Tänk woodo, sade skrivkompisen Karin. Och jag började tänka på människor som påverkat mig i ”fel” riktning i livet, sådana som jag kanske skulle ha woodo-at om jag hade vetat hur när det begav sig!

Syslöjd, fröken Berg. Vita stickade vantar (som jag fortfarande kan ha), med en liten broderad blomma på översidan. Tunt garn. Jag vet inte hur många gånger jag fick gå ner från katedern med min stickning, repa upp ett antal för hårt stickade/för löst stickade/tappad maska-stickade varv – och göra om. Undrar ni på att jag aldrig stickat sedan jag blev vuxen nog att bestämma själv?

Av någon anledning skulle vi också lära oss sy hålsöm. Först syr du ett örngott, sedan drar du ut ett antal trådar ur väven på framsidan. Och därefter syr du, eller snarare lindar du tråden runt några av de trådar på andra ledden som är kvar i väven. Om du är duktig blir det hålsöm. En vacker sömnad med just hål och mönster. Jag gjorde det, men särskilt vackert blev det nog inte. Idag vet jag inte vart det örngottet tog vägen. Det enda jag lärde mig i syslöjden var att jag inte kunde, att jag var slarvig och hade för bråttom.

Som den gången jag skulle sy en klänning i manchester och klippte till den så fort, att det blev framsida på ena ledden av tyget och baksida på den andra. Intressant, men knappast avsiktligt. Min karriär inom sömnad och stickning tog slut innan den ens var påtänkt.

Ett annat offer på den missriktade pedagogikens altare var min sångglädje. Det skulle sjungas upp för någon sorts kör i folkskolan (tror jag) och musikdirektör Strömberg kallade in oss en och en och så fick vi sjunga något. Jag fick kort och gott veta att jag inte kunde hålla ton, och därmed inte skulle platsa i kören. Punkt.

Fram tills dess hade jag ofta och gärna sjungit, i alla fall hemma i köket där vi allihop kunde alla schlagers och alla sångerna i den oranga sångboken ”Nu ska vi sjunga”. Nu slutade jag sjunga, musikdirektören måste ju veta vad han talade om och han hade talat om för mig att jag inte kunde sjunga.

Många år senare var jag i Frankrike, i en grupp med mestadels fransmän och -kvinnor. Det handlade om personlig utveckling, och vi gjorde övningar för att ta oss förbi våra egenskapade hinder och begränsningar. En kväll delade vi in oss i grupper om fem, och fick i uppgift att sjunga. Om jag hade kunnat gå hem från bergen utanför Nice till Sverige så hade jag gjort det.

Var och en skulle sjunga i en timme, resten av gruppmedlemmarna hade uppgifter som benämndes ”spontanuity”, ”authority”, ”grace”. En tog tid. Inga samtal, alla skulle enbart lyssna till en person i taget, och på olika sätt stötta genom att förmedla ovanstående. Jag skulle sjunga sist. Någon sjöng vackert, någon tjatsjöng och behövde vänliga puffar för att komma vidare, någon sjöng förfärligt falskt och behövde stöttas för att ändå våga fortsätta. Min vånda växte.

När det blev min tur sjöng jag alla barnvisor jag kunde komma ihåg, på svenska. Trollmor som band ihop dem i svansen, I kungens granna slott i dess stora stora kök, Nisse ville sjöman bli, Ekorrn satt i granen, Mors lilla Olle, etc.

När de tog slut, började jag sjunga psalmer. Plötsligt sjöng jag ”Se vi gå upp till Jerusalem i heliga fastetider” – och min sång övergick i något som bara kan kallas klagosång. Inga ord, enbart en sorg så djup och en smärta så stor, att den inte kunde uttryckas på annat sätt än genom toner av ett slag som jag aldrig åstadkommit förr och aldrig kommer att åstadkomma igen.

Jag hade sett löpsedlar med bilder från terrordåd i Israel alldeles innan jag åkte från Nice och de bilderna sjöng jag nu. Jag grät, de som lyssnade grät. Ett ögonblick i livet där jag sjöng, och där det inte spelade någon roll att jag inte kan hålla ton. Det spelade heller ingen roll att de inte förstod min svenska när jag satte ord till barnvisor och psalmer – vi förstod varandra ändå.

Det var spontanitet, auktoritet och nåd. Under en dryg timme.

Önskar att musikdirektören från min folkskola varit där. Den sortens sång hörde han nog inte i sin kör – men åh, vad jag var ledsen att jag aldrig fick vara med i den, då.