Så, skrev just vad jag okunnigt känner och kanske tänker om Israel och Palestina. I bloggen och på Facebook.
Har också skrivit rent det ena av två collegieblock med sonens fantasymanus. Ruggigt. Skrivit ut sidorna också, så att han kan se dem ”i tryck”. Hans fantasifulla bilder kan jag inte få med, men han har dem i blocken. Mitt i förfärligheterna ritade han några knepiga gubbar, eftersom ”man kunde behöva få skratta lite” efter allt elände… Nästa block ska vara renskrivet innan jag åker.
Undrar om någon mer än jag själv ser hur ofta jag hänvisar till ”innan jag åker”. Jag är redan på väg mentalt, har för all del inte börjat packa än, men funderar på vad som ska med och inte. Anteckningsböcker att skriva i, med viktiga koder som jag annars inte kommer ihåg, bra pennor, laddare av alla de slag, hörapparatbatterier, solkräm… Mosters lilla gröna grunka att öppna motsträviga burklock med. Vakuumkorken för bubbel. Ett Dry Martini-glas. Några flaskor Marezzo.
Så håller jag på. Provar långbyxor jag en gång kunde ha, kan inte längre. Lägger dem i en hög för sig, och en (mindre) hög för mig. Flip-flops´en har jag nog slutat använda här hemma för i år, men de ska med. Hur ska jag hinna få fungerande glasögon, om jag inte kan prova ut dem förrän i början av november och åker i slutet av samma månad?
Har idag pratat med god vän från Arla, som sakta återhämtar sig från svår sjukdom. Gott samtal. Jag blev glad över att kunna berätta att jag nog oftare tänker på honom än jag ringer… Är ingen telefonmänniska, föredrar att kommunicera med skrivna ord hellre än pratade. Ibland, när det känns viktigt, tar jag mig över min egen barriär.
Ena syrrans fd make och hennes döttrars pappa, är död, och begravs i slutet av oktober. En ortodox begravning, vad det nu innebär, i Uppsala. Vi saknar dig, Dragoslav, den du var en gång. Inte den du försökte leva med de sista månaderna. Kanske är du också lättad över att slippa det livet.
Varje död, och de är allt flera i närheten, får mig förstås att också tänka på min egen. Inte så att jag rister av dödsskräck, men så att jag blir lite melankolisk. Lite svart i själen. Varför lever jag? Vad är syftet med att jag blir så här gammal? Vems syfte är det? Och varför får jag mig inte till att åtminstone tvätta köksfönstren på utansidan, så länge jag fortfarande (tror att jag) kan. Med den gamla käppen som fönsterskrapförlängare borde det gå, i teorin. Återstår att testa.
Det här är jag. Från obegripligt stort och svårt att omfatta – till vardagens mycket små och ibland försumbara ”måsten”.
10 oktober 2023 – frostig morgon, bara en grad ”varmt” när klockan är nio och solen lyser. Idag ska jag testa att göra en surdeg, och baka i morgon. Syrran hade så gott hembakt bröd att jag blev sugen på att försöka, jag också.
Klippte håret igår när jag ändå var inne i Norrtälje. Nu dusch och hårtvätt, så att jag får ordning på det. Frisörskan torkar det med fön till lite annorlunda form än jag och mitt hår vill. Därefter ska jag slänga alla nu garanterat vissna pelargoner. Mårbacka-sorterna växte aldrig vackert och de vita var billiga – alla åker i komposten. Nya nästa år.
Just nu ska ”man” ta ställning för eller emot Israel eller Palestina. Jag vägrar. Och blir kallad ”förmodligen välmenande” och förklarad tämligen korkad. Okej.
Nej, inte okej. Hur kan någon här i trygghet (nåja, relativ) levande människa förorda hämnd och anfall, från någotdera hållet? Kanske skulle jag kunna se annorlunda på historien om jag varit jude i Nazi-Tyskland och senare i Israel – men det är jag inte. Ibland kan jag få för mig att man som jude vårdar sitt gemensamma lidande, som vi enskilda människor kanske gör för att alls kunna hantera livet.
