beskrivarblogg

Å vad jag önskar att alla de där oskrivna orden tog sig fram, tog sig ut ur min hjärnas fängelse. De finns där, åtminstone hoppas jag att de gör det. Tror att jag alltid tänkt att de finns, kanske sedan jag läste Pippi Långstrump och ville bli författare som Astrid Lindgren. Kan en författare heta Astrid Lindgren, kan man kanske också heta Margareta Fällman (som jag hette då, senare bytte jag till Börjesson).

Sedan glömde jag drömmen, fick för mycket att göra med livet varje dag, tre söner och äktenskap och jobb med mera. Länge glömde jag drömmen. Inte förrän jag försatt mig i en alldeles hopplös situation genom mitt spelande på internetcasinon, kom tankarna på att skriva så småningom tillbaka. Efter flera år skrev jag Free Spin, berättelsen om mitt spelmissbruk. Såg den idag på biblioteket, både framlyft av den som skyltar hyllorna och i omloppshyllan, där jag ställde ett exemplar innan jag for till Frankrike i januari. Den stod alltså fortfarande kvar, men flera som jag ställt där har hittat hem, kanske också läsare.

Så har jag alltså skrivit och fått förlagd en bok. För drygt tre år sedan. Vill gärna fortsätta skriva, gör det, försökte mig på feelgood, som är det som ska lyssnas till nu. Fixar det inte, och sörjer inte nämnvärt över det. Är lite sådär överlägset stöddig att jag nästan är stolt över att jag inte kan skriva feelgood. Vill faktiskt skriva viktigare texter – men får inte till dem heller.

Feelbad är säkert en variant, jag tycks skriva ”bäst” när jag mår dåligt, när något katastrofalt hänt. Problemet med det är att jag tycker att det räcker med katastrofer, vill inte ha flera sådana, vill inte skriva mera om allt som gjort och fortfarande gör ont. Så vad återstår? Läser en fin text på Facebook om hur varje skriven text är en tomografi, hur skrivandet berättar den egna historien för den som skriver – den här texten är ursprungligen skriven av isländska Erna Mist och översatt av John Swedenmark.

Har idag plockat fram det jag skrivit om mitt återupptagna liv med min fd man, som blev alltmera dement och behövde hjälp. Jag kunde ge den, även om vi var skilda. Och gjorde så gott jag kunde, tills han dog i december 2020. Smittad av covid på sjukhuset.

Ingen direkt feelgood-läsning, snarare feelbad. Men också en tid jag inte vill ha ogjord. Är inte klar över vad jag lärde mig, kanske att inte ta någon form av liv för given. Idag blev jag inspirerad av en vän på Facebook, som äntligen sett till att få ut sina berättelser från livet via Amazon. Och på Kindle, som jag därmed kan läsa (som inte har Apple). Så, jag har så här långt skapat ett konto hos Amazon med de uppgifter de vill ha. Har börjat fundera över omslagsbild, även om jag än så länge inte har en aning om hur det kan bli en sådan. Tänker också på hur den här e-boken (för än så länge är det enbart en sådan) ska presenteras.

Kanske går jag vidare, behöver bestämma mig för om det manus jag har ska ha våra ”riktiga” namn, eller de påhittade som är där just nu. Försöker förstå och bestämma mig för hur min fd man skulle vilja att hans sista tid i livet beskrevs, när han nu inte kan göra det själv…

Har ett par tänkbara omslagsbilder i huvudet (och på datorns skrivbord).

Den ena är en tom sko, den som kom hem med bud när mannen varit på sjukhus. Skon visade sig innehålla hans saknade klocka. Samma sko kom inte hem, när han avlidit på nästa sjukhus, klockan hade då fått stanna hemma och han behövde ingen sko. En annan bild där han går med sin rullator ut genom grindhålet vid mitt hus i Roslagen, trött på att höra mitt tjat om att gå en liten sväng.

Jag har skrivit om hur den som är anhörig tappar tålamod och ork, och inte alls är ljuvt hjälpsam och förstående. Tack och lov har jag också berättat att min fd man aldrig någonsin blev lika sur och gapig som jag. Han tycktes anpassa sig till sitt förändrade liv, utan att bli deprimerad.

Och jag vet inte varför någon annan skulle vilja läsa den här boken. Den som är i samma situation som vi var vill förmodligen inte bli påmind om hur det kan vara. Den som inte är där vill nog inte heller veta. Och demenssjukdomar av olika slag yttrar sig på olika sätt, det finns många variationer på temat. Det är långfredag idag, en lång och grå dag här i Roslagen. Mitt knä hindrar mig från att gå ut och gå. Nu ska jag läsa vidare i Så kan det gå av Henrik Tengby. Hans äventyrligheter gör mig gladare till sinnes.

5 april, klockan 9-14 är det elavbrott här hemma, så förmiddagskaffet följer direkt på frukosten. Mulet eller disigt, vet inte riktigt vilket, väderprognosen flaggar för möjlig snö. Jag anar solen där ovan diset.

