Max performance – säger datorskärmen att den är inställd på, jag sitter ute och skriver, vad syns inte utan den inställningen! Har jag samma inställning?
Jämfört med vad? Är nog där igen, att jämföra det jag åstadkommer med andras bidrag – vännens välskrivna och välinformerade bok (på engelska!) om Kenya, topplistornas skribenter på 1av3.se, de få kommentarerna och noll följarna till min beskrivarblogg.wordpress.com.
Varför låter jag andra bestämma vad mitt är värt, och det utan att de ens är tilltalade eller vet om det? Var skaffade jag mig den här låga självkänslan, vad skyddar den mig mot? Är den en rustning som gör att jag aldrig behöver pröva, aldrig utsätta mig för risken att bli förkastad? Troligen.
Men nu då, nu har jag ju åtminstone öppnat den där rustningen en del. Jag tar ett steg framåt, och tre tillbaka.
För en tid sedan började jag skriva rent en del av alla dagbocker jag skrivit genom åren. Det var så deprimerande att jag snabbt slutade. Men jag har inte slängt dem, någonstans tror jag fortfarande att jag kan hitta små korn av någonting som går att använda. Kanske är det dags att ta en ny titt, men inte ha ambitionen att skriva rent alltihop?
När jag riktigt tänker efter har jag skrivit hela livet, inte enbart de senaste månaderna i bloggar och på 1av3.se. Men jag har aldrig förrän nu visat upp mina skriverier, aldrig vågat ta det steget. Och nu när jag gjort det jobbar jag (åtminstone idag) hårt på att tala om för mig att det var dumt, inte värt modet det tog, inget som är intressant för någon mer än mig, möjligtvis.
Ena syrran läser nog det mesta, och kommenterar ibland. Andra syrran tror jag inte läser något jag skriver, men jag vet inte. Och frågar inte. Dito bästa vännen.
.
beskrivarblogg 
Jag tycker inte att du ska kasta dina dagböcker- de är ju historiska dokument. Jag tror att det kommer en dag du har kraft att ta itu med dem. Du är för hård mot dig själv och ditt skrivande, tycker jag. Jag följer din blogg nu- och tycker att det är intressant att ta del av dina tankar och funderingar- skriv, bara skriv!!
GillaGilla
Tack Ingrid – jag sparar dem ett tag till – ocDu h jag är glad att du följer mig! Kram på dig.
GillaGilla
Jag läser med stor behållning så gott som dagligen. Kommenterar bara när jag har nåt att säga. Men du ska känna att jag följer med dig på dina skrivarresor och tankar! Lär mig en hel del om mig själv också!
Barbro
GillaGilla
Kram på dig – känns gott att veta att du läser!
GillaGilla
Lyllos dig som har dagböckerna kvar! Jag tvingades slänga mina, sorgligt nog, men har ofta önskat att de fanns kvar, eftersom de hade varit bra material att arbeta vidare med. Nej, skriva rent dagböckerna är nog inte bästa sättet, men att läsa, låta sig fångas av några rader, bygga vidare. Hela min Kenya-bok är på sätt och vis en ”what if?”-historia. Jag har gjort en kringgående rörelse om mitt liv, skrivit om andra, annat och rent fiktiva personer och händelser. Men jag häpnar i efterhand över hur jag ändå listat mig in i texten här och där. Indirekta metoder kan ofta vara effektivare än direkta!
GillaGilla
OK vännen, jag spar dem och läser i stället för skriver! Och det är klart att du, jag och alla andra smyger sig in i våra texter – vad skulle annars hända!? Vi får prata om ditt indirekta inlistande när vi ses! Kram och tack för att du läser. Margareta
GillaGilla