Rapport från en skurhink, förlåt, måndag!

Måndag. Jag har klyvt ved, igen, tillsammans med Minsann som inte vikt från min sida idag. Gårdagens trädklättramde satte någon sorts spår i henne. Veden hinner inte torka för användning i vinter, men kanske kommer det ännu en vinter.

Tvättat har jag också, låtsats att det är torkväder. Två dagar, så är tvätten torr nog att ta in. Och så har jag utlåtit mig angående de nya glasögon du kanske ska skaffa på Favoptic: gillade två, ogillade två. Slökollat på skrivsajten och FB, blir där ganska trött på alla kämpakäcka citat och länkar som glädjer andra, syster B har lämnat FB igen, kanske gör jag det också snart.

Har också mejlat till vännen i Nicosia och tackat för senast. Och jag har talat om för Anitha Östlund, författare, att jag både läst och tyckt om ”Pappersskärvor”, samt lämnat boken att leva vidare på Cypern.. Jag har kommenterat några inlägg på 1av3, har, som alltid, gillat Madeleine Richters ”yttringar”, vare de dikter eller kommentarer eller annat. Den kvinnan är något alldeles särdeles!

Middag idag blev kyckling i gryta, lite fusk-Coq au vin, med champinjoner, lök och vitlök, rökt sidfläsk, lite morätter och rött gammalt vin, plus Crème Fraiche, och lite grönsaksbuljong, salt och peppar. Vedspis, i järngryta, efter lätt bryning i teflonstekpanna. Färsk pasta till. Gott vitt vin. En fullkomligt acceptabel måndagsmiddag!

Vad har jag gjort mera? Postat två böcker som sålts på Bokbörsen (och betalts), föreslagit skuldbetalningsform för ett par inkassoärenden, kollat att min mammografitid på Danderyd är OK (den sista i livet förmodligen, om jag inte vill betala själv, ”kvinnor upp till 69 års ålder” handlar det om). Ännu ett sammanhang som en gammal kvinna som jag trillar ur. Ungefär som bilbesiktningen numera, du måste ringa själv, ingen kontaktar dig för att du ska göra det du behöver göra.

Jag har pratat med bästa vännen i telefon och kommit fram till att hon nog kommer på besök efter 15 november, då är hennes man återrest till England, min fd är inte på besök hos mig (som fr o m onsdag denna vecka och till söndag), min älskade får hålla sig annanstans (nu åker vi till hans hus måndag och stannar över Allhelgona-helgen), vännen och hennes man åker till Skåne till helgen och besöker vänner, etc. Vi tror att vi kan ses och prata ihjäl varandra efter den 15 november. Äta gott och dricka gott, promenera med hundarna och prata, prata, prata. Det är ett tag sedan sist, behovet är uppdämt hos oss båda.

Jag inser att jag verkligen har stort behov av samtal, viktiga samtal – om det sedan är sant eller inbillning är strunt samma. Ett sådant fick jag på Cypern, med svärfar till vännens dotter. Jag är trött på tomt prat med människor, även om jag inser att det förmodligen också fyller någon funktion. Kanske håller tompratet relationen vid någon sorts liv.

Nyligen tillbringade jag och min älskade en helg tillsammans med vänner. Vi åt gott, vi drack gott, vi pratade inte om något viktigt. Jag hittade ingen energi förrän jag fann mig stormgräla med min väns man, som jag betecknade som fullkomligt intelligensbefriad i stunden. Temat kanske var ”hon beskriver sig som urdålig på att använda internet” (och samtidigt informerade ”hon” oss om att ”han” stänger av uppkopplingen, när han tycker att hon suttit där tillräckligt länge, om av snålhet eller annan anledning kommer jag inte ihåg).Jag blev galen, å vännens vägnar. Insåg förmodligen redan då att jag förde henens talan, vilket jag inte borde ha gjort. Hon borde ha talat för sig. Men det jag upplevde var att mannen bara stod där och babblade sin ramsa ”det är OK att stänga av internet …” – eller så – han bara pratade på oavsett vad jag sade. Så gör han säkert med henne också. Och då inser jag hur omöjligt det är att ta sig igenom det skalet. Det går inte. Men hon väljer att vara där, hon väljer att sätta igång mig så att jag, istället för hon själv, säger det hon också vill säga. Skit att leva i ett sådant förhållande, skit att göra sig så liten och låta en sådan plös bestämma, också en sådan liten struntsak som internetuppkoppling. Jag bad inte om ursäkt till frukost, kände fortfarande hur befriande det faktiskt varit att råskälla på en korkad man som tror – eller låtsas tro – att han är smart. Och hans hustru förstärker hans tro genom att inte slänga ut honom genom fönstret! Utan att bry sig om att fönstret går sönder och kostar reparation.

Vad får henne att stanna kvar? Vad får oss alla att göra oss mindre än vi är, att ta livet av oss så långsamt att vi knappt märker det?

Vännen är duktig konsthantverkare (bland mycket annat) och hennes kommentar om nyligt inval i sådant sammanhang med försäljning i butik och exponering, fick mig att gå i däck. Hon säger ”jag skäms varje gång jag ser mina saker där” – hon gör fina saker som definitivt platsar bland allt det andra, och hon skäms. Jag blir så ledsen.

Samtidigt blir jag glad över mig själv, jag skäms inte, fast jag har anledning. Jag är stolt idag, inte över allt jag gjort och levt, men över att jag finns och att jag skriver och lever och skrattar och gråter. Och stormgrälar på en stackars man, som kanske ingen gjort förr.

Det är möjligt att jag gjort det i vår tidiga ungdom – vi fanns tillsammans även då – men det har både han och jag glömt. Varför kan inte alla ta livet på allvar? Varför skräpa ner sitt och andras liv med sådabn självgodhet och oförståelse som jag uppfattar att han gör? Och hon. Vad är det i detta som triggar mig så kraftfullt – om man bortser från det vin jag druckit den kvällen det begav sig?

 

Jag tror att det är omöjligheten att nå fram. Att det inte går att bli sedd eller lyssnad till. Att det inte spelar någon roll vad som sägs, eller vad som händer. Det landar inte. Det händer ingenting i den andra personen. Vilket förmodligen kan tolkas som att då finns jag inte. Ett fundamentalt existensiellt förnekande. Död. Det är vad det handlar om.

Hon väljer att fortsätta ”leva” med den här mannen. Något tjänar hon på det, någon sorts trygghet, försörjning, tak över huvudet, mat, barns och barnbarns gillande – vad vet jag. Någonting gör att hon väljer detta framför det liv hon säger sig vilja ha. För många år sedan blev jag trött på att vara förstående och därmed (förmodligen) hålla hennes liv kvar i status quo. Nu är jag där igen, och jag gillar det inte. Gillar inte min roll, självpåtagen, i det. Vill inte se detta mera, vill inte gå igång och gräla på mannen mera, vill inte heller berätta för henne att jag inte vill. Fegt? Ja.

Spännande att se vad som döljer sig i tangenterna på datorn! Inte visste jag att jag behövde skriva om detta. Nu har jag gjort det, och det gör mig inte klokare. Jag låter det hela vara, tills det eller livet kräver handling.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s