beskrivarblogg

Tisdagskväll, mörkt ute, jag orkar inte läsa mera Storytel om romantisk och seg kärlek. Seg i bemärkelsen att de inblandade aldrig kommer till skott. Det dejtas hit och dit, det byggs trädkojor, hittas bortsprungen och tillgiven hund som först tas för en varg. Bla, bla, bla.

Och jag har just bloggat en text om denna stillsamma tisdag. Så vad göra nu – jo, äta resten av min fiskgratäng och dricka ett glas viño verde till. Annars brukar jag inte gilla uppvärmt potatismos, men det här går alldeles utmärkt. Räkorna är lätt sega, eftersom de hängt med ett dygn extra, men okej. Mätt blir jag. Tömmer den ena frysen sakta men säkert.

Kör lite wordfeud igen när jag diskat. Utan stor framgång. Och än är klockan bara sex…

Om jag nu absolut inte kan hitta på något annat att göra än skriva, vad skulle jag då skriva. Nyss åt jag en banan, det tog några sekunder, gick på toa – dito. Har plockat bort nerbrunna ljus, men har inga att ersätta dem med. Och som sagt, har diskat. Tvätten hänger på tork.

Kanske skulle jag skriva om det här med att bli gammal, det som alla gamlingar är obekanta med tills de är mitt i åldrandet. Ingen av oss har varit där vi nu är, tidigare. Gäller hela livet. Det är bara det att det är så annorlunda att bli gammal, och äldre och äldre. Det där med att 70 skulle vara det nya 50 stämmer kanske.

Först de senaste åren har jag känt mig gammal, med höftbyte, galloperation, starroperation och nu ett knä med kortison (som kanske fungerar, är inte riktigt säker på det ännu). Hörapparater har jag haft länge, de har inte med min ålder att göra. Och rynkorna bara tilltar, numera ser jag dem också.

Ändå är jag jämförelsevis frisk, åtminstone var jag för frisk att få någon sjuktransport hem efter mina ögonoperationer. Detta enligt opererande läkare. Och doktor Calle på vårdcentralen menar att jag är frisk nog att få mitt knä utbytt, om det inte är bättre när jag kommer tillbaka hem i vår. Röntgen i morgon ger förhoppningsvis en referenspunkt för kontroll.

Inte heller är jag tillräckligt gammal för att inte ha förväntningar på livet framöver. Jag har väldigt lätt att försona mig med tanken att aldrig behöva snorkla, dyka, bungyjumpa, åka luftballong eller berg- och dalbana. Men jag vill kunna resa, promenera i min takt utan att få ont, se ny miljö och äta ovan mat, dricka gott vin och få min Dry Martini. Gärna i sällskap, gärna manligt sådant – men där får jag nog släppa förväntningarna.

Vill som många andra dö fort och utan att fatta så mycket, när det är dags. Vill inte bli ett paket utan förmåga att kommunicera med de som finns omkring mig, eller förvaras på ett demensboende, som kanske till råga på eländet också har kramvänliga mjukisdjur. Vet att det kanske finns människor som uppskattar låtsaskatter, tror inte jag kan bli sådan, vet att jag inte är det idag.

Saknar att aldrig mera vara ute på sjön som förr, när vi seglade eller bara låg i en skyddad vik. Saknar att sova i en trygg båt. Saknar att dansa, även om jag aldrig varit speciellt duktig, bäst har det gått när jag dansat ensam. Är ganska less på att vara ensam om att laga min mat, även om jag gör det och äter bra. Saknar närhet och gemenskap med en älskad man. Vänner och familj är kärleksfulla, men det är något annat. Jag är tacksam, men inte nöjd.

Glad att för länge sedan ha slutat springa efter bussar, hoppa över diken, sitta på huk i skogen och kissa (när jag nu kommer ut i skogen nästa gång, med friskare knä). Här minns jag plötsligt hur jag en gång i finska skärgården lärde en engelsk (väldigt engelsk) ”lady” att göra just det. Hon hade aldrig varit med om maken.