Jag kan inte acceptera att ”man” ställer upp på Israels sida, ett land som ockuperat Palestina och gjort livet där outhärdligt för människor, i åratal. Eller anser att Hamas gjorde rätt som attackerade. Nu blir det än värre. Vanliga människor berövas el, vatten och internet – inga nyheter ska nå västvärlden från Gaza. Hämnd, som inte gör någon dödad människa levande igen.
Och samma sak händer i Ryssland och i Ukraina. Vi är dåliga på att vara medmänniskor.
Har slängt min för året sista solros idag, tändstickorna används enbart för att tända mina ljus i mörkret
Söndag 8 oktober 2023 – efter en stökig natt. Krabban jag åt igår kväll gjorde uppror i magen, så jag har sprungit upp och ner ur sängen ”hela natten”. Nu mår jag bra, har druckit te. Slängt den andra krabbhalvan. Avlägsnar en pytteliten fästing på armen, från svampskogen på landet.
Det blåser kraftigt även idag, tre grader ute vid halv sju. Sol. Tacksam så länge det bara blåser ner relativt små kvistar ur linden bredvid bilen.
Dammsuger golven, lägger på vintermattan i köket. Bäddar rent, plockar fram mosters gröna vaddstickade tunga täcke och tvättar lakan, som nu fladdrar i blåsten.
Idag blir det kalvlever med kantarellsås och kokt blomkål till middag. Hoppar nog över potatisen. Talar om för mig själv att jag ska tömma frysen på allt som inte kan ligga där fram till april nästa år.
Gräver i bokhyllorna efter något att läsa, hittar Getting personal av Chris Mnby. Ännu en av alla dessa feelgood-böcker där kvinnor söker den perfekte mannen och går på diverse nitar innan allt faller på plats. Är tämligen less på den sortens böcker, den här har jag nog hittat på omloppshyllan på biblioteket, har inte köpt den. Nu är den utlagd på Bokbörsen, men verkar inte locka någon där heller.
Alternativet är att skriva rent mera av sonens bokmanus – men det är så förskräckligt hemskt att jag nästan får mardrömmar av alla hans rovdjur i mänsklig och djurisk gestalt… Har dock lovat att hans två återstående collegieblock ska vara renskrivna innan jag åker.
Bananflugorna ger sig inte, hur jag än både dammsuger och torkar ihjäl dem. Har ingen vitvinsvinäger kvar, så jag kan inte göra någon doftfälla.
Kantarellsåsen står till sig på spisen.
Jag har inte riktigt kommit överens med mina ”nya” ögon. Velar mellan läsglasögon på och av. När jag kör bil blir det av, när jag ska läsa, på. Och när jag skriver och kan dra upp graden på bokstäverna (143%) behöver jag inga brillor. I början av november kan jag kolla med optikern vad jag behöver, något är det nog. Ska kanske börja låna böcker med stor stil på biblioteket.
På fredag ska jag och en ”gammal” arbetskamrat äta ostron i stan. Hon har omtänksamt bokat till halv två, så att värsta lunchrusningen kanske är över – allt för att jag inte ska bli förstummad av alla ljud. Senast var vi på kvällen på Wasahof och det fungerade inte med mina öron. Skaldjuren var superba. Nu blir det i stället Café Facile på Luntmakargatan 99. Ser fram emot att äta ostron i sällskap igen, det är för trist att äta dem ensam. Buss in till stan från Rösa trafikplats, och dito hem igen.
Förbi mitt fönster promenerar alerta människor, härinne linkar jag fram. Svamputflykten i skogen kostade på, och känns ännu i det onda knät. Igår både tränade jag och cyklade, men kan inte säga att jag märker någon förbättring. Hur det skulle vara om jag inte gjorde något alls vet jag förstås inte.
Håret behöver klippas. I morgon?
