Jag ska så småningom gå och lägga mig, och sova. Om några timmar är det officiellt kväll.
Brukar somna ganska fort, speciellt om jag druckit vin på kvällen. Och när jag somnar vet jag att jag vaknar vid 4-tiden på morgonen, full av ångest inför nästa dag. Och totalt oförmögen att somna om, inte förrän efter ett par timmar gör jag det, somnar så där otäckt tungt och vaknar småningom med ett obehagligt ryck och vet inte riktigt var jag är och varför.
Känner ni igen det här? Det kan ju inte vara så att jag är den enda som har det så här om nätter och morgnar. Väl?
Är det bara jag som ligger där på morgonen, när jag vaknat för andra gången, och kniper ihop ögonen för att inte visa att jag är vaken, för att lura mig själv att jag fortfarande sover? Jag är svårlurad.
Jag vet att jag är vaken och har en ny dag att ta itu med. Att den nya dagen är där, vare sig jag vill det eller inte. Jag kan bara välja att gå upp, bädda till sängen, duscha, kanske tvätta håret – det brukar hjälpa – klä mig, plocka fram frukosten, äta frukosten, dra igång datorn, kolla lite nyheter, kolla mejl, kolla skrivsajten 1av3.se, blogga, läsa andras bloggar, laga lunch, gå ut om det är vackert väder, städa, plocka, stryka någon enstaka gång, tvätta, hänga tvätt. Vinka åt grannen, vattna blommorna, flytta någon tavla, laga middag. Äta middag. Svara i telefonen om någon ringer. Kanske t o m ringa någon själv. Skriva upp vad som behöver handlas, om/när jag ska handla. Städa lite igen, och plocka. Flytta saker. Hålla ångesten stången. Och faktiskt vara glad åt att jag har ännu en ny dag…
De där vargtimmarna känns igen. Ibland. Vi har nog alla olika sorters ångestar som vi kan älta de timmarna. Men det blir ju alltid morgon och det är faktiskt en lycka i sig! Tänk bara att kunna resa sig upp och gå ut i köket! När du rasade vid rävfällan kunde du faktiskt ha slagit ihjäl dig! Men det blev ont i rumpan, tack o lov! Själv rasade jag på Centralen i Stlm för 2 v sedan, pga provisoriska plankor i en provisorisk utgångskorridor. Föll handlöst o trodde att jag var död, men en kille drog upp mig och jag kunde både stå o gå (var spiknykter, och det är väl då man brukar slå sig som värst?) Fick ta taxi dock till festen för visst ömmade benet som nu är gult…… Men det var det jag ville säga, trots ångest o djävulskap är det ändå rätt fantastiskt att vi lever, eller hur? Halleluja! 🙂 🙂
Kramar Barbro
GillaGilla
kramar dig också, M
GillaGilla