Tror inte heller längre att jag borde gräva om det som kallas rabatt under köksfönstret. Nu låter jag gräset ta över. Löven från linden får ligga kvar över vintern. Och syrenhäcken har jag aldrig övervägt att jag ska klippa. Det kan jag inte och har aldrig kunnat. Stuprännorna rensades häromsistens av ”gubbarna” på gården, kanske tar de häcken också om den växer helt in över ingången till huset.

Innerligt tacksam att jag inte har en anställning jag måste infinna mig till varje arbetsdag. Numera begriper jag inte hur jag kunde vara anställd i så många år, att jag gav bort min tid. Visst fick jag lön, inte alltid dålig sådan heller – men ändå. Idag har jag min frihet, som jag inte alltid värderar rättmätigt, men ändå inte vill vara utan. Så länge jag är frisk är jag fri att använda min tid som jag vill och kan.

Glad att inte behöva fira jul, har just aldrig gillat den sortens högtider. Tacksam också för att jag de senaste åren sluppit göra julmat och annat juljäkt. Jag gillar det mesta och äter gärna, men numera är det son och sonhustru som står för allt som hör julen till. Och i år är jag annanstans.

Inte min båt, inte mitt hav

Har bäddat i gästrummet, en vän kommer över natt på torsdag. Dammsugit kök, gäst- och vardagsrum och plockat lite ordning bland diverse plastburkar, slängt lock som inte hör till någon av dem. Mitt sovrum får vänta. Lagt en ren duk på köksbordet. Inte sommarglad direkt, men får duga. Kör en tvättmaskin med lakan. Ska kanske klä på mig också. Men först en kopp kaffe.

Ligger 100 poäng efter syster min på wordfeud och nästan lika mycket bakom sonsonen. Övning sägs ge färdighet. Matchen med syrran förlorade jag.

Skalar några potatisar, har fått för mig att jag till middag vill ha fiskgratäng med lax, räkor och potatismos i lite god sås. Dill. Tinar räkor och lax. Väntar lite med att koka potatisen. När jag vid middagstid åt min fiskgratäng var den precis så god som jag ville ha den. Och äggulan jag rörde ner i potatismoset visade sig vara två. Mums, och middag även i morgon. Då med torsk.

Har sålt en Bokbörsen-bok.

Det har varit en grad ”varmt” hela dagen, risk för frost i natt?

Behöver köpa flera ljus i morgon, de trettio som inhandlades förra veckan är snart slut. Även om jag sällan tänder alla ljusen samtidigt, så har jag åtta ljusstakar på köksbordet. Får leta på en större förpackning, vill nog ha några med mig till La Zenia också. Idag var det 25 grader där, 15-16 i vattnet, kanske kan det bli några bad i havet. Annars finns det visst en pool, eller åtminstone en poolkod.

Ser verkligen fram emot att komma till en alldeles okänd del av Europa/Spanien. Säkert ”försvenskad”, men det genuint spanska finns nog också. Och cortados (kaffe med kondenserad mjölk), löst te tar jag med mig, förhoppningsvis goda skaldjur och ostron, frukt och grönt även om det kanske inte är säsong där heller. Det visar sig.

Och på tisdagsmorgonen kör jag ännu en tvätt med lakan… Somnade om vid femtiden och vaknade halv nio. Fortfarande ”varmt” ute, men tydligen kan det bli kallare längre fram i veckan, även här. I norr är det rejält kallt. Hoppas snön håller sig borta, har fortfarande sommardäck.

Inget regn, men tämligen helmulet. Solen hittar jag ingenstans. Cyklar lite, känner mig väldigt ur form. Behöver klippa håret, kanske i morgon när jag ändå ska in för röntgen av knät.

Min kaktus dröjer med att slå ut.

Nu fika med tre tunna belgiska mandelkakor. Dusch och hårtvätt om en stund. Har löst båda svåra sudoku och wordle. Och wordfeud-kompisarna gör annat. När jag kollar vädret (internet) talar man om snöbyar… Det är drygt två grader och än syns ingen snö.

Syrran är tillbaka i wordfeud, och leder med 100 p – som vanligt. Glad att hon har tålamod att spela med mig. Sol när klockan är ett, jag har just ätit en hård tunnbrödsmacka med skivat anklår, och lite majonnäs. Gott. Resten av låret blir middag i morgon med stekt ris, ägg och gröna ärter. Sallad. En sorts pyttipanna fast med ris.