Både talgoxar och blåmesar har hittat hit igen, i hopp om mat inför vintern kanske. Jag tänker inte börja mata dem, eftersom jag inte kan fortsätta när de bäst behöver det.
Duken på mitt köksbord passar inte riktigt ihop med vintermattan därunder, eller med den lilla trasmattan som ligger framför diskbänken. Vintermattan hemfördes från London där jag och två systrar var – inköpt i butik med turkisktalande personal. Som blev generat överraskade när min yngsta syster började prata turkiska med dem. Mattan blev billigare, och hänger med ännu. Tjugofem-trettio år senare? Ni kanske minns bättre än jag, kära systrar, årtal är jag förunderligt icke minnandes.
Om en stund ska jag gå ut i blåsten och hämta in resten av tvätten – som kanske torkat tillräckligt för att bli torr inomhus. Men inte än, solen skiner och vinden blåser, tvätt torkar även om det är kallt.
Onsdag 4 oktober 2023 – har fått (betalt för) ljuvlig fotvård på Wigges i Norrtälje, vackert rödlackerade tånaglar dessutom. Så skönt. Tips också om bra massage hos grannen, där i centrum, Anna Johansson. Ska försöka boka tid snarast.
Det var det roliga. Börsen idag är inte lika kul…
Nåja, jag har både gått drygt 3 000 steg och tränat, tagit in ett fortfarande fuktigt stort lakan för eftertork inne, och insett att jag har middagsmat klar – gårdagens överblivna leverfärsbiffar med stekt potatis och lingon. Löksåsen tog slut.
På torsdagsförmiddagen kom en av killarna på gården och tog en titt på tvättmaskinen. Och den centrifugerade snällt när den var tom. Nu kör jag en kulört maskin för att se om det fungerar även med tvätt i trumman.
Skriver rent åt yngste sonen, hans fantastiska och otäcka manus. Själv skriver han nämligen för hand i A4-block. Middag idag blir ugnspannkaka med bacon.
Jag tycks ha slutat bada för i år. Badstegen ligger fortfarande i, men badlusten är borta.
Det verkar som om centrifugen fungerar, hänger ute och tar in sen eftermiddag för eftertork. Natten till fredag var under noll, frosten låg kvar när jag klev upp halv sju. Dimman lättade så småningom och nu kvart i nio är det till och med lite sol. Två små krasseblommor på den magra stenen försöker lysa fortfarande.
Elementet är på i köket och ute i duschrummet, resten får vila. Om väderprognosen stämmer ska det bli regn längre fram på dagen, sol i helgen. Funderar på att åka ut till landet och se om det finns någon svamp. Kollar med sonen om det är ”ledigt”. Det var det, så jag for.
Lagom tills jag kom fram började det regna, men jag gick ut i svampskogen ändå. Kom hem med en rejäl korg kantareller, trattisar och en Karl Johan. Blev blöt. Eldar nu brasa och har fått igång varmluften, inkrupen i en tjock gammal badrock. Min parka hänger på tork, skjortan likaså… Det doftar härligt i huset när svampen förvälls. Gick bara ”lilla vändan” – så eventuella svarta trumpeter står kvar, kroppen orkade inte mera. Med ett opålitligt knä törs jag inte. Allt gick dock bra, även om jag pep lite här och där när jag överraskade mig med att tro att benen är som vanligt…
Det regnar fortfarande, hoppas på vackert väder i morgon.
Det här var förra vändans svampskörd, idag mera men ids inte fotografera…
Fredag 29 september 2023 – jakt på gården. Män i jägarkläder åker i märkliga fordon med sina vapen. Vad som jagas vet jag inte, hjort i hägn? Vildsvin? Rådjuren gick i alla fall lugnt på klövervallen innanför bommen, men utanför jaktområdet. Inget bad idag med så mycket gubbar överallt.
Disigt, hänger dagens tvätt inne. Ett stort underlakan får hänga kvar ute. Regnet lär inte komma förrän till kvällen. Hägern flyger hem från sjön, gör det varje dag ungefär vid den här tiden, halv två.