Varför vissnar tulpanbladens toppar före blomman? Trist, inte vackert. Själva tulpanen är vacker också när den drar ihop sig och dör. Inser att elavbrottet också stänger av min router, inget internet alltså.

Eftersom jag ändå skulle in till Norrtälje och hämta körkortet, så sitter jag nu på biblioteket och använder deras internet. Tyst och lugnt, på övre våningen.

Var in på apoteket för att köpa dagkräm med solskydd, de hade inte märket. Har nu beställt via nätet.

Hemma igen, i ett kallt hus – eldar i vedspisen. Mycket lätt snöfall, ett par grader varmt, känns kallt. Klockan är bara halv ett, så det dröjer nog ett par timmar till innan el-elementen värmer huset. Poncho på.

Nu har strömmen kommit tillbaka, och det snöar kraftigt. Vitt där det nyss syntes nytt och gammalt gräs. Vill inte ha mera snö! Det blir långsamt varmare i huset.

Läser La Peregrina av Cecilia Samartin, från omloppshyllan på biblioteket. Välskriven feelgood, utan de alltför klichéartade uppläggen. Storsäljare i Norge av alla ställen. Tror att jag läst den bok som föregick denna, Señor Peregrino.

Just nu, klockan 15, snöar det inte längre. I alla fall nästan inte.

”Skriv dåligt bättre” tycks vara ett ofta förekommande råd till skrivande människor. Jag är för feg för att skriva riktigt dåligt – tror jag, ingen har snällt nog anklagat mig för att vara bra på det. Städtanten i mig plockar bort upprepningar (om jag inte tror mig ha en avsikt med dem), rättar felskrivningar och korrekturfel (autocorrect avstängt). Resultatet blir varken riktigt dåligt, eller för den delen, riktigt bra. Bara någon gång, mycket sällan, kan jag känna att det finns en kraft i det jag skrivit. Någonting som är starkare än de flesta av alla orden. Sällsynt. Just nu länge sedan.

Behöver nog läsa igenom sådant jag redan skrivit, kanske hitta något som går att fortsätta med. Kristina och Andrès känns avlägsna, lever inte i mig och inte i orden jag försökt skriva. Jag skrev om de sista åren med min tidigare man och mina barns pappa, om oss och vår sista tid tillsammans, medan hans demens tilltog och han till slut slapp leva längre. De texterna har jag låtit ligga, har inte visat dem för någon. En del har nog sluppit ut i min blogg, men inte allt.

Och mitt i detta sitter jag i mitt kök och undrar hur hälsosamt det är att ha en vedspis som visserligen brinner, men också ryker in så fort jag öppnar luckan… Parallellt med att jag sippar på min Dry Martini, i ett större glas än det jag nyttjade i Juan les Pins, och funderar på middagsmat.

Tänker också fortfarande på ”tro respektive andlighet” och den inflammerade ordväxlingen på Facebook – för mig blir det hela ett otrevligt exempel på hur fel något lätt blir. Ingen av de främst inblandade är (enligt min uppfattning) mera fel ute än den andra. Båda har sina övertygelser, och all rätt i världen att ha dem. De är bara olika – och när inte den ena delar den andras uppfattning – så blockeras en av dem. Den som svarade på en fråga och ett inlägg på ett klokt och genomtänkt sätt. Får mig att aldrig någonsin våga lägga ut en fråga på FB, om jag inte tål att någon tycker annorlunda än jag, tror annorlunda än jag. Så kanske de här dumheterna ändå fick ett bra resultat för min del, att tänka innan jag slänger ur mig något…

Nu har jag just avslutat frukosten och diskat, tänt vedspisen och tittat ut på en dimmig omgivning. Ett par grader varmt, kanske blir det någon sorts nederbörd, ingen sol. Det känns verkligen som långfredag.

De här blomstren vissnade i december på mitt köksbord

Hänger lakan ute, det blåser bra och solen skiner. Snön ligger kvar, fick pulsa till tvättstrecket. Det är skönt att vara hemma igen, och det är konstigt ovant. Hittar inget bättre ord. Saknar – som alltid – havet.

Har träffat äldste sonen och familjen förra helgen, den här veckändan var yngste sonen här hos mig. Och påskafton åker jag till Uppsala och träffar syrrorna. Så det är inte människor som saknas mig. Men något.

Skriver enbart något blogginlägg emellanåt, inget annat. Kanske är det skrivandet jag saknar? Definitivt saknar jag tron på att jag har något viktigt att säga, att skriva om. Eller så stör det mig bara, att jag kom hem till vinterns mesta snö och kalla nätter. Det jag trodde jag skulle slippa genom att åka söderöver…

Mitt knä är fortfarande opålitligt, gör ibland rejält ont även om jag kan gå och böja på benet utan bekymmer. En irriterande konstant otrevlig känsla, inte jätteont, mera som lite gnagande nånting.