Det börjar skymma, jag tänder ljusen. Himlen är både grå och röd. Moln och en sol som går ner. Kanske blir det snö ändå. Fortfarande drygt två grader ute.

Snart värmer jag fiskgratängen från igår till middag. En stillsam dag är snart slut, och om två veckor är jag på väg till värmen.

Tomt dokument. Fortfarande lördag, snart är klockan ett. Jag följer med Karin ut om en stund och går ner till sjön, det är ingen lång promenad och jägarna har börjat ge sig av. De har jagat färdigt för idag.

Vi tog den där lilla promenaden, jag gick hem och Karin fortsatte en sväng. Märker att jag inte är riktigt så där väl fungerande som jag tyckte i morse när jag var ut med en soppåse och klev som vanligt i trappen. Jag får ta det varligt.

Söndag 12 november – har skjutsat Karin till bussen och just nu sitter hon förhoppningsvis på tåget hem till Köpenhamn. Mörkt ute, klockan är kvart över fyra. Ljusen tända, har ätit lite salami och ett rågbröd med skagenröra. Nötter. Och städat i skafferiet, lagt sådant som behöver läggas undan för möss i plastbackar. Känns bra att ha börjat ”packa” inför min resa. Skönt att också ha slängt sorterade sopor och handlat lite som fattades i skåpen.

Har också pratat med yngste sonen som skulle äta lunch vid Fridhemsplan med sin vän idag. Och jobba igen i morgon.

Mitt knä känns okej, men aningen mindre pålitligt än direkt efter sprutan. Antagligen beroende på bedövning blandad med kortisonet. Jag tar det försiktigt.

Söndag kväll, det är tyst och alldeles stilla i huset. Samtidigt tomt och skönt. I morgon blir det tvätt av lakan igen. Det här med att vara ensam och inte vara ensam, är fascinerande/intressant och andra ganska tomma ord. Det är knepigt.

Det är numera ovant med en annan människa i huset en hel vecka. Och samtidigt härligt med samtal och samvaro. Jag tror att vi balanserar det hela på ett sätt som fungerar bra för oss båda. Karin drar sig tillbaka in i gästrummet, med stängd dörr och jobbar med det hon vill. Jag stannar i köket och gör det jag vill. Och vi strålar samman, lagar mat och äter och pratar. Jag är glad och tacksam för att hon vill komma hit. Ser fram emot att ses igen, här eller där nere i Spanien.

Måndagsmorgonen är grå, men mina två wordfeud-kombattanter är i farten och utmanar mig, båda leder kraftigt jämfört med mig. Tror att sonsonen dessutom spelar med andra spelregler än syrran och jag, som kör den strikta varianten. Visste ni att ordet ”nus” finns på svenska? Det gjorde inte jag, var tvärsäker på att det inte fanns – och hade fel. Betyder intellekt…

Ögnar igenom tidningsrubrikerna, men vill helst inte släppa in vår eländiga värld i min värld.

Fick tid för röntgen av mitt knä på onsdag. Snabbt jobbat. Tror det var samma person som jag försökte ringa förra veckan, hon som pratade så fort att jag inte uppfattade telefonnumret. Eftersom doktor Calle sa att han skulle prata med henne om det, så slapp jag.

En del av mitt kök, med akryltavlor av min vän Philippe Auriol, Paris, mosters kakburk med rådjur på locket, vedkorg inköpt på auktion i Broarna, Norberg – och det gamla fällbordet från ”landet”

Plötsligt börjar hon fundera över möjlig skillnad mellan ”bortovaro” och ”frånvaro”. I det hon ser av polisrapporter (i de sk kvällstidningarna) talas det om bortovaro. Varför inte frånvaro? Har veterligt aldrig använt bortovaro (eller bortavaro), men de verkar vara synonymer. Hur går det till när ett ord byts mot ett annat, går det fortare numera med internet och allas närvaro (!) där?

Regnar igen. Skönt inomhus med en Dry Martini, och en STOR isbit från Rustas gröna mjuka istärningsfack.

Nu är även kycklingen stekt och står på kallning. I morgon eftermiddag rör jag ihop alltihop och hoppas att det går att äta (även om det för min del förmodligen vore godare med lite grädde och stark curry från början).  (Jag igen.) Ljusen tända. Regndroppar på fönstren.