På söndag åker jag fram och tillbaka till syrran i Uppsala och får hjälp att lägga upp ett par för långa byxor.
Tar fram en kalvytterfilé ur frysen – vad är ytterfilé för del av djuret? Måste googla. Svar: Benfri, putsad kotlettrad. Har inget med filé att göra, men säljer antagligen bättre så. Kallas också kalvhare (ännu ett märkligt begrepp). Det blir nog bra, med stekta champinjoner (vägrar köpa trötta kantareller) och en fransk potatissallad (färdigköpt på Ica, nyhet). Jag är matlagningstrött, men har fortfarande aptit på god mat.
Solen kämpar sig igenom diset, på eftermiddagen skiner den nästan. Det stora lakanet har blåst torrt och är intaget. Nu kan det få regna.
Läser ut Johan Cronemans bok Jag är olyckligt här – och blir sorgsen. Han skriver om sitt spelberoende, om sin alkoholism – och han är verkligen olyckligt här. Hoppas han nu är lyckligare annanstans. Hans bok är läsvärd. Jag noterar ett citat ur boken – ”Det är inte lätt att leva tillsammans med någon som hela tiden beklagar sig – särskilt inte om det råkar vara man själv.” Känner igen för mycket i hans bok.
Har ätit min middag – och inser att Icas nyhet, fransk potatissallad, är inte värd namnet ens. Lade till capris, det hjälpte inte. För stora potatisbitar, en del med löst skal kvar, och noll smak. Men kalvytterfilén var bra, liksom kastanjechampinjonerna. Jag blev mätt och kommer inte att köpa den där potatissalladen igen.
Sitter och muttrar över mig själv. Ingen annan. Vill ha uppdrag som korrekturläsare eller redigerare, vet att jag är bra på det – men anses förmodligen för gammal. Hur som helst så får jag inte längre några betalda uppdrag. Ska jag lägga ner min enskilda firma eftersom jag inte längre har några intäkter? Tänker mig att kanske för första gången göra avdrag för research i nästa års deklaration efter vinterns resa till Spanien. För jag kommer ju att skriva den där boken – vem som nu kommer att figurera i den. Avdrag utan intäkter – går det?
Nåja, det får vara som det vill med detta, gör inget nu.
På bussen idag – en kvinna kammar sig så att hårstråna ryker, dessutom gör hon rent sin kam och släpper innehållet på golvet i bussen. Jag sitter bakom henne och duckar.
En annan kvinna i sällskap med maken stickar med garnet så hårt om pekfingret att det gör ont i mig. Ser ut som en rundsticka med räta maskor, grönt garn. Maken ägnar sig åt mobilen, stoppar den i bröstfickan för att direkt ta fram den igen och börja om. Med vad vet jag inte. Båda kliver av vid Danderyds sjukhus.
Vänlig busschaufför bistår mig när jag ska använda mobilens SL-app för att få åka med.
Häromdagen berättade en annan trevlig busschaufför om sina tama Rex-råttor, när bussen var framme vid sluthållplatsen och hon hade rast. De odlas och är tydligen (enligt henne) snälla, men tyvärr lite sjukliga av sig. Men de har aldrig bitit någon. Jag (eller snarare sönerna) har haft möss, vill aldrig ha vare sig möss eller råttor som husdjur. Tur vi människor är olika.
Och idag, torsdag, ville en skrivande människa betala mig för det jag menat skulle vara gratisjobb. Fakturerade glatt.
Tre hjortar springer förbi, en av dem tar sig över vägen och in på ”min” tomt – men inser att stängslet hindrar vidare spring. Springer tillbaka till de andra två, och alla drar iväg bortöver kullarna.
Fredag eftermiddag, 22 september 2023. Har gjort räkröra, med philadelphia-ost, crème fraiche, lite majonnäs och en aning senap, dill, salt och svartpeppar. Blir bra till den bakade potatisen som står i ugnen.