Jag läser, det mesta skräp. Löser sudoku och wordle. Tvättar, diskar, lagar mat, förströr mig. Har tråkigt. Mitt liv är trist, och eftersom jag just kommit hem från en resa, har jag inte någon ny resa ”inom räckhåll”. Jag kan fundera och fantisera, väga för och emot hit och dit, men inte riktigt se fram emot just någonting. För ögonblicket, kanske går den här lätta deppen över när det faktiskt blir vår och varmare, och tulpaner och påskliljor i det jag fortfarande kallar rabatten.

Tisdag, när jag kom hem efter att ha lämnat böcker, handlat och tankat bilen i Norrtälje, låg en avi om rek i postlådan. Mitt körkort, bra att slippa köra mera än en vända till utan. Får hämta det i morgon.

Byter täcke till ett tunnare, tror på värme och vår! Och middag idag blir nog en kantarell- och västerbottenpaj till nedsatt pris, på Ica. Handlade också på Lidl. Där var det trångt, så var det inte på Ica. Bara vid disken för lösgodis. Fortfarande har jag status ”storstammis”, så en gratis rulle bruna bönor fick följa med hem. Fick också 5% pensionärsrabatt eftersom det var tisdag. Kanske gör det skillnad, att vi konsumenter sprider våra gracer. Konkurrensverket hintar om att det är för klen konkurrens mellan de stora kedjorna…

Middag: kantarell- och västerbottenost-paj (Icas egna, nersatt från ca 40 kr till 20 på grund av kort datum). Jag åt den, hittade definitivt inga kantareller, inte ens spår av sådana – och om osten kan jag inte uttala mig, Pajbotten var blöt. Trist skapelse, inte ens värd det nedsatta priset. Köp inte Icas pajer, jag ska försöka komma ihåg att inte göra om det!

Fortsätter läsa Lapierre´s Glädjens stad, om Indien och Calcutta och stadens invånare. Plågsam läsning om en kultur som är obegriplig för mig. Kopplar av lite med Atwood och hennes Att förhandla med de döda – en författare om skrivandet.

Strålande sol, blå himmel när klockan är halv sex på eftermiddagen. Det blir bättre, ljuset tar sig för var dag, vårkänslan ökar när jag tittar på vitlöksstråna som sticker upp i lastpallen vid altanplanket. Kanske kan jag skörda vitlök till hösten. Pelargonerna ute innanför altandörren har jag nog gett upp hoppet om. Det ser anskrämliga ut. Kan kanske göra nytta i komposten som jag aldrig hämtar något ur. Det mesta där verkar fortfarande för skrymmande och icke-komposterat.

Hararna far omkring på gärdena, leker eller slåss om parningsmöjligheter, vad vet jag. Kul att se dem. Och roligt även att se grågässen, trots att den som äger åkermarken nog inte är glad åt deras ätande. Vårtecken. Har inte sett vare sig tranor eller tofsvipor än.

Trist tråd på Facebook angående ”tro” respektive ”andlighet”, frågan var varför vissa föredrar ordet ”andlighet” framför ”tro” – och företrädare för tro tycker att de som inte delar deras uppfattning inte är okej, och blockerar åtminstone någon talför tyckare. Överilat menar jag, både tro och andlighet må rymmas, utan att någon av de mera troende eller de mera andliga ska skämmas, eller skrämmas bort. Frågan ställdes, men svaret behagade inte. Det får mig att tappa lite respekt för frågeställaren.

1 april 2023 – solen lyser och det är fem grader kallt när klockan är halv 9. Har fått två nya kollegieblock att skriva rent åt sonen.

Igår festade vi på oxfilé och rostad potatis och bearnaisesås, körsbärstomater. Idag blir det smörgåstårta med rökt lax och räkor, hårdkokta ägg, rödlök, majonnäs och crème fraiche, dill, gräslök. Spanska jordgubbar som efterrätt (tämligen oätliga, sen insikt.) Och i morgon, innan han åker hem igen, kokt torsk med äggsås, en favorit.

Jag har just avslutat min frukost, havregrynsgröt med äppelmos och mjölk, mjukt tunnbröd med några skivor av oxfilén från igår (som jag inte orkade äta upp), te har jag kvar i muggen en stund till. Sonen sover, det kan han behöva eftersom han när han ska till jobbet går upp vid 4-tiden på morgnarna.

Köpte tändbriketter igår, får se om det blir lättare att tända vedspisen.

Och alltför fort är det söndag, och dags för sonen att åka hem igen. Jag tvättar lakan etc, skjutsar honom till Norrtälje och bussen, lämnar ännu en Bokbörsen-bok i posten på Ica, handlar mjölk och mandelkubb. Vägrar betala 27 kronor för en kanelbulle. Kör olagligt hem, körkortet kommer nog inte förrän efter påsk.

Har tagit in ved. Upplever just inte att tändbriketterna gör det lättare att få fyr i vedspisen. Gläds åt vitlök som kommer upp i pallen utanför köksfönstret – satte några sättklyftor i höstas. Påskliljornas blad börjar komma i ”rabatten”, plus en ensam snödroppe, den enda som återstår av de 100 som petades ner i jorden för tio år sedan. Det är ingen välvårdad rabatt. Tacksam för allt som kommer upp.