Vill läsa Agneta Pleijels romaner om henne och äktenskapet med den otrogne maken. Visste inte att hon fått en stroke och nu sitter i rullstol. Hennes tre senaste böcker är nog de enda jag just nu vill köpa. Eller kanske först kolla om de finns på Storytel.

Jag är fascinerad (tycker det är spännande, konstigt, förbryllande) att jag idag har skrivit just nu nära 1500 ord om ingenting. Lite NaNoWriMo över det, även om det fattas några ord.

Det där med att ”skriva ändå” är inte dumt, det är kanske faktiskt genialt. Enda sättet att få mig att skriva mer än annars. Hyfsat utan censur. ”Hyfsat” handlar om att den där sista beskyddande censuren alltid är med mig, allt kommer inte ut som ord i ett dokument på skärmen. Inte ens under november. Några kommer att dö med mig. Fast inte nu.

Om tjugofyra dagar på morgonen kliver jag på ett plan till Alicante – tack vare son och sonhustru som låter mig sova över och ser till att jag kommer till Arlanda. En titt ut genom köksfönstren just nu får min längtan att svämma över. Ungefär som en rad ur Elisabet Hermodssons Vackre Apollo, som jagat mig flera veckor – ”vi älskat på heden tills ljungen blev öm, och kärlekens doft än min kropp översvämmar”. Hur jag än försöker blir jag inte av med de orden i huvudet. Längtan, saknad. Livet.

Jag sitter här vid mitt köksbord, iförd tjocka fleecebyxor (med jylf, mannens min, rätt genitiv?) och poncho. Inte för att det är kallt, bara för att det är mysigt. Ungefär som ”håll om dig”, som sjukhuspersonalen sade när jag hämtade ex-makens kläder på sjukhuset efter hans död. Håll om dig, inte sköt om dig. Kändes mera riktat till mig, inte för att det hjälpte. Att hålla om mig. Då eller nu. Gör det ändå.

Kommer just ihåg att jag inte behöver läsglasögonen när jag skriver. Tar av dem… Nyss var jag på väg att rätta till brillorna, när jag såg dem på bordet.

Framgår det att jag har tråkigt, ofta? Inte i morgon och veckan därefter. Då är Karin från Köpenhamn här, och vi brukar ha goda samtal om det mesta. Men annars? Jag gör ju inte mycket för att bryta min relativa isolering. Vägrar dejta på nätet – törs inte. Vet att jag blir stimulerad av lagom mycket social samvaro – som nyss på biblioteksmässan i Norrtälje. Inte för att jag sålde många böcker, men för att jag mötte människor. Som mötte mig.

Jag är nog också lite lat. Ids inte anstränga mig särskilt mycket för att få till det med nya människor. Det är bekvämt, om än trist, att vara ensam med sig själv. Noll anpassning, jag vet numera hur jag fungerar. För det mesta kan jag anpassa mig till mig.

Läser om en för mig obekant musiker, med en speciell röst. Minns häromveckan på bussen in till stan från Norrtälje. Jag försökte ta mig längre ner i bussen utan att åka på öronen. Den här chauffören drog igång och jag vacklade till. En hand tog emot mig och jag for ner i sätet bredvid mannen med handen. Han bar närmast om ursäkt, ”en reflex”. Jag svarade något om att det var en välkommen reflex, vi småmuttrade lite om SL och bussar och hur vissa gav plats och andra inte. Och hela tiden var jag starkt medveten om mannens röst och bildade ordval. Hittar inge annat ord än ”bildad”, så härligt att höra, inget slarv vare sig med ord eller tonfall. Kom ihåg hur en röst kan förföra. Ovant och ovanligt. Ett ögonblick i livet.

Kunde varit mannen min och jag, är det inte

Fingrar som vill skriva. Huvud och resten som inte vill, men gör det de ska, sätter fingrarna på klaviaturen och skriver. Det här till exempel. Tror jag ska växla mellan ”hon” och ”jag” idag, gör det ofta, men omedvetet.

Hon satt vid köksbordet och såg ut i regnet, på andra sidan vägen växer vattenpölen mitt i gräset. En fördel med kraftigt regn, fönstren som ligger vända mot regnet blir renare. Åtminstone för hennes ögon utan läsglasen.

