge bara ett) knä som inte vill, oförmåga att ligga still i sängen när jag ska sova – tur kanske att jag är ensam däri – jag vrider och vänder på mig hela tiden. Vaknar också när jag borde sova, och kan ha svårt att somna om. Då får jag ”mantra” mig igenom vakenheten. När jag vaknar nästa gång har jag ju somnat.

Hört dåligt har jag gjort så länge att jag inte förknippar det med ålder. Starroperation nyss genomförd, och jag tror nog att jag behöver glasögon framöver också. Är inte riktigt sams med de nya ögonen. Tar kanske längre tid än jag vill.

Ensamhet. Ett månghövdat begrepp. Jag vill vara ensam, jag vill inte vara ensam. Vet att jag skapar min ensamhet alldeles själv, vet att det finns möjligheter att möta människor på oprövade sätt. Vill och vill inte. Saknar kroppskontakt med en annan älskad människa, en älskad man. En hand i min när det behövs, ett ögonkast och kontakt. Sex. Närhet och värme.

Mitt hår är numera inte riktigt likt sig – och jag menar inte det grå. Det gillar jag. Men det är inte lika tjockt, lägger sig lite som det vill. Om det beror på håret eller frissan ska jag låta vara osagt. Pandemismittan gjorde att jag tappade hår varje tag med hårborsten. Det är inte riktigt så illa nu.

Och så blåmärkena, så fort jag slår emot något. Vilket jag gör ibland, eftersom jag är lite för snabb när jag rör mig (tror visst fortfarande att jag är som jag var). Min doktor på vårdcentralen muttrade något om bindväv som inte var så elastisk som den kanske varit.

Tänderna hänger med tack vare dyr omsorg de senaste åren. Och gallbesvären slipper jag efter att gallan togs bort häromåret. Har fått en ny höft. Mina naglar har aldrig varit fina, och numera är de fulare än då. Använder inte diskhandskar, vilket jag nog borde ha gjort i många år… Smörjer när jag kommer ihåg, fick Canoderm av ovan nämnde doktor när jag begärde det. I journalen på 1177 står det ”hon vill ha Canoderm”. Stämmer.

More of the same…

Söndag eftermiddag 15 oktober 2023 – ”ungdomarna” är på väg hem till Sundbyberg per buss efter skjuts till Norrtälje. Huset är tomt och känns både obefolkat och skönt. Solen visar mig att mina fönster behöver tvättas. På gården har det jagats, hoppas de lyckades fälla några vildsvin. Och högen med kvistar av olika grovlek växer utanför häcken, nerfall i blåsten från linden bredvid bilen…

Middag idag blir resterna från igår. Och chèvre.

Har läst ut Owe Wikströms bok Den dolda dörren – om undran inför döden. Hans och andras tankar och funderingar kring det vi sällan talar om, den egna döden, får igång mig. Hur tänker jag mig min död? Vad tror jag om det som kommer eller inte kommer därefter?

Boken får mig att åter också vilja ge mig på att läsa Marcel Proust, och lyssna mera till Bach. Men inte läsa Harry Martinsons Aníara, som är något av en ständig och viktig följeslagare för Wikström. Kanske är jag för rädd för det ultimata slutet… Owe Wikström är en bra tankeväckare.

Kollar Proust på Bokbörsen – jodå, alla delarna finns t ex inbundna, för nära fyra tusen. Så intresserad är jag inte, ska kolla noggrannare efter billigare pocketversioner. Tror det handlar om åtta delar, kan kanske nöja mig med ett par till att börja med. Vet att jag har en viss avoghet mot hans ordrikedom. Har försökt förr, kanske för tidigt för mig.

Måndag, soligt och kyligt. Har frostat av mina två frysar, och fått bekräftat att jag inte behöver köpa ”middagsmat” alls innan jag åker – det finns tillräckligt. Färskvaror ska förstås inhandlas.

Fick iväg ett mejl till vårdcentralen i fredags kväll, om knä och cortison etc. Idag fick jag en tid hos min läkare redan den 2 november. Han har avfärdat mig tidigare, men jag uppskattar att han tar sig tid med mig igen. Dagen dessförinnan ska jag till fysioterapeuten (tror jag, har inte sett någon kallelse ännu). Tandhygienisten i morgon. Det är mycket med kroppen numera.

Cyklat idag, träningsprogram i morgon. (Att frosta av frysarna var träning nog.)