Sol, blåsigt, några plusgrader. Vackert. Och tyst och tomt i huset. Inviterad till ena syrran i Uppsala på påskafton, det gladde både mig och sonen, som nog är lite bekymrad över att jag är alltför ensam alltför ofta. Jag försöker hävda att han och jag har olika behov av ensamhet.

Mina orangeröda tulpaner är nerklippta och vackra på köksbordet. Julstjärnan lever fortfarande på fönsterbrädan, men ser lite ”snurken” ut.

Köpte fem böcker för tjugo kronor på biblioteket i fredags, när jag hämtade sonen vid busshållplatsen. Några läser jag, andra är redan inlagda på Bokbörsen. Med en kostnad om fyra kronor per bok blir vinsten bra, även om det tyvärr fortfarande ofta är så att portot är högre än priset på boken.

Behöver byta tonerkassett i skrivaren, den nuvarande hoppar över en bit till höger på papperet när något skrivs ut. Eller, skriver ut det knappt läsbart. Kanske mår inte skrivare bra av att inte användas på tre månader. Har köpt ny toner.

Har börjat använda Bank Norwegian´s kreditkort när jag handlar, i butik och på nätet. Några poäng till Norwegian som kan användas till inköp av flygbiljetter, inga kostnader om man betalar fakturan som man ska. Och det gör jag. Numera. Autogiro. Flera fördelar än att handla med SHB´s bankkort.

Både Telia och Hallon höjer sina priser, hänvisar till inflationen… Bara med 20 kr per företag, men ändå. Handlade på Lidl (och lite på Ica) till helgen med sonen. Oxfilé från Lidl var alldeles perfekt, mör och smakrik. Dyr, men det är den annanstans också. Vill undvika Ica så mycket jag kan.

Läser Margaret Atwood Att förhandla med de döda – en författare om skrivandet. Citat i begynnelsen: Att befinna sig i ett hål, längst nere i en grop, i nästan total ensamhet och upptäcka att det bara är skrivandet som kan rädda en. Att inte ha något ämne för en bok, inte någon idé till en bok, är som att återigen befinna sig före en bok. En enorm tomhet. En tänkbar bok. Före ingenting. Före någonting som liknar livet, naket skrivande, som någonting som är fruktansvärt svårt att övervinna. Marguerite Duras, Ecrire.

Måndag 27 mars 2023 – snöar oavbrutet. Mitt knä gör ont men jag har satt på ett knäskydd som lindrar lite. Försöker avboka tiden hos audiologen i morgon bitti, dels för att jag inte tror att jag kan köra med ont knä, dels för all snö. Gul varning innebär att det kan bli knepigt. (Att jag inte har något körkort spelar också in. Har mejlat Örjan om posten.) Ny tid Audika 17 april kl 9.30. Jag är väldigt nöjd med att jag bokade av tiden, när jag tittar ut genom fönstret. Det formligen vräker ner snö. Jag tänker inte förflytta mig förrän möjligen på fredag, men har sagt till Anders att det kanske är bättre om de kommer på lördag morgon/förmiddag, så att jag slipper köra i mörker och halka…

Kört en tvättmaskin, betalt in moms och deklarerat. Känner mig nöjd med det dagsverket, har också avslutat Spotify premium. Lyssnar inte tillräckligt ofta.

Middag blir något jag hittat i frysen, med egyptisk ”färskpotatis” till, och vinbärsgelé. Törs inte gissa vad köttet är, pulled pork kanske . Lite lapskojs över det hela. I morgon fisksoppa.

Såvitt jag begriper har det fortsatt snöa hela natten, och gör så än när klockan är halv 10 på tisdagen. Liite sol, kraftig vind. Har borstat rent trappen, att skotta en gång till grindhålet blir en senare fråga.

Hårdkokar ägg, mosar med schalottenlök och Kalles kaviar och brer på mjukt tunnbröd. Te. Lunch. Hänger tvätt, inne. Eldar i spisen som ryker in, men bättrar sig. Brandvarnaren visade att den fungerar.

Tji fick jag, som trodde jag skulle kunna rymma från snön. Den bara väntade tills jag var hemma igen. Försöker googla fram varifrån uttrycket ”tji” kommer, men hittar inget ursprung.

Läser fantasy av Raymond E Feist, Prince of the Blood. Stod i min bokhylla, där finns några olästa. Vill inte köra bil just nu, till biblioteket till exempel. Mitt knä gör fortfarande ont, även om jag kan gå. Och det snöar.

Klarar wordle på fyra försök, inget av sudoku idag. Diskar i stället.

Halv fyra på eftermiddagen lyser solen lite försiktigt, det blåser fortfarande, men snöar inte (just nu). Jag har skottat mig ut till vägen och kan också få ut bilen om det behövs. Någon dag snart måste jag åka in till Norrtälje och hitta någon som kan fotografera mig för nytt körkort. Behöver nog klippa håret dessförinnan.