Vad ska hon nu använda den här dagen till? Ska den användas alls? Hon ska förbereda middagen till i morgon då vännen Karin kommer på besök. Kycklinglårfiléer i mindre bitar, champinjoner och lök, en liten vitlök – paprika och gröna ärter för färg. Allt steks i rapsolja, den här gången får hon hoppa över grädden eftersom Karin inte tål mejeriprodukter. Ris till. Blir bra.

Så ska hon förstås också räkna ut den egna middagen idag – kanske de där råstekta potatisarna hon tänkte på häromdagen, med en välmogen entrecôte och några av de stekta champinjonerna till. Möjligen också bearnaise, eftersom hon har en öppnad burk i kylen. Den får gärna ta slut före 28 november. Det är då hon far iväg till Spanien och stannar i fyra månader.

Varje gång hon åker iväg så (som de senaste två åren) har hon tänkt sig skriva färdigt någonting. Först var det feelgood med en åldrad Agnes/Kristina och en något yngre spansk änkling, Andrès. Energin tog slut.

Sedan tänkte hon sig ett manus med huvudtema ”Vår demens” – en berättelse om hur det kan vara när en älskad närstående blir alltmera i behov av dagligt och nattligt stöd och hjälp. Och hur demensen och covid till slut tog honom, ungefär samtidigt som hon själv nått en gräns där hon inte orkade längre. Tungt att skriva, tungt att läsa.

Ett annat tema är att bli lämnad av den hon älskade – först vid sammanbrottet på grund av hennes spelberoende och -missbruk. Efter några år av ensamhet fick de till en ny relation, annorlunda men fylld av den kärlek som fortfarande fanns hos dem båda. De hade några fina år, tills han ringde och hon hjälpte honom att få en ambulans, larmade hans vuxna barn, pratade med honom igen på kvällen efter att läkarna lyckats hantera den hjärtinfarkt han fått. De skulle ses nästa dag. Senare samma kväll kom infarkt nr två, den här gången hjälpte ingenting. Han dog.

Hon väntade på hans samtal som aldrig kom. Vid lunchtid nästa dag ringde äldste sonen – ”han klarade det inte”. Jag tänkte att han klarat det, han fick dö när det inte gick att leva.

Tungt det här också, att skriva och läsa. Så varför kan hon inte få till något som inte enbart är sorg, saknad, ensamhet.

Tror att Marie-Louise Ekman skrev om ”tactile deprivation”, brist på hudkontakt, i sin bok om Göstas och hennes liv. Den bristen lider även hon av. Den saknaden känns, som beröringen skulle ha känts – bara så annorlunda. Den gör ont. Kroppen värjer sig mot att inte bli smekt, ens över kinden. Hjälper i

nte långt att smeka sig själv. Fortfarande saknas den andres värme, känslan av hans hud och läppar.

Fredag 3 november, helgdagsafton tror jag mig förstå, eftersom börsen stänger kl 13.  Jag missar för det mesta helgerna, numera. Har varit på biblioteket och lånat på mig böcker så att jag överlever de närmaste dagarna – eller åtminstone inte avlider av brist på litteratur.

Ruggväder, regn från och till. Blåser kraftigt. En titt på vädret de närmaste 14 dagarna ser ungefär likadant ut. Ännu har ingen snö förutspåtts här, men längre norrut varnas det för snösmocka.

Kan inte riktigt bestämma mig för när jag behöver läsglasögonen. Just nu, med ökad storlek på bokstäverna, behövs de inte. Och på långt håll går det bra utan. Där någonstans mitt emellan kräver mina ögon hjälp.

Sudoku och wordle gick bra idag, wordfeud går sämre. Tror syrran för ögonblicket leder med drygt 200 p.

Klockan är ett och det är grått. Inne och ute, men snart tänder jag mina ljus. Netflix talar om att nu finns ”kristendomens mystiska heliga (?) reliker” där – som om jag är intresserad. Det är jag inte, inte av kristendomens reliker, eller någon annan religions. Eller av någon religion. När jag var ung sökte jag nog något som jag inte visste vad det var, men hittade aldrig dit. Och idag är religion av alla sorter enbart skrämmande.

