”Om jag hade vingar, så flöge jag väl dit”, tror jag man sjöng på 40-50-talet i en svensk slagdänga. Vilket fantastiskt ord – ja, egentligen både ”flöge” och ”slagdänga”. ”Flöge” är en numera säkert aldrig använd böjning av ordet flyga, men hur i all världen kom ordet ”slagdänga” till? Har med schlager att göra, och dänga kan nog betyda slå, en schlager som slår? Blir det tårta på tårta?

Hur går det till när ord får genomslagskraft och hur gick det till för länge sedan när inte internet fanns? Radio och tidningar var väl de media som bidrog till spridningen av nya ord och begrepp, men det må ha tagit mycket längre tid än idag.

Jag läste någonstans att Lasse Hallström med hustru Lena Olin som återvänder till Sverige efter många USA-år, tycker sig tala ”gammalsvenska”. De känner inte igen det språk som svenska ungdomar talar. Det gör ofta inte jag heller, och jag har bott här i landet hela mitt liv.

När barnbarnen pratar hör jag ofta inte vad de säger, eftersom de pratar fort och ganska lågt (för mina klena öron). Och ibland förstår jag inte även om jag hör – de använder ord och begrepp som jag inte känner till, ibland är det ett förkortat ”SMS-språk”. Om jag ids – och kommer ihåg – kan jag alltid googla orden senare, eller be om en förklaring direkt, även om ungdomarna tycker det blir lite tjatigt.

Å andra sidan är det säkert också så att de inte förstår vad jag säger alla gånger. Vi talar helt enkelt olika sorters svenska. Vi har väldigt olika referensramar, inte enbart beroende på att de är ungefär 50 år yngre än jag. Skola, TV och internet har snabbat upp världen och förändrat den. Vi har som föräldrar och far-/morföräldrar förändrat sammanhangen för de som växer upp nu.

Humor är förstås inte heller detsamma som förr. Hasse och Tage var kärleksfullt roliga, intelligent humoristiska – idag saknar jag deras like. Eller så har jag förlorat min egen känsla för humor. Inte vill jag hävda att det var bättre förr, bara att jag hade roligt oftare förr. Möjligen handlar det mera om mig än om humor eller humorister!