Promenaden till brevlådan för att hämta min post fick mig nästan på fall. Is under snön. Det gick bra tack vare att jag redan gick så försiktigt på grund av mitt knä. ”Inget ont som inte har något gott med sig”, eller hur det nu var.

Mera snö, nu, klockan är fyra. Letar körkortsfotograf och tror mig ha hittat en jag hittar till.

Natten mot onsdag var kall, minus 13 grader vid 7-tiden. Nu under dagen ett par plusgrader och inte mera snö. Sol i förmiddags, nu disigt.

Har ställt ut soptunnorna ifall att. Trappen är sopad, bilen översnöad. Den får vara det tills det är dags att använda den.

Tvättat ännu en maskin, som nu hänger för att torka. Och bäddat gästsängarna, eftersom sonen och hans vän kommer hit till helgen. Dammsuger kök och hall. Resten får vänta till en annan dag. Sålde en bokbörsen-bok igår. Bra, lite inflöde behövs.

Torsdag, kall natt, solig dag. Det tog en bra stund att få bilen fri från snö…

Jag har fotat mig för körkortet och skickat in, klippt håret, varit på systemet, och Lidl och Ica och biblioteket, köpt tulpaner och postpåsar och skickat bok. Nu är jag slut som artist, sitter vid köksbordet och pustar. I morgon ska Anders och jag äta en festmåltid, och dricka bubbel till.

Mitt knä fungerar att köra med, även om det är jobbigt att gå om jag samtidigt bär en tung kasse. Får ta det försiktigt ett tag till.

På flygplatsen i Nice, planet är kanske försenat en halvtimme, än är klockan bara kvart över nio och ordinarie tid är 10.40 – med boarding från klockan 10. Jag sitter på ett ”café” och fikar, har ätit ännu en tarte au pommes, alla olika. Köpt vatten också. Dyrt, 12-13 Euro för alltihop.

Säkerhetskontrollen var mycket noggrann, jag kändes av över hela kroppen, scannades, fick ta av ring och armband, stå på ett ben så att skorna kunde kollas. Varför vet jag inte. Nyss när jag köpte kaffet höll jag på att glömma boardingkortet, en vänligt leende ung man kom med det. Jag blir virrig när det är mycket på gång. Har jag alltid varit sån?

Stina gratulerade mig på Gerda-dagen, hon var tack och lov den enda.

Nåja, nu sitter jag bra vid ett bord för fyra, ryggsäck, jag och tvättkasse i varsin stol.

Nästa resa: mindre bagage, mindre ryggsäck (om jag skriver det tillräckligt ofta på många olika ställen kanske jag kan komma ihåg det).

Minst 35 minuter till boarding, förmodligen ytterligare en halvtimme. Jag vill hem. Trots att det är skitväder, regn och kanske snö, kallt också? Vet inte vilken temperatur det är idag. Men inte är det som här. Bordsgrannen kommer tillbaka efter toalettbesök, med ty åtföljande fixning av hår och make-up. Hon har en man som vaktar hennes pinaler, jag orkar inte släpa mig och resten nerför trappen.

Det börjar bli trångt, men jag sitter där jag sitter.

Kvart över elva började boardingen, och så småningom kom alla ombord. Innanför min plats satt två personer som flera gånger måste gå på toaletten, och jag därmed måste upp och sedan sätta mig igen. Sista gången jag gjorde det hände något med mitt vänstra knä. Jag vred antagligen på benet samtidigt som jag for upp eller ner. Nu har jag så jävla ont att jag inte kan gå. Om ingenting är bättre i morgon får Erik och Lotta köra mig till akuten. De erbjuder mig att bo här några dagar för att se att jag blir bättre – och kanske blir det så. Det visar sig i morgon.

På Arlanda fick jag hjälp att bära av en vänlig ung man, som gick långsamt bredvid mig till bagageutlämningen. Hoppas han förstod hur tacksam jag var för den hjälpen. Jag fick tag på en vagn och kunde ta mig ut med pick och pack till Erik, som väntade utanför, bakom taxibilarna på en absolut förbjuden parkeringsplats. Han kunde inte lämna bilen och gå in och möta mig. Jag tog mig in i bilen och pustade ut.

Och väl hemma hos Erik och Lotta fick jag också träffa både Simon, Albin, Tove och lilla Mileah. Och jag har skickat bilder på henne till Anders. Hon är fin och väldigt liten, med mycket hår.

Söndag 26 mars 2023, Mats födelsedag för 56 år sedan. Jag är hemma, kan gå försiktigt, knät är betydligt bättre än igår, men inte bra. Lotta skjutsade mig och vi handlade i Rimbo, och Erik kom efter i min bil… De fick mycket besvär med mig, ”självklart” är enda kommentaren när jag uttrycker min tacksamhet.

Har packat upp och plockat undan, har ett lass tvätt, men gör inget åt den förrän i morgon. Varmt och gott i huset, har nu dragit ner elementen lite. Min tomma kyl och frys har Örjan satt igång, han är omtänksam. Letar förgäves efter islådan till min Dry Martini (hade en oöppnad Marezzo i kylen) och lite gin. Och tekannan jag köpte för 4 Euro på loppis i Antibes höll i transporten.

