Stuprännan på baksidan av huset är rensad, på framsidan är den full av löv och annat och regnet rinner över mitt framför mitt fönster (och ovanför källardörren, så du blir rejält blöt om du går dit när det regnar). Jag har ingen stege som når upp till rännan, det får droppa.

Häggen har strax blommat över, det är bara de allra nedersta blommorna som inte ramlat av i regnet. Som för att kompensera lyser kabbelekan gul vid åkanten.

Idag är vinden mera stillsam.

Det är stilla i mitt huvud också, fortfarande. Känns nästan som om jag inte vaknat riktigt ännu, trots att jag varit uppe ett par timmar. Jag har inte klivit in i världen än, tittar bara på den ovanför datorskärmen, undrar lite vagt vad den här dagen ska omfatta. Det är ett ganska behagligt tillstånd, men ensamt. Tomt.

I världen därute gick just min hyresvärdinna förbi, som alltid med mobilen mot örat och hunden före, på väg till stallet för att släppa ut hästarna.

Bläddrar i mina anteckningsböcker, en kinesisk ”lycko-cookie” trillar ut – ”You have an important new business development shaping up.” Jaha. Som jag minns det gjorde det inte det då, vi får väl se hur det går med nu.

Att ta en titt på år som passerat gör mig inte vaknare idag. Mycket då handlade om samma sak som nu: att vara jag. Medvetet välja att vara jag. Också när jag är ensam, inte gömma mig för mig. Känna efter, stämma av med kroppen, vad vill jag idag?

Framtiden är kort, för kort att slösas bort med att tillfredsställa andras önskningar. Igår läste jag en blogg som berörde mig djupt, en 27-årig man skriver om sin cancer,

ikroppenmin.blogspot.com.

Han skriver sin ångest och sin vrede, sin rädsla och sitt hopp. Läs, gråt, gläds.