Två män, med tillsammans fem stora hundar, går förbi mitt fönster. Hundpromenerare eller hundägare? Känner inte igen vare sig gubbar eller hundar.
FB är fullt av på ett eller annat sätt gravt handikappade människor och devisen ”no one ever blessed me” och så ska man göra det då. Vill inte ha det i mitt flöde, vill inte ha alla som virkar märkligt och inte får erkännande, eller de som bygger något av ingenting utan att någon verkar gilla deras kreativitet och möda. Vad är vitsen, vem driver detta och lägger in allt det här? Människors öden berör mig, men jag vill inte ha dem exponerade på det här sättet.
Nu ser jag gårdens svarta (med lite vitt på mularna) kor långt borta bland kullarna, som oftast så här dags. Där finns en (kanske ett par, så bra ser jag ännu inte) lite mera brun kossa/kalv också. Trivs med att se djur omkring mig, utom vildsvinen. Vargarna är sedan några år borta, förmodligen tjuvskjutna. Kanske kommer de tillbaka och hittar sina mycket gamla leder igen. Nya generationer som är helt obekanta med bygden och skogarna lär kunna göra det. Jag hann se en varg, innan de försvann. Några älgar har jag inte heller sett här på flera år.
Vinden ger sig inte, den fortsätter ruska om lindens löv.
Lördag morgon, 23 september. Vildsvinssår i gräset på andra sidan ”min” väg. Svarta mot det gröna. En häger flyger långsamt hem från sjön. Det har regnat under natten.
Wordle går nästan för lätt, sudoku däremot inte alls. Än.
Nu har jag tränat och cyklat, bara fem minuter på den tråkiga cykeln, men det blir flera vändor idag. 13 grader på förmiddagen lockar inte direkt till bad.
Mina ögon befinner sig i ett konstigt ingemansland för närvarande. Vissa saker går utmärkt utan glasögon, till exempel där jag kan förstora bokstäverna och skriva – som nu – men inte att läsa text i pocketböcker. Och annat går ganska dåligt med glasögonen, som att läsa text i pocketböcker. Ser fram emot ögonsamordning och förmodligen nya brillor så småningom.
Jisses, klockan är bara halv elva och jag har redan skalat potatis till middagens potatismos, tagit fram kantareller ur frysen och en entrêcote. Får nog åka in till biblioteket och låna något läsvärt. Det här är en lång dag.
For in och lämnade/lånade böcker och gick in på Kryddan bredvid biblioteket – skulle bara köpa mjölk och ett par saker till. Gjorde så, betalade, tog min kasse och åkte hem. Väl hemma insåg jag att jag bara hade böcker i kassen, inte de varor jag handlat… Ringde och de lade mina inköp i kylen till på måndag, då ska jag ändå in igen. Så kan det gå, när inte haspen är på. Vad nu det kan betyda i det här sammanhanget.
Tog ett dopp i Addarn när jag väl konstaterat ovanstående. Kändes som om jag behövde kylas av. Om jag kommer ihåg det ska jag på måndag ta med stövlar och en sax, så kanske jag kan plocka ännu en bukett av solrosorna innan de vissnar alldeles. De jag har börjar bli ”fransiga”.
Läser Stephen King+s En saga – och förundras över fantasi och skrivkraft. Blir avundsjuk, hur kan han? Hur går det till? Att skriva så att vi andra läser, och vill läsa mera. När jag kollar i min ”skrivbokhylla” hittar jag inte hans bok om skrivande. Har jag lånat ut den? Till vem? Hallå!
Onsdag 20 september 2023 – tar av mig glasögonen när jag skriver. Texten är visserligen förstorad, men jag ser den. Behöver förmodligen nya glasögon, men kan inte skaffa dem förrän senare i höst. Varken de progressiva eller läsglasen fungerar nu.
Tyvärr ser jag alla skavanker också, mina och andra… Tycker mig se bättre på håll, än nära.
Någon badlust har inte infunnit sig idag heller, men jag har cyklat på träningscykeln. Träningsprogrammet får vänta till i morgon, igår gick jag 2 700 steg och ser det som träning.