Pelargonerna som stått ovattnade ser anskrämliga ut, tunna skott som sträckt sig efter ljuset, en har nog dött alldeles. Men de får stå där tills det blir dags att möjligen plantera om dem. Julstjärnan som övervintrat hos Lotta är lika fin nu som den var före jul, och även min andra storbladiga blomma har mått bra där.

Det är skönt att vara hemma. Inga spår av möss någonstans, mina påsar med använd kattsand har tydligen fungerat som skrämsel. Bara i en kastrull i grytskåpet låg en ensam liten muslort. I fjol när jag kom hem fick jag slänga en madrass i ena gästsängen, eftersom möss gjort ett skönt bo där i min frånvaro.

Hoppas nu bara att mitt knä inte bråkar mera med mig imorgon än idag. Nu ska jag bara ta kontakt med gårdens snälla förvaltare och få den post han tagit hand om. Ett par nya bankkort till exempel, och papper att fylla i till Transportstyrelsen för nytt körkort… Måste också kolla när det var jag skulle till audiologen för ny hörapparat.

Välkommen hem, Margareta.

Härhemma behövs inga solglasögon

Så, nu när klockan är sex snart på torsdagseftermiddagen, kan jag inte lyssna till flera böcker på Storytel. Någonting är slut, och jag tänker inte forska i vad eller hur, eller vad det kostar att förmera. Boken jag läser får vänta tills jag är hemma.

Dagens middag, forellrom, Crème fraiche, schalottenlök och bakad potatis, var god. Tror därmed att det blir bacon och omelett i morgon, äggen behöver gå åt (och kanske ett besök på Terre et Mer). Kan inte med att slänga mer än nödvändigt, och ägg låter sig inte lätt tas med hem. Har gjort slut på vermouthen (den franska) till mina Dry Martinis, så nu blir det Gin tonic med det som är kvar. Behöver komma ihåg att fylla på kylen med två Indian Tonic´s. I morgon. Lyckades hitta rätt nyckel till garaget och kunde därmed ställa tillbaka ”dramaten-väskan”.

Försöker få plats med det jag fick plats med när jag for hit, verkar lite svårt. Fixar det i morgon. Har skrivit och tackat i min väns gästbok – gjorde detsamma för tjugo år sedan. Tid går ibland fort.

Det känns lite sorgligt att kanske inse att jag nog aldrig kommer hit igen. Inte så att jag har saknat Juan les Pins under de år som gått sedan förra gången, men lite sorgligt är det. Vet inte riktigt vad ”det” är. Jag har börjat hitta här och i Antibes, jag börjar faktiskt förstå och våga försöka prata franska. Det är delvis sorgen. För jag är ganska säker på att jag inte återvänder hit. Mina vinterrymningar vill ha lite varmare klimat, än så länge vet jag inte riktigt var. Teneriffa, tja. JLP, tja vad värme beträffar. Det var lite kallare här än jag trodde, lite svalare.

Jag vill inte frysa, vare sig hemma eller borta. Kommer just på att jag glömt att mejla förvaltaren därhemma, och be honom värma upp huset lite. Det tycks behövas till helgen. Gör det. Och han svarar att han ser till att jag får varmt när jag kommer hem. Tack.

Fredag morgon, tvättat håret, och hängt handdukarna som Mme Cornago ska tvätta på tork.

Ingen information om någon busstrejk på linje 82 till flygplatsen i morgon. Hamnar på terminal 2, och får ta transfer till terminal 1. Det gick bra förra gången så det må fungera nu också.

Går ut en kort promenad i blåsten, är snabbt hemma igen med en chausson au pommes, som blir dagens ”lunch” till kaffet på balkongen. Nu blir det inga fler vändor längs stranden, åtminstone inte den här gången. Träffar min kvinnliga granne i hissen igen, och vi utgjuter oss både över att det är ”kallt” idag – inte sant, termometern säger 17 grader, men vind och dis som skymmer solen gör att det för de infödda är kallt… Jag kontrar med snön i Sverige, och att jag återvänder i morgon. ”Bon voyage” blir det självklart artiga svaret. Uppskattar fransk artighet, nyss steg två personer som gick på den relativt smala trottoaren längs stranden åt sidan för att släppa fram en cyklist. Denne tackade för tillmötesgåendet med en fransk gest. Vi har en del att lära där.

Jag har i alla fall lärt mig säga ”bonjour” när jag kliver på bussen, och ”au revoir” när jag kliver av. Ögonkontakt bidrar också till vänligt bemötande.

Klockan är halv tre, jag är hyfsat färdigpackad (handlar om resväskan, inget annat), har slut på tiden på Storytel, det får bli en bok från bokhyllan. Någon jag inte läst hittills, Annie Ernaux är utläst. Hittar ytterligare en bok av Ernaux, L´événement. Hinner förstås inte läsa ut den, men det kan jag göra hemma. Men nej, just nu är jag nog lite trött på nobelpristagaren.

