Klätterkatt?

Kajorna landar i trädet så att de kala grenarna gungar. Plötsligt är trädet fullt av svarta fåglar. Och inte, de flyger iväg lika överraskande som de kom. Deras ärende vet jag inget om.

Vedspisen knäpper. Bordet jag sitter vid är lite för högt för datorskrivande, axlarna blir spända. Minsann är ute, vill inte komma in. Något gör hon under altanen, men inte heller det vet jag något om. Hon ser glad ut när hon försvinner in därunder och lika glad när hon väl kommer ut igen. Jag längtar ut i skogen, men det är inte lämpligt just nu i jakttider. Förra helgen sköts inget, ”vi fick bara in fel djur, och en varg” …

Jag tror inte att jag riktigt återhämtat mig efter resan till Cypern. Inte så att det var påfrestande på något sätt, tvärtom roligt och spännande och lite sorgligt med fiendskapen mellan de båda sidorna där nere. Men mitt skrivande har inte kommit igång, kanske är det som någon skrev att ”han inte tyckte om att resa, det blev ett sådant avbrott i skriverierna”. Den som reser har något att berätta hette det på tyska när jag gick i skolan – men så många före mig har berättat om sina resor.

En av dem läste jag därnere, danske poeten, resenären och observatören Henrik Nordbrandt som redan 1978 skrev sin ”Brev från en ottoman”. En särdeles rolig och informativ och spännande tunn liten bok som tål att läsas idag också, alldeles speciellt om man befinner sig i grekturkiska trakter. Han har skrivit mera, men biblioteket i Norrtälje kände inte till honom … Min syster hade hittat boken på bibliotek i Uppsala, annars hade jag aldrig mött honom!

Jag läste också Anitha Östlunds (författarkollega på 1av3.se) novellbok ”Pappersskärvor” i skuggan under ett badparasoll på stranden– en både rolig och tragisk bok med texter som var för sig kunde bli en bok. Välskriven, lockar till både gråt och skratt. Getingars konversation fick mig att skratta högt, berättelserna om misshandlade kvinnor gjorde ont. Läs den, läs om den, och köp den, Anitha säljer den via sin hemsida, novellbloggen-razaha.blogspot.com.

Nu finns boken hos vår Avesta-vän i Nicosia, när hon läst den lever den vidare hos Svenska Föreningen där flera kan läsa den. Apropå Maria Tomsbys grupp på FB, ”ge bort en bok”. Gör det också, ni behöver inte åka till Cypern!

 

 

Det är det ingen kaja som sitter längst upp i den höga skrangliga lövlösa aspen utanför huset. Det är Minsann, och hon törs inte klättra ner … Jag försöker säga mig att hon kan komma ner om hon kunde komma upp, men nu har hon suttit där ungefär tre timmar! Jag har lockat med torrfoderskrammel, med rökt skinka, med lock och pock – men hon håller bara i sig och sitter kvar. Aspen svajar i den lilla vind som är. Jag har inte larmat brandkåren …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Klätterkatt?

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Söta lilla katt! Har hon kommit ner ännu?
    Syster B.

  2. Karin skriver:

    Jahadu, då blir det minsann att klättra upp och hämta ner Minsann. Eller vad gör man? Ruskar trädet tills hon ramlar ner och fångar henne i flykten? Var beredd på klösmärken i så fall. Sågar ner trädet? Letar upp en äppelhåv och lirkar ner henne i den? Håll oss underrättade!

  3. Karin skriver:

    Och javisstja, glömde: Henrik Nordbrandts ”Brev från en ottoman” hade jag med mig på en resa till Turkiet för några år sedan och vill minnas att den förgyllde resan.

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack för förslagen – jag pratade ner henne, pratade och böjde nacken som Svarte Rudolf, men log gjorde jag inte. Hon ömsom föll, ömsom klättrade korrekt med rumpan först och tog de sista metrarna medelst hasande! Nu är vi inne båda två och ute är det svart. Kul att du också läst Henrik N – jag gillade verkligen boken.

  4. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Puh!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s