Igår var det också vår pappas Hennings dödsdag, dagen efter att en av hans bröder avlidit. Den han en gång räddade från att drunkna när de var barn. Pappa blev bara 67 år, och han har nu varit död i 45 år. Det har jag svårt att förstå.
Så behöver jag en ny ”portmonnä” för mina olika kort (inte alla betal-) – flera av annonserna på nätet vänder sig till män, varför begriper jag inte. Förmodas kvinnor inte vilja ha snygga, praktiska och av läder tillverkade korthållare? Blev inget köp.
Har lagt in hyresbetalningar året ut, för att inte glömma. Banken talar vänligt om att kontot jag använder saknar täckning, ”gör en överföring”. Gör jag inte, täckningen kommer vartefter.
Torsdag 21 september – ett förmiddagsdopp i Addarn innan jag for in till Norrtälje, handlade och tankade. Biblioteket var stängt, någon sorts systemgenomgång.
Tog med glasögonen, men använde dem inte när jag körde. För att se liten text på Ica fick de åka på. Knepigt att inte ha fungerande brillor, men köra utan går utmärkt.
Har idag slängt en av pelargonerna, den som såg skräpigast ut, bara en hög stam och gulnande blad. Tog in en blomma och några knoppar, får se om de slår ut. Nästa år hoppas jag att jag kommer ihåg att inte köpa dyra Mårbacka-pelargoner, årets var ingen succé. Kan för all del bero på mig också, men de billiga vita har stått sig bra.
Datorn känner inte igen mig utan glasögon.
Får Henrik Tengbys PDF-fil med några sidor om Herbert, kommande bok. Läser och gläds åt hur jag ser för mig Herbert och hans hem, och så småningom hans (hemliga) hem på äldreboendet, hans resa ut i Europa och det som händer… Håll ögonen öppna för boken när den kommer, ni blir inte besvikna.
Ville jag vore lika beslutsam som Henrik, att skriva och göra bok av det skrivna. Har mängder av ord, olika sammanhang – något bör jag kunna få ihop till en bok, på Amazon eller ”book on demand”. Jag är hittills för lat, kanske går lättjan över när jag kommer till Spanien, igen. Har ingen ambition att hitta förlag som vill ge ut det jag skrivit, det får jag ordna själv.
Har kört igenom träningsprogrammet idag, och det känns i kroppen. Cykel i morgon. Nu en stunds läsning före middagen. Tvätt hänger på tork, får hänga över natten.
Fredagen har ägnats åt det en modig kvinna skrivit – om uppväxt och barndom som var eländiga. Hon överlevde, och gjorde mera än så – nu har hon berättat i ett manus som jag hoppas blir en bok. Så att hennes barn och andra släktingar (om de finns) får lära känna denna nu ca 70-åriga kvinna, och inspireras av hennes kraft och mod att våga sätta ord på det som ingen talat om.
Och så har jag pratat länge med min vän i Danmark, och tagit ett dopp i Addarn. Nu ligger räkor och tinar och ugnen står på för en bakpotatis så småningom, med räkröra till.
Så här ser aldrig mina räkor ut… Photo by Nadin Sh on Pexels.com
Måndag 18 september 2023 – bara fem grader klockan åtta. Kör ännu en tvättmaskin med lakan, bäddar om i gästrummet. Går igenom träningsprogrammet. Cyklandet får vänta till senare. Fikar med bulle som Albin hade med sig i lördags när han, Tove och Mileah kom på besök. Anders och Lotta åkte hem igår.
I kväll hårtvätt inför starroperation i morgon. Droppar nu båda ögonen. Och gläds åt mina solrosor, ärligt betalda för per swish.
Tvätten torkar fort i vinden. Klockan är tre, och jag har ätit lunch/middag – resterna av pasta och korv-i-ugnen. Mättande.
Mannen som brukar cykla förbi kommer gående med sin cykel, på hemväg. Punka?