Windsurfarna har roligt på havet, i den kraftiga vinden.¨

Hittar Stina Jacksons Silvervägen, och börjar läsa. Den verkar både otäck och välskriven. Har läst ut boken, och den var både otäck och välskriven. Mer sådant vill jag inte ha i kväll.

Nu har windsurfaren, småseglare och vadare försvunnit från havet. Stranden är tom sånär som på några hundpromenerare. Fortfarande blåsigt, och disigt innan det blir mörkt.

Har pratat med äldste sonen, ”någon” hämtar mig i morgon, jag får ringa när jag landat (de bor nära). Så fika med familjen och det lilla nya barnet, Mileah, som jag just sett bild på påFacebook. Jag stannar över natten, och far hem till mitt på söndagen. Hoppas snön väntar med att falla tills jag är hemma.

Ett blommande träd i Jardin Pauline i Juan les Pins

Nu har jag kollat – tågstrejk på lördag, alltså får jag hoppas på bussen vid Regence. Ingen info om att den strejkar. Eller fixa en taxi – ny koll på lördag morgon… Det är bara onsdag idag. Min vän Nina fick en hastig avresa från Orleans till Paris igår, eftersom det är tågstrejk även idag. I Frankrike är man duktiga på att strejka, och det fortsätter tydligen även om den nya pensionslagen sägs vara i hamn.

En pappa leker med sina två små flickor på stranden, de jagar varandra efter ett komplicerat mönster som jag inte förstår. Så hissar han den mindre högt upp i luften, och jag kan nästan höra hennes förtjusta skrik. Den aningen större flickan åker också upp, men inte lika högt. Han fångar dem. Han simmar en kort vända, flickorna springer i strandkanten. Idag.

Har tagit min promenad (4 000 steg), druckit den största och dyraste öl som fått plats i ett glas. Kom hem utan problem, köpte en tarte au poire på vägen, plus pain tradition. Nu hemma på balkongen i ljuvlig sol.

Och vadarna de vadar.

Tisdag 21 mars 2023 – har bestämt med Anders att han och Lotta kommer till mig helgen efter att jag kommit hem. Zoomat med Nina, som far till Paris i morgon, och hem till Sverige den 6 april. Kanske ses vi något i påsk, annars därefter, hemma.

Jag tog bussen till Antibes och åt ostron, med ett glas Sauvignon blanc till, 2 Euro dyrare än med chardonnay. Godare. Igår glömde jag mobilen med stegräknare hemma, men gick nog 3-4 000 steg. Idag blev det 8 000 steg, benen är trötta. Har sagt au-revoir till Antibes och den trevliga flickan i ostronbaren. Stora inköp: Wettex-dukar och soppåsar.

Hos bagaren en bakelse, St Tropezienne, med fluffig grädde och något svårdefinierat annat, plus den ständiga vaniljkrämen. Fick kallas lunch. Nu hemma, har suttit på balkongen någon timme, och är för ögonblicket inomhus i fåtöljen. Det blir bakad potatis med någon röra eller bläckfisksallad till middag. Klockan är halv fyra på eftermiddagen.

Sol hela dagen hittills, nu mera disigt, men fortfarande varmt och skönt. Har vattnat blommorna lite.

Klockan fem sätter jag på ugnen för att baka en potatis. Gör röra av bläckfisksallad med oliver (häller av oljan), vitlök, majonnäs, crème fraiche, lite inlagd ingefära (för att burken skulle bli tom), lite Maille grov senap, salt och peppar. Blir nog bra till potatisen, någon av de andra återstående middagarna blir det forellrom och bakad potatis, med smör och crème fraiche, och schalottenlök. Och en kväll ett par skivor fransk bacon, med stekt brödskiva och stekta ägg. En annan kväll tunnpannkakor, eftersom jag har ägg kvar… Och vill jag inte matlaga, så har jag fina Terre et Mer runt hörnet. Kanske ska ta bacon och ägg till lunch på fredag, och besöka restaurangen en sista gång på kvällen.

Inser att jag verkar matgalen. Vad ska en ensam kvinna roa sig med… Googlar les ormes och lär mig att det nog enbart är namnet på en kommun i Frankrike, betyder såvitt jag begriper ingenting speciellt. Har sett det på vita och roséviner. Har inget med ormar att göra.

I morgon kommer syrran hem från Thailand, och andra syrran i Uppsala blir glad. Ibland önskar jag att även jag bodde i Uppsala, men så inser jag ju att där har jag enbart mina systrar (och deras familjer). Jag är inte hemma där, noll historia. Det räcker för min del att ha hamnat i Roslagen utan historia. Jag är tacksam för att så smått fått lära känna ett okänt landskap, men det räcker med den här gången. Resten av livet får nog tillbringas i Roslagen, åtminstone större delen av tiden. Vintermånaderna vill jag vara annanstans, så länge jag kan.

Syrran tyckte också att jag skulle låta bli att köpa dyrt puder (bloggen häromdagen) och i stället inhandla nässolskydd. Jag tror nog jag behöver både och. Det ena för ute och det andra för inne.