Har just hackat lök, det fick bli gul, de röda hamnade i kompostpåsen. Middag blir bakad potatis, gräddfil, kallrökt lax, kanske lite av den där pepparrotsfärskosten också, eller Bregott.

Började läsa Tjejmiddagen av Marie-Louise Marc, tröttnade. Tror inte jag är skapt för feelgood-läsning längre. Nu läser jag en bok från bibliotekets omloppshylla, The Glass Painter´s Daughter, av Rachel Hore. Den verkar bra, men jag har bara precis börjat.

Tittar på mina blöta fönster, kanske blir de lite renare än de var av regnet. Nu promenerar två personer iklädda gula varningsvästar och med varsitt svart paraply förbi mitt hus.

Det är mycket jag inte förstår mig på. En sak är att det just nu är en helg då alla ska tänka på sina döda, och lägga mer eller mindre vackra kransar eller ställa dito ljung på sina gravar. Tända ljus som slocknar lika fort som de tänds. Jag gör inget av det där. Mina döda är med mig all tid, utan ljung och kransar. De finns i mig, de lämnar mig inte, ibland kan jag önska att de lät mig vara ifred. Jag gläds åt de minnen som är goda, den andra sorten struntar jag i och glömmer så gott jag kan. Och jag är tacksam att ha fått låna dem alla, olika lång tid, i mitt liv.

Mina ljus brinner så här års för dem, ingen glömd, ingen nämnd. De, och jag, vet vilka de är och var. Ibland träffas vi i en dröm, som jag glömmer så fort jag vaknar helt. Ibland är de bara borta, sysslar med något annat som inte har med mig att göra. Gläder mig åt det jag förstår som deras frihet numera, att de nu slipper allt som höll dem hårt kvar i livet här. Tills det tog slut.

Tror nog att de också saknar några av oss som fortfarande lever. Vi kommer så småningom, men inte riktigt än.

Nu har linden släppt så många löv att jag ser husen bortanför mina grindstolpar. Trappen är full av löv, sopar inte förrän på söndag när Karin kommer från Köpenhamn. Tar kanske t o m fram räfsan då och föser undan lite löv så att man kan gå utan att skorna blir helt täckta. Har i alla fall just bäddat hennes säng i gästrummet, satt på elementet och lagt fram en badhandduk – varför heter det så när inget bad är i närheten, här finns bara dusch, och jag tror att badstegen i sjön är upptagen (=ligger på bryggan).

Passar och passar på Wordfeud och förlorar. Syrran startar snabbt en ny omgång, jag hänger på. Trist med reklamen, men har inte lust att betala 50 kr per månad för att slippa. Så här i början står det 22 (jag) mot 28 (min kära syster).

Det mörknar när klockan är halv fyra. Regnar fortfarande, blåser. Varning för översvämning i Uppsala-trakten. Här är det blött, pölar på grönytorna, men känns inte som någon hotande översvämning. Vattenfallet i ån verkar inte kraftigare än vanligt. Och jag hör det inte utan hörapparater. Ibland tycker jag om att höra bruset, och då åker apparaterna i.

Sätter på ugnen för att baka min potatis. Det luktar lök i hela köket, men det får vara så. Bara jag kommer ihåg att bära ut kompostpåsen innan jag lägger mig. En natt med löklukt vill jag inte ha. Skär den rökta laxen med min långa filékniv, och lägger på en assiett. En av de tre jag har kvar av en servis jag aldrig ägt, men tyckt mycket om sedan jag träffade på den hos en vän, vars morfar köpt hela servisen åt alla sina döttrar (de var flera). Köpte några tallrikar och assietter på auktion, och använder dem dagligen. Villeroy Boch, gamla, lite slitna. Som jag.

Tömde brevlådan när jag kom hem från biblioteket. Vi i villa åkte direkt i soppåsen. Norrtälje tidning XL bläddrade jag igenom innan den också åkte dit. Inga hörapparatsbatterier.

Vaknar till en regnig lördagsmorgon. Idag blir jag kvar inomhus, och spelar wordfeud med syrran. Vi är redan igång. Jag har böcker att läsa och ord att skriva, middag att fundera ut och laga till. Kanske klär jag till och med på mig så småningom, men än är den gamla morgonrocken skön. Ljusen är tända.