Det blev tisdag, och bussfärd in till ögonkliniken. Fick vänta en stund, men allt gick sedan som det skulle. Utom när jag skulle ta upp SL-kortet och inte hittade det. Kan ha åkt ur jackfickan i skåpet på ”operation” eller i väntrummet. Kom hem fem minuter efter telefontiden, så jag får kolla i morgon. Nu har jag laddat ner SL-app och köpt nya biljetter, i telefonen. Hoppas jag begriper hur jag ska göra när jag ska åka också. Hittade 48 kronor från mitt gamla kort som SL lär ska betala tillbaka. Och på ögonkliniken kom jag in på frikortsutrymmet, så jag behövde inte betala mer än 50 kronor för operationen, återbesöket blir gratis. Hade väl 150 kronor på SL-kortet – så det kanske jämnade ut sig…
Gick alldeles utmärkt att köra hem efter operationen. Ser visserligen suddigt på höger öga, men vänster är desto skarpare. En fröjd. Innan jag åkte såg jag en vacker hjorthind som betade av grönskan därute. Det blir inget bad idag heller, kanske i morgon – om badstegen ligger kvar i sjön.
Nu glömmer jag att använda glasögonen, behöver ibland känna efter som de sitter där de suttit i några år, eller inte. Om jag slipper glasögon helt vet jag inte ännu.
Himlen blånar vackert när jag ser ut genom fönstret. Nyss kom något som jag nog kallar en stormby – trodde linden utanför skulle komma ner över huset. Det gjorde den inte, men regnet ligger nu blött på det fönster som ligger i ”rätt” riktning. Skönt att vara inomhus. Och himlen ljusnar lite igen.
Onsdag morgon, lätt regn. Kollat med ögonkliniken, inget SL-kort. Hoppas någon har glädje av det.
13 sept 23 – klockan är snart sex på eftermiddagen. Sitter här och funderar på döden. Kanske inte funderar, försöker begripa mig på mig och döden. Någon del av min gamla hjärna förstår att också jag ska dö. Om inte alltför lång tid, eftersom jag redan överlevt 81 år. Påminns varje dag om döden, vänner, älskade människor, okända kändisar – alla dör de. Men jag lever, jag gnäller om mina rynkor och min ensamhet, opererar ögonen så att jag ser klarare än jag kanske vill, tränar för att få ett ohjälpsamt vänsterknä att samarbeta, så att jag nästa år kanske kan gå i svampskogen igen. I år är det kört.
Uppenbarligen tror jag mig ha en framtid. Jag har hyrt lägenhet i Spanien i fyra månader – december till och med mars nästa år. Det är en okänd framtid, det mesta jag vet om den är att köket är rött. Och att det spelas boule i environgerna, plus att vattnet i lägenheten är drickbart.
Men, det där med döden. Älskad son och f d make och sambo har dött under de senaste tio åren. Jag har två söner med familj som lever. Ändå känner jag mig ensam med min död, som tack och lov inte inträffat ännu. Som alla är ensamma i den stunden.
När min sambo, ”mannen min”, dog skrev jag en dag eller kväll eller morgon, ”hej, vet du om att du är död?”. Fick förstås inget svar – men frågan känns viktig. Kommer jag att veta att jag är död? Min familj vet, men jag? Är det bara tomt? Utan någon som helst förnimmelse (vackert sällan använt ord). Dött?
Ingen vet, ingen kan berätta. Inte ens Google eller Wikipedia.
Det är inte så att jag är suicidal – som jag lärt mig självmordsbenägen heter numera. Hoppas jag aldrig blir det.
Nej, jag är nyfiken, oinformerad, lätt stressad av ålder och rynkor, och livslust. Det senare inte minst viktigt. Jag såg en gammal man på bussen idag, en rollator stod vid sidan – kan ha tillhört honom eller den andre äldre mannen. Han tog av sig en keps som det stod Portugal på på baksidan, när han fick telefon. Ljusblå keps. Så pratade han, eller snarare pratade någon i andra änden med honom, han satte på sig kepsen igen. Den kom på sned. Och jag fick hålla i mig för att inte rätta till den… Säger mera om mig än om mannen med kepsen. Vad det nu har med döden att göra.