På tisdagen gick jag så många steg i stan (till och från tandhygienisten) – 6 000 – och det må räknas som träning. Alltför många steg. Men nu är jag hemma och tar hand om beställningar på Bokbörsen (4 Ruth Rendell, 1 Maria Lang, 1 Ulla Trenter och 1 Bach, Illusions. Jag får åka in till Norrtälje i morgon och lämna. Minns när jag läste och läste om Illusions, för länge sedan. Nu får boken en annan läsare, det gillar jag. Har tänt mina ljus på köksbordet, klockan är snart sex på eftermiddagen, det är mörkt och regnar.

Känner inte riktigt för någon middag idag – men har en oxrullad och några kokta potatisar kvar sedan igår, lite kantarellsås också. Så det blir väl det om ett tag.

Så skönt att ha varit hos tandhygienisten, utan att hon hittade något som tandläkaren behövde ta hand om. Nu är det bara glasögon som kanske borde provas ut innan jag far iväg. Har ju redan läkare och fysioterapeut inbokade. Fotvård har jag njutit av och den får bestå tills jag kommer ner till Spanien. Håret är klippt, ska kanske klippas ännu en gång. Mitt knä är som det är och lär knappast hinna bli bättre, det får gå som det kan. Längtar. Även om jag inte riktigt vet vad jag längtar efter. Men, enbart miljöombytet blir skönt. Och varmare än här.

Tyckte mycket om Delphine de Vigans bok Om det inte vore för dig – Sekwa förlag. En så ömsint berättelse om en gammal kvinna som försvinner in i det obegripliga, som tappar det språk som varit viktigt – och som tillgriper nyskapade ord när de gamla försvunnit. En eloge till översättaren, Marianne Tufvesson.  En underbar bok om åldrande, demens och död. Det finns böcker, och så finns det böcker. Viktiga böcker.

Försöker hitta något på Netflix som engagerar, misslyckas.

På torsdagen rensade killarna på gården mina stuprännor. Välbehövligt, det växte nästan små träd däruppe. Solen lyser, jag var in till Norrtälje och lämnade saker till Stadsmissionen, slängde en trasig stol och sorterade sopor, lämnade böcker, pantade, handlade lite – och kom hem till ännu en beställning på Bokbörsen. Men nu åker jag inte in igen förrän på fredag.

Altanen är hyfsat rensopad, det mesta av löv och smågrenar är borta. Det kommer mera, linden har ännu kvar det mesta av sina blad. I morgon ska jag kanske städa bilen inför besiktning på tisdag.

Fredag 13 oktober 2023 – en fin dag. Bil till Rösa, buss till Stockholm, promenad till Luntmakargatan 99 och Café Facile. Och Ingwor. Vi satte oss i ett relativt ostört hörn, beställde vid disken – 6 ostron var plus den goda fisksoppa som ingick, gott bröd med smaklig brepåblandning. Varsitt glas champagne. Och en sallad med varm chèvre och rödbetor, en dubbel espresso – allt var supergott. Trevlig och bra servitör därtill.

Jag fick det lammskinn Ingwor härbärgerat sedan jag beställde det för länge sedan. Pandemi och annat kom i vägen för både ostronätande och överlämnande. Nu är skinnet betalt, vi har haft en trevlig fredagseftermiddag och jag är hemma. Har lovat varandra att vi gör om detta, gärna på samma ställe och samma tid, när lunchgästerna dragit sig tillbaka.

Jäklar vad det är gott med fina ostron, de här var perfekt öppnade, inget skräp men allt ”spad” kvar. Kunde ha ätit dubbelt så många, men det får bli en annan gång. Tack Ingwor för att du letade rätt på bra ställe och fick fart på mig!

Ingwor hälsar så gott till dig, Vidar.

Kan inte visa någon bild på ostronen (glömde mobilen i bilen), men stället heter Café Facile och ligger på Luntmakargatan 99. Rekommenderas. Så här såg jag ut väl hemma, med nytt läppstift och läsglasögon…

Igår trodde jag att jag skulle baka med surdegen idag – försökte. Fick inte ihop den smuliga ”degen”. Allt åkte i kompostpåsen. Jag är ingen bagare. Får nöja mig med att äta mina systrars bröd när jag besöker dem.

Mulet, blåsigt och varmt, 12-13 grader redan på morgonen. Men eftersom det blåser kraftigt, är det lite kyligt inomhus. Vildsvinen ser ut att ha letat beslutsamt efter mat i natt, så gott som hela grönytan på andra sidan vägen är uppbökad. Igår klipptes gräset där…

Skriver rent lite till av sonens manus. Och läser förstrött i en bok som legat oläst länge. Någon på FB säger ”skäms” åt mig, när jag vägrar att ta ställning för Israel i det som pågår just nu. En annan menar att jag är en del av problemet. Bryr mig inte om att svara. Och bloggen har haft någon från Israel på besök de senaste dagarna. Den flaggan har aldrig visats tidigare när jag undrat varifrån mina bloggläsare kommer…

Undviker nyhetssändningar och bilder från krigen. Vill inte belasta min hjärna eller mitt hjärta med mer än jag tål.