Mejlar Karin i Köpenhamn.

Klockan är bara kvart i tio denna regnets dag, och jag har löst både super- och ultrasvåra sudoku i DN, och klarat av wordle på tre försök. Bra jobbat. Nu blåser jag ut ljusen och klär på mig. Och fikar.

Fortfarande onsdag 1 november 2023. Himlen är nu varierat grå. Vinden har inte lagt sig.

Har ätit, men inte diskat. Gör det om en stund, eftersom jag vet att jag avskyr att ha disk i diskhon det första jag ser en ny morgon.

Har läst om (insåg jag efter en stund) Emma Hambergs Au revoir, Agneta, (eller om det är Anjetá). Bland de bättre som kallas feelgood.

Här gick jag till sängen ett par timmar, halvsov och kände mig vissen. Sov därmed halvdant även natten till torsdag, men har nu duschat och tvättat håret, fikar och känner mig som vanligt igen. Fortfarande lite öm på höger arm, influensasprutan.

Nyss kom några små snöflingor, temperaturen ligger runt noll. Snön syns inte. Det ska visst regna längre fram på dagen. Wordfeud 315 vs 113, gissa vem som har vad.

25 grader i La Zenia, pratade just med min hyresvärdinna som är där. Lunch före avfärd till doktor Calle ett ljuvligt moget stort päron, skuret i mindre bitar. Lätt och lagom.

Hurra för doktor Calle! Jag är hemma igen efter ett trevligt besök på vårdcentralen i Norrtälje, får röntgen på fredag nästa vecka och därefter kanske en cortisonspruta om det verkar lämpligt.

Så härligt att möta en glad och god doktor som jag kan prata med och känna mig hemma med. Talade om det också. Det känns så himla bra att äntligen få röntga det här knät, även om det inte är säkert att röntgenbilden visar något. Han klämde och böjde hit och dit, trodde att en meniskskada från början kanske har läkt lite, men också gjort artros värre. Vi får se, hoppas jag. Dessutom ser han till att fixa detta innan jag åker.

1 november 2023 – känner mig vissen idag, kanske efter vaccineringarna igår. Har legat och halvsovit en stund, tagit på mig tjocka fleecebyxor och en poncho. Frös tidigare, inte nu. Tog två paracetamol, dricker mycket vatten. Tur jag inte behöver laga mat idag, har pasta och köttfärssås kvar från häromdagen. Har ätit en liten förpackning med färska hallon från Portugal, betalda med checken jag fick på Ica för att jag anmält prisfel. Kallar det lunch.

Hoppas jag är piggare i morgon eftermiddag, när jag ska försöka övertala min läkare att ta sig an mitt knä (även om det antagligen får vänta till i vår, om).

Det blåser rejält, regnade smått och tätt tidigare. Har inte bytt till vinterdäck, hoppas sonen ska slippa göra det, om bilen ändå bara ska stå hemma hos honom över vintern.

Idag hade alla på sjukhuset munskydd, minns inte att det var så i augusti när jag var hos Frida (fysioterapeut) senast. För mig bekräftar det att covid är långt ifrån borta. Får komma ihåg att ta med mig mina munskydd när jag åker, de står på ”listan”.

Tack och lov är det inga barn som leker halloween här, jag har inget godis hemma. Jo, en Dumle-kola och en Riesen. Det är allt. Förstår mig inte på de här amerikanske vanorna, de hör inte hemma här. Tycker sur svensk kärring.

Inser att det idag är start för NaNoWriMo – som jag deltagit i de senaste åren. Ibland har jag överraskat mig själv med det jag skrivit. För att få ihop 50 000 ord på en månad behövs minst 1667 (eller så) ord per dag. Det är mycket, vet inte om jag kommer igång i år. Kvantitet hellre än kvalitet – strävandet efter kvalitet hämmar skrivandet, åtminstone för min del.

Det jag har lärt mig är att det mycket handlar om att sätta fingrarna på klaviaturen och börja. Strunta i om det är rätt stavat, bry dig inte om meningsbyggnad, bara skriv. Jag har aldrig haft någon synopsis eller idé när jag skrivit i november. Ibland har jag inte ens läst igenom vad jag skrivit. Och ibland, som sagt, hittar jag några små – inte guldkorn, men bra meningar, bra tankar. Som kan vara användbara i annat sammanhang.