Jag tyckte det var roligt att se min vackra sondotter göra sig ännu vackrare, hon vet vad hon gör. Det tar tid, och här hade hon den tiden. Och det sminkades inte till vardags. Jag kände inte igen mycket av det hon hade i sina necessärer, men det var kul att se produkterna användas. Hon är fin, och jag är glad att hon till någon liten del är min. Också när jag förstår att hon lever i en väldigt annan värld än min. Vi möttes.

Tycker illa om att Microsoft Edge tar sig in, utan att jag vill det. Försöker få bort en märklig symbol som är fäst ”nertill”, men lyckas inte. Vill inte ha Bling, vill inte ha Edge. Måste jag byta till Apple för att slippa? (aningen skämtsamt). Nu har jag efter diverse icke ihågkomna procedurer lyckats får bort både den konstiga symbolen och edge-krumeluren från det jag ser i nederkant. Bra. Hoppas det håller i sig.

Har försökt se några filmer på Netflix och kollat lite på SVTplay – men inget föll mig i smaken. Inser att jag kan ta av mig hörlurarna. Klockan är 8 på kvällen och jag ska försöka hålla mig vaken ännu en stund.

ostron, före detta, på Le Marché Provencal

Det är söndagskväll, ett lätt regn har fallit och jag har flyttat torkställningen lite längre in på balkongen. Middagen bestod av rester från häromdagen, lammkotletter med tillbehör. Bubbel till, Sofia var inte så intresserad av det, så jag dricker det ensam. Har vakuumkork. En stillsam eftermiddag. Nu är klockan snart halv sju.

Sofia har precis landat på Arlanda, ”hörs lite senare”.

Jag märker hur jag så smått börjat min egen hemresa, plockar sådant som jag inte kommer att använda under veckan (tror jag) och lägger det vid resväskan. Planerar hur och vad som ska tvättas innan jag far, och vad som kan få följa med hem otvättat. Min vän hyresvärden har en kvinna som tvättar och städar när han varit här, hon tar hand om mina lakan också, och slutstädningen. Jag lägger betalningen till Mme Cornago på bänken, bredvid kassen med tvätt.

Det nödtorftigt hopmonterade lilla fällbordet kan jag inte göra mera åt (efter att ha demolerat det och satt ihop, ett par gånger), det håller ihop och det står där. Och jag har sett till att överkastet på soffan är rent. Jag tänker tömma kylen på sådant som inte räcker länge. Förstås slänga alla sopor. Etcetera. Åker inte förrän lördag morgon, men är redan mentalt på väg hem. Jag också.

Vaknar tidigt på måndagen, gratulerar Lena på Cypern till hennes 80-årsdag, via Facebook, kommer inte in på Telias e-post… tydligen har de problem fortfarande. Får meddelande om att koden är felaktig, det är den inte. Mejlar och får väl svar så småningom, vägrar sätta mig i telefonkö.

Halv 9 är frukosten avklarad, det är lite disigt utanför fönstren, ska strax kolla om tvätten från igår är torr.

Har just inget planerat för dagen, ska kolla om hållplatsen vid Regence anger att buss 82 till flygplatsen stannar där. Om, så ska jag ta den kvart i sju på lördag morgon. Planet går strax efter 10. Har just konstaterat (efter titt i kyl och frys) att jag inte behöver handla någonting den här veckan, nu gäller att äta upp det som finns. Ungefär som hemma före avresan hit.

Solen tar sig fram genom diset. Jag sätter mig på balkongen med en kopp kaffe. Kör ännu en maskin med lakan, går bort till Regence, och ja, det ser ut som om buss 82 kan plocka upp mig där. Annan tid dock på hållplatsens information, än på nätet…

Väl hemma igen blir det balkongen i sol som nu tagit sig fram ordentligt, även om ”vädret” säger halvklart. Så skönt. Pasta och god röra till middag, från frysen. Diverse frukt till lunch. Det stora blomstret på balkongen som hade två vackra blommor när jag kom, visar nu fyra knoppar. De hinner kanske inte slå ut innan jag försvinner, men de gläder mig redan.

Halv fem, jag har ätit min middag och en god clementin därefter. Kommer att sakna clementiner som smakar som de ska. Och annat fräscht av frukt och grönsaker, kött som är mört när det garanteras, fisk som är färsk, manuella kött- och fiskdiskar, de senare med män i stövlar som filéar och säljer fisken. Och ostron. Ostron. Det får bli en vända med bussen till Antibes och Le Marché, och ostronbaren där. Visserligen med ett glas Chardonnay som ingår i priset, men även det går ner i sällskap med ostronen. Kanske kan jag få ett glas Sauvignon Blanc au lieu de le Chardonnay. Om det bara finns något ledigt bord, där brukar fort bli fullt.

Jag ska inte låta mig förledas att handla något med mig ”hem”, behöver inte fylla på, snarare tvärtom. Men det kan vara fint att strosa runt lite i Antibes, en gång till. För 20 år sedan var Ulf och jag här, nu är jag här ensam – och det är annorlunda, förstås. Saknar honom.