Mycket små regndroppar på fönstren, graden under duggregn – vad kan det kallas?

Tänkte nyss att jag skulle göra tunnpannkakor till middag – men kom så ihåg att mjölet tog slut i morse, i det misslyckade bakförsöket. Får ta en titt i frysen. Kålpudding med lingon blir bra.

Det är ingen fart i mig idag – har för all del vikt undan gårdagens lilla tvätt, bäddat och diskat. Satt nya ljus i mina åtta ljusstakar på köksbordet, slängt sopor. Har inte vare sig cyklat eller tränat.

Bokar tid hos tandhygienisten, bra med påminnelse per sms. Svårt att höra vad som sades, eftersom kvinnan som hanterade bokningen talade fort och med brytning. Jag tänker på alla de som hör sämre än jag.

Solen bryter igenom det mulna, och gör mig lite glad. Den här dagen är lång och långsam, tidig middag av pur tristess, inte hunger. Klockan sex har jag mest lust att krypa till sängs, men vet att jag då vaknar ett par-tre gånger under natten och att det tar tid att somna om. Eller vaknar klockan fem utan att kunna somna om.

Nu är solen på nedgång, några moln syns på himlen, vinden har lugnat sig. Jag har ställt ut soptunnorna och plockat nerblåsta kvistar till en liten hög utanför syrenhäcken.

Torsdagsmorgonen bjuder på sol efter en natt utan frost. 9 grader ute. Läser just nu This book will save your life av AM Homes. Enligt texten på omslaget är det ”Advance uncorrected proofs – Not for sale”. Undrar varifrån jag fått den. Kan ännu inte uttala mig vare sig om livräddningen eller bokens eventuella litterära värde. Återkommer, kanske.

Det blåser rejält även idag. Har cyklat på träningscykeln, men ännu inte kört igenom träningsprogrammet. Är ganska så plikttrogen, kanske gör jag det därmed senare idag. Ont i knät har jag vad jag än gör eller inte gör.

Lämnat Bokbörsen-bok och hand,lat. Apoteket försökte ge mig en ersättare för den tandkräm jag har på recept. De hade inte ”min”, och jag har provat den andra som är så lös att den rinner av tandborsten innan man hinner borsta. Nu får jag leta på annat apotek. De kunde inte ge besked om när min sort kommer igen. Små bekymmer…

Köpte levain för 49 kr, skivade brödet i butiken. Gott och dyrt, men vad göra när man inte kan baka. Glömde förstås också att köpa ett litet paket med vetemjöl idag.

Målade mina glesa ögonfransar innan jag for in till staden. Inte skönt, ögonen blir irriterade. Ändå är mascaran tämligen färsk. Har provat sådan som påstås vara allergitestad, inte bättre. Får nog låta ögonen vara omålade. Letar också efter rätt färg på läppstift, vill ha lite färg i ansiktet (annat än min röda näsa, som jag dämpar med ljust puder). Är dålig på kosmetika, ovan att måla mig alls – men nu när jag ser bättre med nyopererade ögon ser jag också vad som kanske behövs. Förväntar mig inga mirakel.

Har fortfarande inte klart för mig hur ”This book will save your life” ska lyckas, men boken är bra. Richard som stängt av allt liv utanför huset, tvingas på olika sätt försöka leva igen. Med sådant som gör och har gjort ont, med sådant han inte känner igen eller vet något om. Han hänger med än så länge.

Idag har jag ätit ärtsoppa, färdigköpt, och lagt till lite mikrad bacon i småbitar. Gick ner. Köptes tillsammans med färdiga bruna bönor som var det jag ville ha – men två för 20 kr… I morgon ska jag göra en gryta med fläskfilé, lök, kantareller, paprika – kanske morötter, men då får jag handla – tills sonen och hans vän kommer på lördag. Och innan jag åker in till stan för att äta ostron med kompis. Bil på Rösa trafikplats och buss därifrån och tillbaka – så det blir ostron utan vin. Allt ska kanske ha en ”första gång”. Behöver också komma på lunchmat till lördagen eller söndagen, innan de åker tillbaka till Sundbyberg. Har i alla fall bestämt mig för att efterrätt blir varma hjortron med Sia´s vaniljglass. Den som vill kan få min sista glasstrut.

Det här tror jag är intressant, minns hur mormor och morfar i Avesta talade om Gunnar Hirdman och hans hustru Maj – Yvonne är deras dotter, med samma hjärta i det svenska folkhemmet