Gör diverse uppdateringar på plattan som inte använts på ett par år. Nu tror jag att jag har det jag vill ha där. Känns bra att ha en lite smidigare och lättare dator än laptopen (som ändå är lätt).

Wordfeud, där får jag bara till korta små ord, 1-poängare. Syrran är definitivt skickligare, vad sägs om ”yste”? Det lär enligt Google vara surmjölken som är kvar när vasslen tas bort. Att det kanske hade med ystande att göra begrep även jag, men skulle aldrig ha trott att det var ett godkänt ord…

Det är läslov – ägarfamiljen med barn är här på gården. Trevligt. Inklusive mopsen.

Himlen bortöver kullarna skiktar sig – blått, ljust, grått med en aning av rött, solnedgång kanske. Vackert, får mig att vilja kunna måla. Tänker på vännen Karin, som kan. karinenglund.com.

Nu är jag varm. Ljusen är tända, även om de inte är mörkt ännu. Snart äter jag min pasta, en aning grädde tillagd för att få det hela att bli lite blötare. Jag försöker låta bli att tänka på alla som lider i Gaza, i Israel, i Ukraina och i Ryssland. Ett kort samtal med en kvinna som liksom jag väntade på att få träffa sin fysioterapeut i morse – vi kom överens om att det allt handlar om är ”makt, pengar, och vad? – just nu har jag glömt, men det var sant då. Vi var också överens om att det var mera manliga behov, än kvinnliga… Trist att hjärnan tar igen sig så här, kanske kommer det tillbaka. Vet att vi fann tre viktigheter.

Religion förstås, religion av vilken sort det vara må. Så var våra funderingar i väntrummet på Rehab Norrtälje sjukhus En onsdagsmorgon, den första i november.

Inser att jag är tacksam även för korta och flyktiga möten med människor, där vi ser varandra och möjligen också förstår varandra. Jag har nog varit ”eremit” för länge. Inte som de indier som sitter på pelare, men tillbakadragen. Alltför tillbakadragen. Och ingen annan än jag har dragit. Det finns en trygghet i att vara ensam, och det finns en sorg. En saknad.

Där är jag. Idag.

Det här var medan det ännu gick att sitta ute på altanen och tycka att det var skönt. Så icke idag.

31 oktober 2023 – exakt fyra veckor tills jag far till La Zenia utanför Torrevieja i Spanien. Varmare än här.

Syrran och jag kör en omgång Wordfeud igen, hon har 70 p, jag 25… Och sonsonen vill spela med mig!

Är hemma igen efter att ha ätit god kinamat med yngste sonen inne i Norrtälje. Jag är mätt, behöver inte mera mat idag. Han bjöd. Därefter tog han bussen hem och jag gick för att få vaccin mot covid och pneumococker (heter det så?). Sköterskan berättade att ”man” nyligen ändrat rekommendationerna beträffande de senare, nu vart femte år, tidigare ansågs skyddet vara livslångt. Kan vara bra att veta, jag visste det inte. Fick en spruta i vardera armen.

Hann inte få tid hos optikern för nya glasögon, det får anstå tills jag är hemma igen.

Nu ska jag skriva en lista om vad som behöver tänkas på, om sonen och hans vän kommer hit när jag är borta. Har bjudit in dem. Lite besvärligt är det, de måste beställa buss från Norrtälje station och hit, bära det de vill äta, och kanske åka in och handla per beställd buss. Eller kanske handla och få hemkört, det har jag aldrig kollat. Vet att systemet kan köra hem, dock…

Vill de, så får de vara här och ta vad de behöver ur kyl, frys och skafferi. När jag åker drar jag ner på värmen till tio grader, det lär vara ganska kallt direkt om de kommer hit. De får öka, och dra ner igen när de åker.

Beställer batterier till hörapparaterna. Trodde jag hade, det visade sig vara fel, hittade bara en förpackning. Nu ”får” jag tio.

Onsdag morgon, har varit in till fysioterapeuten. Inget nytt. I morgon doktorn.