Anti-feel-good-bok?

Jag skriver, alltså är jag författare.

”Writer” på engelska är bättre, ”skrivare” på svenska låter töntigt. Engelska ”author” kopplar direkt till auktoritet, vilket inte orden på svenska gör – min auktioritet som beskrivare av mitt liv. Kanske just ”beskrivare” är ett bra ord för det jag gör ibland. Några visitkort är det ju inte frågan om, men en bättre etikett än ”pensionär”.

Jag blir så imponerad, och impotent, av alla duktiga skribenter jag möter på nätet. De jobbar på, de skriver och skriver om, de delar med sig av ord, liv, glädje och möda. Och de är disciplinerade.

Har kanske inga hundar som vill sitta i knät som ”mina” just nu. Eller sol som skiner mig i ansiktet och säger ”kom ut i stället”. Jag ska inte skylla min dåliga disciplin på hundarna, den är där dem förutan. Det är inte solens fel heller. Jag är lat. Och lättja går inte ihop med skrivande, det börjar jag inse. Det är bara att jobba på, skriva på. Dessutom är jag ganska feg, törs inte tro att det jag skulle skriva kan vara värt att läsa. Och så tar jag inte reda på det utan nöjer mig (!!) med att leva vidare i det trygga dåliga självförtroendet…

Nyss träffade jag på Kerstin-Svea från Hönö. Hon är trött på alla feel good-böcker, och vill skriva en riktig anti-bok. Kul idé tycker jag. Fast det blir kanske tjatigt, och alltför mycket repetition av det som är tungt och trist och alltför igenkännbart för t ex mig!

Generositeten hos alla dessa skrivare gör mig glad! De delar med sig av det de lärt sig, oftast gratis, några lever på sina kunskaper och tar högst rimligt betalt för det, precis som alla andra gör i vilket jobb som helst. Men också när det är ett yrke finns det generösa med i bilden. Är det kärleken till orden och till att skriva som också skapar givmildheten? Glädjen över att flera älskar att uttrycka sig och berätta?

Blåmesarna äter sig mätta på talgen utanför fönstret. Solrosfröna är slut, och jag har inte pengar att köpa nya för just nu. Där kom de igen, pengarna, eller snarare att jag inga har. Men jag hade att spela för igår kväll, och hade tur när spelsajten talade om att jag stoppat spel vid x kronor,  så jag kunde inte sätta in den sista femhundringen! Den har jag alltså kvar, och lite till – men inte tillräckligt för att betala det jag ska.

Min mamma hade ett uttryck som skulle passat bra här, men som jag glömt den exakta ordalydelsen av. Det gick ut på att ”allt ordnar sig på något sätt”, något om ”nog föder gud höken”.

”Då tar f-n bofinken” var ett annat, och det är inte det jag far efter här. Syrrorna kanske vet. Ibland är jag ledsen att jag inte försökte komma ihåg mammas många uttryck bättre, jag tror inte att någon idag har så många sådana där citat, ordspråk eller vad det nu är som man kanske hade förr.

Just nu är det fem blåmesar och en talgoxe i den gamla nätkassen med talg – kassen skulle kastas, men låg kvar i källaren och bra var det. Men den kanske inte är så trevlig efter säsongen, då har den nog gjort sitt.

Ännu ett uttryck, ”gjort sitt”. Tjänat ut, är inget att ha, utsliten, slut, duger inget till längre. Har jag gjort mitt? Nej, inte ännu. Vad det nu är jag ska göra – beskriva kanske? Mitt liv som spelmissbrukare har varit intensivare än många av de andra, många åren. Mera av överväldigande liv, eländigt och sorgligt, ledsamt liv, förtvivlad energi, och paralyserande sorg. Och tvångsmässiga handlingar. Som om jag inte vore inblandad i dem. Som om någon annan än jag själv är den som spelar bort pengar. Inte så stora pengar numera, men nödvändiga pengar.

Är det detta jag ska beskriva? Vilken deprimerande läsning i så fall. Feel good-böcker kan slänga sig i väggen, här är definitivt ett alternativ. Inget lyckligt slut, inga fantastiska mirakellösningar, inget enkelt tillfrisknande från beroendet. Bara ett småttigt liv, ganska trista dagar med och utan spelande, matlagning och städning, bloggande och beskrivande. Och ensamma tankar om resten av livet, relationer, det där håret på golvet hos frisören som ÄR mitt, mammas händer som nu är mina, spegeln med en bild jag inte riktigt känner igen. Men börjar vänja mig vid.

Vad ska jag göra med alla ord? Vill någon ha dem? Via nätet kan jag ju dumpa dem var som helst. De kan drabba dig i din soffhörna, eller när du själv tröttnat på att blogga och sitter och slötittar på andras skriverier. Bevara dig från att läsa dem, eller läs och skyll dig själv!

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Anti-feel-good-bok?

  1. Mimmi skriver:

    Jaaaa!
    JAG vill ha dina ord Margaretha 🙂
    Du uttrycker dig så vackert och trots det smärtsamma så finns det en skönhet i dina ord.
    Ett bra sätt att boosta en luggsliten självkänsla, som den duktiga bloggare du är, kan kanske vara att koppla statistik till bloggen? Om du inte redan gjort det förstås? Så att du ser hur många som läser och följer bloggen.
    Tänker också att någon ”beroendesite” – finns säkert flera? – borde vara intresserade av att länka till dig.
    Då skulle du också kunna hjälpa andra medan du hjälper dig själv..
    Varma kramar från Mimmi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s