På samma buss, men ditvägen – en kvinna med blå ryggsäck, vita byxor och uppsyn som antydde Östermalm. Det vill säga inte i min liga. Hon fick inte till det med betalningen, och jag som kom efter henne kom inte förbi. Bad henne ganska försynt att dra sig lite åt sidan, hon stod som cementerad kvar. Vilket jag kommenterade. Efter ytterligare en stund klättrade jag förbi henne och en dramaten på andra sidan, talade (ganska) snällt om för henne att hon verkade klistrad vid golvet. Tog mig fram till en sittplats utan att åka på öronen. Hon fortsatte krångla med sin mobil, stod kvar, lyckades till slut betala för resan – och gick upp på andra våningen. Kanske för att slippa alla vi som sett hur hon höll på. Det jag inser att jag kände var klassförakt. Hon var övertygad om att hon inte behövde flytta på sig. Vi andra, några jag sett på bussen i förmiddags, delade inte hennes uppfattning. Jag må kunna strula när jag ska betala, men inte blockera hela gången. Underklassen flyttar på sig så att andra kommer fram…
Fan. Det sitter i. Och jag går fortfarande nästan på det. Försökte i alla fall få människan att flytta på sig. Även om hon inte gjorde det.
Dessutom är jag väldigt trött på alla foton från releasefester. Avundsjuka kanske, men trött på bilderna. Ofta framgår inte vad som releasats. Blev det rätt med stavningen där?
Har lite bekymmer med mitt seende vänstra öga – det högra ligger så långt efter. Och glasögonen fungerar inte bra – otålig, vill använda det bra´a vänstra, men behöver då blunda med det högra. Nå, på tisdag – ”vi opererar på tisdagar” – blir det annorlunda. Förhoppningsvis bättre. Lärde mig häromsistens att starroperationer är världens vanligaste operation – inte Sveriges. Vet dock inte hur man beräknar ”världens vanligaste” – ingår tredje världen? Finns den alls i statistiken? Finns den? Starroperationer känns lite som om det finns viktigare saker att göra där.
Nu, ingen vind alls. Inga löv som faller. Stilla. Halv sju, solen lyser på träden längre bort.
Det är ganska knepigt att ha ett bra öga och ett inte bra. Och glasögon som är fel, just nu. Jag gillar verkligen det jag ser så skarpt och tydligt med vänster öga, när jag lyfter på glasögonen. Men gillar inte diset när jag släpper ner brillorna igen. Hoppas det ordnar sig efter nästa operation.
Nu går rottweiler-paret förbi med sin hund i långt koppel. Så här dags är inga andra hundpromenerare ute. Och det kanske är bra. Gillar att de tar hand om hunden och går med den. Även om jag inte vill träffa den på nära håll.
Torsdag 14 sept 2023 – klockan halv fem har jag redan ätit middag. Välstekt fläsk och bruna bönor.
Har frukt hemma, och irriterar mig på de små flugorna som bara uppstår nånstans ifrån. Ställer en burk med diskmedel och ättika (minns inte hur det ska vara) för att fånga dem. Verkar inte fungera.
Dagen har använts till cyklande10 minuter, bad, städning, en tvättmaskin som får torka inomhus. Ingen programträning, det får bli i morgon. Innan jag hämtar sonen och hans vän i Norrtälje, och lämnar in gammal medicin på apoteket, och handlar det som ska handlas. Det blir kräftkalas i morgon kväll, äldste sonen lämnade en hink med signalkräftor fångade i Bodatorps-träsket (många sjöar på Värmdö heter något på träsk, har aldrig förstått varför). Flodkräftorna fanns fortfarande när vi kom dit för snart sextio år sedan. Nu är de borta.
Inte för att jag vet vad persiljan (?) gör där, men bilden är lånad från nätet…
beskrivarblogg 