Folkskoleminnen

Jag sätter fingrarna på tangenterna och börjar skriva.

Samtidigt försöker Minsann (kattunge) komma in bakom rullgardinen och lyckas. Bara svansen sticker fram och rör sig sådär lite irriterat som kattsvansar ibland gör. Jag inser att jag ägnar henne för mycket uppmärksamhet, det blir inget skrivet om jag samtidigt ska fundera på kattens själsliv och upplevelser.

Mina egna upplevelser idag är ganska nollställda. Inga spännande rovfåglar, ingen räv har passerat, inget speciellt har hänt. Veden ligger därute och väntar på mig. Inte spännande.

En skrivande vän har varit på klassträff i helgen, folkskolan. Samtidigt låg jag igår kväll och kom ihåg namnet på de flesta av mina kompisar från ungefär samma ålder därhemma i Avesta: Gun-Britt A (hon var och gratulerade kusinen häromdagen på födelsedagen och hälsade till mig, talade mina systrar om) och hon hade en bror som jag tror heter Stig, Lena som flyttade till Hedemora – lååångt från Avesta, ca 2 mil – Kerstin, den andra Gun-Britt , Gunvor, Håkan ?. Karl-Erik. Putte, och hans storebro, Torkel? Var det verkligen så att det var flest flickor? Eller kommer jag bara ihåg flickorna?

De närmaste grannarnas barn Sonja och Svante, som är död och var pianist i USA, Kristina och Ingrid och brodern som hörde till Missionskyrkan. Börje som drunknade i älven, Tore, Bosse och tvillingarna och alla de andra många barnen från samma familj, Marit och Britt-Marie, Margareta och Inger och brodern Ulf, Ing-Marie, Gunnel, Lena, Rolf som var lite äldre än vi och hans syster Marianne.

Kusinerna som bodde ett kvarter nedanför vårt hem. Gerd. Och förstås våra kusiner i samma hus, Lena, Lasse och Hasse. Jag minns också efternamnen på de flesta, men de kanske inte vill bli ihågkomna här. Och flickorna har bytt efternamn, precis som jag. Mina systrar har tagit tillbaka vårt första efternamn, men jag är inte riktigt där ännu – det känns inte som jag, det heller. Det var en eller oftast flera ungar i varje hus, och vi lekte med varandra och kände varandra några år – och tappade sedan bort varandra i livet.

Jag minns vår lärare de sista åren i folkskolan, Svea J – med sin hårrulle i nacken, hon var religiös och, tror jag, tillhörande Filadelfia. Hon var en bra lärare. Ändå. Jag minns Alfhild också, även hon lärare, i parallellklassen. Någon relegiös orientering tror jag inte hon hade. Dottern hette Kerstin och maken var vår gymnastiklärare, Vendel. Alfhild och Vendel – vilka vackra namn. Och musikdirektören Ebbe som talade om för mig att jag inte kunde sjunga – inte hålla ton – och jag var dum nog att tro på honom nästan ett helt liv. Numera sjunger jag, vare sig jag kan eller inte! Just nu och här ska vi inte tala om syslöjdslärarinnen fröken (fast hon var fru) L.

Är det här ett ålderstecken, bland många – att komma ihåg sådant som var för länge sedan? Och vimsa runt med det som är idag. Glömma t ex att det är på torsdag som jag behöver lämna Minsann till fd matten, inte fredag som jag hävdade igår när vi pratades vid. Jag åker till Cypern på fredag morgon, förskräckligt tidigt, så det så.

Tidigare idag satt jag här och tittade ut och tänkte – så vackert det är när solen lyser på några av kullarna och ängarna där borta och molnen skuggar resten. Jag kan få fantasier om vikingar och folk för längesedan som kanske ligger begravda här under mjukt rundade former. Den heliga Birgitta föddes och levde en del av sitt liv alldeles här i närheten, och det finns flera mycket vackra små medeltida kyrkor här. Bygden, naturen här ger en sorts ro. Samtidigt kan jag känna att det lugnet och den ron är bedrägligt på något sätt – att den lurar mig bort från ett levande liv, bäddar in mig i kulturbomull.

Men just då – när jag skriver detta – sätter Minsann klorna i mina skrivande handleder och tuggar lätt på mig. Gör mig väldigt levande, väldigt snabbt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Folkskoleminnen

  1. Viveka Seborn Roger skriver:

    Nu har suttit en bra stund och läst bland dina fina texter. Det är svårt att sluta. Du skriver så vackert och rogivande. Tack för att du berättade för mig när vi möttes i Uppsala. Det var starkt. Nu ser jag att du ska till Cypern på fredag och jag förstår att du åker tillsammans med Barbro. Ha en riktigt underbar resa.
    Stor kram Viveka

    • beskrivarblogg skriver:

      Viveca – tack för läsning och kommentarer – ja Barbro och jag åker tidigt på fredag morgon. Det ska bli skönt att komma annanstans en stund! Stor kram till dig också, Margareta

  2. Karin skriver:

    Hoppas du får en riktigt fin Cypernvistelse!
    Kram!
    Karin

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack / varmt, runt 30 grader, vi bor hos en gammal friend from Sverige a few days, och bilar till Paphos Monday for the rest of that week / orkar inte skriva utan prickar! Kram p[ dig

  3. Hej. Är du fortfarande borta? Jag undrar var dina texter är?

    A..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s